Segla på rutten till rikedom
Piratrundan möjliggjorde några av de rikaste skatterna världen någonsin sett.
Den dag i januari 1693 då Thomas Tew bad sina män att välja en ny rutt till Godahoppsudden blev han mer än en kapare – han blev en av världens mest innovativa pirater. Tew kanske inte uppskattade att associeras med sjöröveri, men när hans besättning uppmuntrade honom att glömma de franska tillgångarna i Västafrika och istället rikta in sig på rikedomarna på den Indiska oceanen och Arabiska havet blev han inte bara rikare – han inspirerade till en helt ny piratvåg.
Innan Tew riktade in sig på nya farvatten hade pirataktiviterna främst ägt rum i Västindien. Piraterna hade ofta sina europeiska hemnationers välsignelse i ryggen och tilldelades kaparbrev. De riktade vanligen in sig på spanska skepp som de befriade från sina värdefulla laster. För de rivaliserande kolonialmakterna var det ett sätt att föra krig mot Spanien i ett slags sanktionerat krig. Men det skulle inte pågå länge till.
Spaniens makt minskade och fred började diskuteras på regeringsnivå. Möjligheterna för Västindiens pirater minskade därför ännu mer. Under en ovanligt riskabel expedition till Afrika tänkte Tew att det måste finnas bättre och enklare mål på andra ställen. Han hade hört om skepp fullastade med silke och kryddor som seglade genom indiska vatten och han ansåg att tiden var mogen att angripa ett av dem. Han hade till och med fått höra att skeppen reste oskyddade vilket gjorde hans nya expedition ännu mer lockande.
Med utgångspunkt från Bermuda seglade Tew och hans besättning runt Godahoppsudden, längs den östafrikanska kusten och vidare mot Röda havet. De attackerade flaggskeppet Mughal Empire som kom från Indien och upptäckte att det utgjorde enklast tänkbara mål. Istället för att försvara lasten med guld, kryddor, elfenben, silke och juveler, bestämde sig skeppets 300 man starka besättning för att inte ta upp striden. På så vis kom Tew och hans män enkelt över ett byte på över 100 000 pund.
Efter att de hade lagt till i Île Sainte-Marie utanför Madagaskars kust dröjde det inte länge innan ryktet spreds att Tews män hade delat på ett enormt byte. Skatterna gav var och en
Piratrundan existerade bara under en kort period, men den möjliggjorde
för piraterna att utföra några av historiens mest lukrativa plundringar.
motsvarande 1 200 pund – en summa som var livsförändrande, och det uppmuntrade andra pirater att ge sig ut längs samma rutt. Den nya rutten började kallas för Piratrundan och buckanjärerna som följde den kallades för «Roundsmen» (piratrundans män). Skepp från Ostindiska kompaniet som seglade mellan Storbritannien och Indien blev de huvudsakliga bytena.
Piratrundans potential var uppenbar, men det var en annan pirat, Henry Every, som gjorde den till något av en helig graal. Året var 1695 och Tew hade gett sig ut för att plundra ett muslimskt skepp. Den här gången stötte han på våldsamt motstånd och han blev dödad. Every befann sig i samma farvatten och förde kommando över krigsskeppet Fancy som var försett med en besättning på 150 man och 46 kanoner. Han lade beslag på skeppet Fateh Muhammad, och därigenom guld och silver till ett värde av 40 000 pund. Men det var uppföljningen som gav honom den riktiga belöningen. Han stred mot skeppet Ganj-i-Sawai och tog ett byte som motsvarade otroliga 525 000 pund – förmodligen det största piratbytet någonsin.
Det satte allt i rullning. Kaptener från när och fjärran kände doften av rikedomar och såg möjligheten att lägga beslag på väldiga skatter. Piraterna reste från alla möjliga platser – New York, Boston, Philadelphia, Rhode Island och Bermuda. De seglade sydöst längs Afrikas västkust via Madeira, runt Godahoppsudden, norrut längs Afrikas kust och vidare till Madagaskar, Mauritius eller Réunion. Dessa expeditioner hade fullt stöd hemifrån.
Människorna som levde i de amerikanska hamnarna och kolonierna var väldigt förtjusta i pirater. I många fall berodde det på att de var långt ifrån mönstermedborgare själva – New York var en mindre, ruffigare och mycket annorlunda plats mot staden vi känner till idag. Piraterna ansågs vara en viktig del av det vardagliga livet eftersom de förde med sig rikedomar, ovanliga varor och handel. De var mer än välkomna att reparera och underhålla sina skepp i hamnarna och bunkra upp med förnödenheter inför sina mödosamma resor.
Det uppskattades av piraterna eftersom Piratrundan innebar en betydligt längre resa för sjömännen än de vanliga rutterna i Västindien. De behövde så mycket proviant, assistans och tid för skeppsvård som möjligt för att begränsa de kommande farorna. Att vara till havs i flera månader var tråkigt, maten var vanligen fruktansvärd och på grund av bristen på C-vitamin fanns alltid risken att drabbas av skörbjugg. Risken fanns också att drabbas av hög feber, kallbrand och att tillfångatas. Förnödenheter och medel att försvara sig med var avgörande.
Mellanlandningarna längs Piratrundan var utmärkta handelsplatser. En av baserna grundades av buckanjären Adam Baldridge på den karga ön Île Sainte-Marie. Den var perfekt geografiskt placerad eftersom den låg nära handelsskeppens rutt när de återvände från Ostindien fullastade med varor. Baldridge erbjöd proviant och bytte plundergods mot boskap och mat, och piraterna älskade de avskilda, säkra vikarna. Hundratals av dem bosatte sig där och kom överens utan några problem. Många av dem bildade familj och de som dog begravdes på den ökända piratkyrkogården.
En annan bas grundades av James Plantain i Ranter Bay på norra Madagaskar. Ön blev en viktig vistelseort för piraterna. Den gav dem det andrum de behövde innan de attackerade handelsfartyg från det förmögna Mogulriket. Piraterna tog sikte på Röda havet för att attackera fartyg som seglade
«Kaptener från när och fjärran kände doften av rikedomar.»
från Surat norr om Mumbai i Indien, till Mecka på Saudiarabiens västkust. När de återvände med sitt byte seglade de ofta öster om Madagaskar där de kunde hitta andra fartyg att plundra för att maximera mängden stöldgods.
Upplägget var ganska enkelt och ledde till flera lukrativa år. Piraterna visste när muslimerna var på väg till Mecka för den årliga pilgrimsfärden och utnyttjade då ett område av havet som bara mätte 30,5 kilometer tvärsöver. Förståeligt nog blev Mogulriket förargat över vad som hände och pressade den brittiska regeringen att vidta åtgärder efter att först ha klandrat det brittiska Ostindiska kompaniet för attackerna. Kronrådet och Ostindiska kompaniet erbjöd 1 000 pund till den som tillfångatog Henry Every. Men attackerna längs Piratrundan fortsatte. Till och med den skotske kaparen William Kidd som sändes ut för att stoppa Every övergick till att ägna sig åt piratlivet.
Men trots allt detta var Piratrundan ett kortlivat fenomen. Baldbridge förlorade sin bas på Madagaskar 1697 när lokala stammar upptäckte att han hade sålt en grupp infödda till slaveri, och handelsskeppen blev bättre skyddade vilket innebar att expeditionerna blev mer riskabla. Thomas Howard slutade sina dagar på ett skepp
«William Kidd som sändes ut för att stoppa Every övergick till att ägna sig åt piratlivet.»
som gick på grund på ett rev utanför Madagaskar 1699. Abraham Samuel blev ledare över en grupp pirater och infödda på sydöstra Madagaskar från 1697. Men det spanska tronföljdskriget innebar slutet för Piratrundan. Kriget pågick 1701–1714 och utlöstes när den sista Habsburg-kungen i Spanien dog 1700. Detta öppnade möjligheter för pirater i Bahamas och gjorde det lättare för sjömän inom flottan att ägna sig åt plundring. Att ha regeringen på sin sida gjorde saker och ting betydligt enklare.
Det dröjde ända till 1719 innan Piratrundan blev populär igen, om än bara för några få år. Pirater som Edward England, Olivier La Buse, Christopher Condent och John Taylor var aktiva under den perioden. La Buse och Taylor attackerade skeppet Nossa Senhora Do Cabo
1721 och kom undan med skatter till ett värde av 800 000 pund. Men rutten blev allt mindre lönsam och det underlättade inte heller att indiska pirater började genomsöka området efter lämpliga byten. Det råder emellertid ingen tvekan om att Piratrundan var enormt lukrativ så länge den varade.