Woodes Rogers
Kapare och guvernör
Rogers uppdrag var att förstöra piratrepubliken.
Från Bahamas till verklighetens Robinson Crusoe –
guvernör Woodes Rogers levde sitt liv till havs.
Aaffärsman, kapare, guvernör och den verklige Robinson Crusoes räddare – Woodes Rogers var en man som gillade äventyr. Han föddes sent på 1670-talet och växte upp under det spanska tronföljdskriget, en minst sagt äventyrlig tid. Han kom från ett förmöget hem med en omfattande nautisk historia. När Rogers fortfarande var en ung man ledde han familjens sjöfartsverksamhet och hans framtid såg ljus ut. Men tillvaron skulle snart bli allt annat än ljus!
Rogers blev känd för en omfattande resa som han påbörjade 1708. Han blev tillfrågad av familjevännen kapten William Dampier om han ville leda en världsomfattande kaparexpedition. Rogers antog utmaningen och gav sig ut till havs med två skepp, Duke och Duchess. I egenskap av kapten över det förstnämnda blev han tilldelad ett kaparbrev och kastade sig helhjärtat in i livet som kapare.
Resan tog tre år och förvandlade Rogers till en celebritet i sitt hemland. Det var ingen enkel expedition och han fann sig stå inför utmaningar som skörbjugg, iskalla temperaturer, tomma lastutrymmen och till och med myterier. Den mest kända historien från expedition är emellertid den om Alexander Selkirk.
1704 seglade den skotske sjömannen Alexander Selkirk med skeppet Cinque Ports under kapten Thomas Stradlings kommando. Av en händelse hade Stradling också seglat med William Dampier, samme man som bemyndigade Rogers att åta sig jordenrunt-resan. Selkirk hade gjort samma resa tidigare och hade vänt Dampier ryggen med uppfattningen att han var för inkompetent för att leda en sådan expedition. När skeppet lade till för att proviantera vid Juan Fernández-öarna sa Selkirk till Stradling att han inte borde fortsätta. Han trodde inte att fartyget var i skick att återvända ut på havet. Stradling tackade honom genom att strandsätta honom på
den närliggande öde ön Isla Más a Tierra. Selkirks levde ett isolerat liv medan åren passerade, och självklart undrade han om han någonsin skulle bli räddad. Samtidigt kämpade Rogers mot skörbjugg ombord på sitt skepp och bestämde att det var nödvändigt att fylla på lagret av citroner. Han fattade det ödesdigra beslutet att lägga till vid Juan Fernández-öarna. När de seglade längs Isla Más a Tierras öde kustlinje såg han en lägereld på den förmodat obebodda ön. Rogers trodde att det innebar att det fanns spanska skepp i närheten. Men när han skickade ut några män till ön upptäckte de inte spanska sjömän som väntade på att plundras, utan en sorglig figur vid namn Alexander Selkirk.
Den strandsatte och desperate Selkirk välkomnade besökarna med öppna armar, även när han insåg att besättningen bestod av hans gamla skeppskamrat Dampier som han tyckte så illa om. Selkirk erbjöds att resa hem med båten och tackade besättningen med en gåva som bestod av färskt getkött som gjorde underverk för de skörbjuggsdrabbade männen. Hans öde förevigades senare i form av berättelsen om Robinson Crusoe, men Woodes Rogers hade annat att fundera på.
Efter att ha räddat Selkirk fortsatte expeditionen, men de verkade ha drabbats av otur som kulminerade med en rättslig strid vid Rogers hemkomst till England.
Ställd inför ekonomisk konkurs efter de skyhöga rättegångskostnaderna och misslyckandet med både affärer och kaparexpeditioner lämnade han landet.
Rogers lämnade också livet som affärsman och kapare och gav sig istället in i politiken. Han blev kunglig guvernör på Bahamas, en i stort sett laglös plats där pirater härjade mer eller mindre fritt. Han ledde en liten flotta med skepp som seglade mot Västindien och kom så småningom till piraternas fristad New Providence. Där kunde han skapa ett visst lugn tack vare att han kunde bevilja kunglig benådelse till dem som ansökte om det. Men det var det långtifrån alla som gjorde, och Rogers hotades av pirater som hade föresatt sig att ta tillbaka sitt gamla tillhåll och återetablera piratfristaden. De misslyckades emellertid och Rogers visade ingen nåd mot dem som satte sig upp mot honom, utan de dömdes till döden. Denna styrkedemonstration från Rogers gjorde att det stod klart för de flesta på ön att han inte var att leka med. Han rustade upp New Providences och Nassaus försvar, och höll stånd mot hotet från spanska styrkor till dess att Spanien och Storbritannien äntligen slöt fred.
Rogers lyckades aldrig riktigt bli av med oturen som verkade förfölja honom – hade alltid någon form av ekonomiska problem. När han besökte England i mars 1721 hamnade han i fängelse på grund av gamla skulder och blev av med sitt uppdrag som guvernör. Han hade inget bättre för sig när han släpptes ur fängelset, så han skrev den mytomspunna boken A General History Of The Robberies And Murders Of The Most Notorious Pyrates. Men ödet hade mer på lut för Woodes Rogers.
1728, sju år sedan gången dessförinnan, blev han plötsligt Bahamas guvernör igen. Men de gångna åren hade tagit hårt på honom. Han kämpade med öns politiker, vilka han uppfattade som betydligt svårare att handskas med än pirater. Han dog 1732 efter ett liv fullt av drama, bekymmer och allt för få personliga framgångar.