Sjöröveriets guldålder

Upptäck sanningen bakom historiens blodtörstiga pirater.

På 1600-talet kunde den hemska synen av piraternas dödskalleflagga jaga skräck i även de modigaste sjömän. Pirater hade funnits så länge som människor seglat, men vid den här tiden började de verkligen sprida skräck över haven.

Koloniseringen av den nya världen och uppkomsten av slavhandeln innebar att det myllrade av rikt lastade handelsfartyg på haven, och många män och kvinnor valde livet som kriminella till sjöss. Och vilket liv det var! En flaska rom till frukost och en yppig dam till kvällsmat, och däremellan dagar med jakt på fartyg och uppdelning av byten i pirathamnar.

Dessa skurknästen, gömda på öar i Karibien och Indiska oceanen, tjänade som utgångspunkt för räder mot fiendeposter och handelsfartyg. Här kunde piraterna reparera sina fartyg bortom flottornas vakande ögon, medan värdshus, spelhallar och bordeller gav välkommet andrum till pirater som varit till sjöss i månader.

Allt eftersom blev piraternas tillvaro både enklare och lönsammare. Sjömännen visste att de här banditerna var skickliga, välbeväpnade, och villiga att riskera allt – chansen att besegra dem var liten. Fartyg som gjorde motstånd gavs ingen nåd, så deras bästa val var att hissa en vit flagga och ge upp.

Efterhand som problemet med piraterna växte började dock handelsföreningarna att ta saken i egna händer och utrusta beväpnade fartyg på egen bekostnad för att skydda handeln. Dessa fartyg, under befäl av «kapare», var bemyndigade av regeringar att anfalla fientliga fartyg. Under årens lopp blev skillnaden mellan kapare och pirater allt otydligare.

I en värld där hela ursprungsbefolkningar utrotades eller fängslades, representerade piratlivet frihet och demokrati. Frestelsen med alla byten under sjöröveriets guldålder är lätt att förstå.

«Fartyg som gjorde motstånd gavs ingen nåd, så deras bästa val var att ge upp.»