Piratrepubliken
Hur piraterna gick ihop och formade sin egen fristad mitt i Bahamas.
Under piraternas guldålder sökte sig sjörövare till Nassaus hamn på ön New Providence i Bahamas. Här bildade de en egen «piratrepublik».
Decenniet mellan 1715 och 1725 brukar kallas för piraternas guldålder. När freden i Utrecht satte stopp för britternas inblandning i det spanska tronföljdskriget sökte sig ett antal driftiga och hänsynslösa kommendörer till haven för egen vinnings skull. Brittiska sjömän drabbades extra hårt av fredsfördraget och av att Royal Navy som följd stoppade den enorma flottan i malpåse. Många sjömän förlorade sina jobb och de som hittade ny anställning fick minimalt betalt i det nya ekonomiska klimatet.
Faktum är att missnöjet var så utbrett bland dem som seglade med handelsfartyg eller fortfarande arbetade för Royal Navy att de ofta omedelbart bytte sida när de tillfångatogs av pirater (eller buckanjärer som de karibiska rövarna kom att kallas). Ombord på ett piratfartyg ökade de inte bara sina löner, de arbetade dessutom under mindre stränga förhållanden. Ett berömt exempel på desertering till havs är slaget mellan bahamanska pirater och HMS Phoenix år 1718 då en grupp brittiska sjömän i skydd av natten smög över till motståndarna för att ansluta sig till dem.
Många av de första buckanjärerna hade varit kapare som opererade under licens från kronan och hade beviljats laglig rätt till fiendens fraktgods. Under guldåldern ändrades detta emellertid och de som valde piratlivet var väl medvetna om att de gjorde det i öppen konflikt med myndigheterna. Förutom arbetslösa och missnöjda sjömän ökades antalet pirater på av förrymda slavar, kontraktsanställda och alla slags laglösa människor man kan tänka sig – inklusive de politiskt och religiöst engagerade som protesterade mot George I:s övertagande av tronen i England
1714. Han efterträdde drottning Anne på det skotska kungahuset Stuarts bekostnad – detta till jakobiternas stora förtret. Det är ingen tillfällighet att kapten Svartskägg döpte om sitt flaggskepp,
«Många män bytte sida när de tillfångatogs
av pirater.»
det kapade slavskeppet La Concorde, till Queen Anne’s Revenge – drottning Annes hämnd.
Myndigheterna utmålade ofta piraterna som brutala monster som hängav sig åt våldtäkt och plundring, men sanningen var ofta en annan. Många kolonisatörer betraktade dem som folkhjältar, och trots att den ökända duon «Black Sam» Bellamy och Edward «Svartskägg» Teach kapade över 300 skepp finns det inga rapporter om att de dödade en enda fånge.
Till myndigheternas stora förtret rönte piratgängen stora framgångar när de plundrade franska, spanska och engelska skepp runt Västindien och gjorde räder längs kusten. De främsta piraterna var de som slog sig ner i Nassaus hamn på ön
New Providence i Bahamas. Ön är omkring 207 kvadratkilometer stor och ligger cirka 32 mil öster om Florida vilket gjorde den till en perfekt bas för trakasserier av sjöfarten.
Ön erbjöd färsk frukt, kött och vatten medan hamnen i Nassau var som skräddarsydd för försvar och lossning av byte. Den kunde rymma omkring 500 fartyg, men vattnet var för grunt för stora slagskepp. Ön Hog Island delade upp hamnen i två inlopp och gjorde den svår att blockera. Omgivningarna erbjöd massor av skydd med sina många olika vattenvägar och ingen förnuftig kapten skulle segla i dessa vatten utan en erfaren navigatör vid rodret.
Buckanjärerna hade länge känt till New Providences strategiska betydelse och platsen kom verkligen till sin rätt när den år 1713 valdes ut som operativ bas av kaparen Benjamin Hornigold (läs mer om honom på s. 92). Hornigold och hans främste konkurrent Henry Jennings (läs mer om honom på s. 96) blev inofficiella överherrar över en veritabel piratrepublik som blev hemvist åt ett sjörövarband som kallades The Flying Gang.
New Providence hade lidit rejäl skada under det spanska tronföljdskriget och hade utsatts för intrång av spanjorerna 1703, 1704 och 1706. När Hornigold fick upp ögonen för ön kvarstod bara ett skelett av staden Nassau och Thomas Walker var öns enda kvarvarande tjänsteman. Det är obevisat, men det verkar som att han iklädde sig rollen som viceguvernör vid Hornigolds ankomst och han såg inte med blida ögon på piraternas närvaro.
Han åtog sig att stå upp mot buckanjärerna och kallade på förstärkning. Han skrev brev till allt och alla – han skickade skrivelser till ägare av bahamanska egendomar, amiraler och pressen och informerade dem om det växande pirathotet som använde hans ö som bas. Hans handlingar väckte både intresse och oro. Bermudas guvernör Henry Pulleine skrev till tjänstemän i London att Bahamas hade förvandlats till ett veritabelt näste för pirater.
Walker, som bodde några kilometer från Nassau med fru och barn, började planera en attack mot de bahamanska piraterna. När han seglade mot Harbour Island öster om New Providence, lyckades han tillfångata piraten Daniel Stillwell, ett antal medlemmar ur hans besättning och piratskeppet Happy Return. Hans tur tog emellertid slut och medan Walker var borta i affärer släppte Hornigold Stillwell fri och kläckte en egen plan om hur han skulle befria New Providence från den besvärlige Walker. Det här blev ett avgörande ögonblick för öns historia. Med Walker ute ur bilden fanns det ingenting som kunde stoppa The Flying Gang som styrde och ställde i Bahamas precis som de ville.
Enligt ett vittnesmål som gavs i Charleston av Walkers son Thomas Jr, stötte den unge mannen
på Hornigold i slutet av 1715 i Nassaus hamn och piraten sa till honom att hans far var en «besvärlig gubbjävel» och om han inte slutade lägga sig i skulle Hornigold döda honom, bränna ner hans hus till grunden och piska hans familj.
När Hornigold i december samma år lade beslag på ett mäktigt spanskt krigsskepp, som han i ett anfall av fåfänga döpte till Benjamin, verkade det som om Walker hade tappat kontrollen. När Henry Jennings och hans män seglade in i Nassau i januari 1716 med däcken fulla av spanska skatter hade en ny era tagit sin början. Kort därpå förstärkte Hornigold hamnen, återställde det gamla fortet och försedde det med kanoner. Walker erkände sig besegrad. Han satte segel mot Charleston med sin familj och återvände aldrig. New Providence styrdes nu helt och hållet av giriga pirater.
Enligt kapten Johnsons nedtecknade dokument A General History Of Pirates utgjorde Nassau år 1716 inte bara hemvist åt Hornigold och Jennings, utan också åt den förstnämndes lojala löjtnant Edward «Svartskägg» Teach, John Martel, Olivier La Buse, Charles Bellamy och Edward England bland många andra. Ön New Providence fungerade också som mötesplats för andra berömda pirater som Stede Bonnet, Jack Rackam och piratkvinnorna Mary Read och Anne Bonny.
Allteftersom 1716 fortskred växte piratbefolkningen på New Providence, förstärkt av skogshuggare från Campeche och allehanda löst folk. Ursprungsbefolkningen började ge sig av, rädda för hur de skulle behandlas av de skrävlande nykomlingarna. En man vid namn Thomas Barrow, ledare vid kapandet av flera spanska skepp, fick rykte om sig att utpressa männen på ön och att bete sig illa mot öns kvinnor. Hundratals tält, kojor, hus och skjul smälldes upp när piraterna gjorde plats åt sig sälva. Fruar och prostituterade flyttade in och ölstugorna gjorde lysande affärer.
De finare bostäderna i och runtom Nassau beboddes av köpmän och smugglare som köpte piraternas byte. För pengarna handlade de ammunition och andra värdefulla varor. Men inte ens öns näringsidkare kunde räkna med en säker passage runt New Providence. Barrow sägs ha rånat en brigantin från New England vid den här tiden och ha gett befälhavaren på ett bermudanskt handelsfartyg stryk. Platsen var dock inte fullständigt laglös. I allmänhet följde piraterna en oskriven uppförandekod som säkerställde att deras tillvaro var den bästa tänkbara bland sjömän, och definitivt trevligare och lönsammare än livet för en Royal Navy-anställd eller en köpman. The Flying Gang valde sina kaptener, och höll de inte måttet blev de avsatta. I strid förde kaptenen befälet men majoriteten av besluten – från att bestämma nästa attack till att välja lämpliga straff för lagbrytare – fattades demokratiskt av fartygets besättning.
Bytena delades ganska jämnt mellan alla besättningsmedlemmar, kaptenen tog bara lite mer än sina män medan kabinpojken fick den minsta andelen. Besättningen utsåg dessutom en person som såg till att mat och förnödenheter fördelades rättvist. Hornigold och Jennings var de främsta piratledarna och det finns dokument som antyder att Edward «Svartskägg» Teach utsågs till öns domare. Oavsett sanningshalten i det påståendet blev han en framgångsrik piratledare. Så stor var piratrepublikens makt och den skada som den åsamkade alla olika nationers fartyg, att de brittiska myndigheterna till slut gjorde en avgörande handlingsplan som gick ut på en attack i tre steg. Ett: Flottan skulle skicka tre krigsfartyg till de karibiska vattnen.
Två: George I skulle benåda alla pirater som gav upp frivilligt och förlåta dem för alla piratdåd som hade begåtts före januari 1718. Tre: Myndigheterna skulle utse Woodes Rogers till guvernör och garnisonskommandant i Bahamas med ett tydligt uppdrag – att överlämna kungens benådan till alla som var villiga att acceptera den. De som inte gjorde det skulle jagas skoningslöst.
Rogers hade redan visat sig vara en skicklig befälhavare, och han hade själv varit en framgångsrik kapare under borgmästaren och flera bolag i Bristol under de gångna åren. Han anlände till New Providence i juli 1718 ombord på Delicia, en tidigare ostindienseglare som hade sällskap av krigsskeppen HMS Milford och HMS Rose samt slupen Shark. Sammanlagt hade han med sig sju bestyckade fartyg och över 500 män – mer än tillräckligt för att krossa piratrepubliken ansåg myndigheterna. Flera framträdande figurer, bland andra Hornigold, hade redan nåtts av nyheten
om kungens benådning och bestämde sig för att kapitulera. Andra, till exempel Charles Vane och Blackbeard, bestämde sig för att slåss.
Vane uppehöll sig i Nassau vid Rogers ankomst men avfyrade snabbt sina vapen, flydde och lämnade ön till den nye guvernören. Han inledde med att lugna ner medborgarna och lät restaurera
«Kung George I benådade alla pirater som gav sig frivilligt och förlät dem alla deras dåd.»
det sönderfallande fortet som vakade över den växande staden. Han rekryterade Benjamin Hornigold och Captain Cockram som piratjägare och skickade dem efter Vane. Vane undkom, men i oktober fick Hornigold fatt på ett piratgäng på ön Exuma. Männen hade tidigare accepterat kungens benådning men snart återgått till sina gamla vanor. Två anmärkningsvärda män ingick i gruppen: John Augur, före detta befälhavare på fartyget Mary, och William Cunningham som hade varit en av Svartskäggs kanonjärer. Rogers lät hänga dem. Totalt åtta återfallsförbrytare dinglade i galgarna morgonen den 12 december.
Rogers ankomst och avrättningen av Nassaupiraterna satte inte stopp för buckanjärerna, men det satte punkt för New Providences position som fristad för förbrytare och skurkar. Trots att Svartskägg och Vane fortsatte i gamla spår ytterligare en period så innebar det här slutet för piratrepubliken.