Mary Read

Den kvinnliga buckanjären

Trots att hon var kvinnlig buckanjär, höll Mary Read jämna steg med Jack Rackham’s besättning.

Kvinnor som Mary Read var minst sagt

ovanliga i piraternas machovärld.

Mary Read hade inte direkt föreställt sig en karriär som pirat. Hon var ett offer för omständigheterna. Man skulle också kunna säga att hon grep tillfället. När hon seglade till Västindien attackerades skeppet och hon tillfångatogs. Från det ögonblicket tog Reads liv en drastisk vändning som hon inte hade kunnat föreställa sig. Hon blev emellertid inte lika berömd för sina piratdåd och eskapader som för sitt ovanliga förhållande med sjörövarkollegorna Anne Bonny och Jack Rackham.

Read är något av ett mysterium innan hon dök upp i Västindien och hamnade i ett ödesdigert och mycket romantiserat förhållande med sina piratkollegor. Hennes liv skildras i A General History Of The Robberies And Murders Of The Most Notorious Pyrates som skrevs av kapten Charles Johnson tre år efter Reads död. Det är den främsta källan till myten om henne, problemet är att ingen vet om den är tillförlitlig. De enda dokument som finns bevarade är rättegångsprotokollen från när hon, Bonny och Rackham dömdes till döden för sina brott.

Johnson skildrar Reads liv innan hon blev pirat som ett melodrama fullt av tragedier, tapperhet och förklädnad. Hon föddes omkring 1691 och påstods ha varit oäkta dotter till en sjökapten. Marys mor var ogift och beslutade sig för att klä sin dotter som pojke för att lura en släkting att bidra till hennes uppväxt. De flyttade till London och den unga Mary uppfostrades som pojke. Detta trick skulle bli ett livslångt åtagande. Hon dog när hon var omkring 31 år gammal och fram till dess fortsatte Mary att klä sig som man när hon ville. Hon var anställd som fotvakt åt en kvinnlig fransk aristokrat. När hon tröttnade på det tog hon värvning som kadett i den brittiska armén som då låg i krig med Frankrike. Det sägs att hon förälskade sig i en flamländsk soldat, gissningsvis efter att ha avslöjat sin stora hemlighet, och de gav sig av för att tillsammans driva en taverna i Nederländerna. När hennes man dog tog hon värvning igen och anslöt sig till ett fotregemente innan hon tog sikte på Västindien. Det är en maffig historia, som klippt och skuren för en pittoresk 1800-talsroman, men hur sanningsenlig är den? Kanske den innehåller ett korn av sanning, eller så är den fullständigt påhittad.

Det är ganska otroligt att en kvinna förklädd till man inte skulle gå oupptäckt någon längre tid under segling på de sju haven. För att klara sig ombord på ett trångt fartyg där allt personligt utrymme är utplånat av praktiska och hierarkiska skäl måste uppfinningsrikedomen ha varit verkligt extraordinär och drivits på av den ständiga risken att bli avslöjad. Samtidigt är skepp fulla av mörka skrymslen och vrår och det är möjligt att Mary Read och de andra

Mary Read, den kvinnliga piraten som bar herrkläder.

utvecklade sina metoder och personligheter för att inte släppa folk in på livet. Men med toaletter som var allt annat än privata var bara en sådan vardaglig rutin fylld med stora risker. Men det fanns det som var värre än toalettbesöken – kvinnor var strängt förbjudna att vistas på piratskepp. Att bli påkommen kunde mycket väl leda till sexuella övergrepp. Och att överhuvudtaget föra ut en kvinna på havet var otänkbart för de flesta pirater, trots deras relativa demokrati vid beslutsfattning. Den som smugglade ombord en kvinna straffades med döden enligt den piratlag som Bartholomew Roberts nedtecknade: «Om en man upptäcks när han förför någon av det motsatta könet och för henne till havs i smyg ska han straffas med döden.»

Ett sätt att stävja detta var att anlita ogifta pirater. Men kvinnor till havs som arbetade ombord på fartyg var inte ovanligt eller okänt. Det funkade uppenbarligen för Read. Mary Ann Arnold, en kvinnlig sjöman på 1800-talet, upptäcktes av kapten Scott på skeppet Robert Small när de passerade ekvatorn. En sådan upptäckt kunde ibland ge upphov till grymma ceremonier som inbegrep att bli slagen med våta rep, doppad i vattnet och till och med att bli kastad över bord. Scott och hans besättning blev först chockade men sa senare att Arnold var bland de bästa sjömän han träffat på: «Jag har sett miss Arnold vara bland de första att reva toppseglen under en våldsam storm Biscayabukten». Om en kvinna visade sig duglig och skötte sitt jobb som en man kunde det imponera på vissa kaptener. Kapten Scott var ingen pirat och Mary Ann Arnold var ingen buckanjär, men både Arnold och Mary Reads eskapader visar att de tävlade, jobbade och slogs för respekt.

Read träffade Jack Rackham och Anne Bonny i Nassau och anslöt sig till dem. Det första de gjorde var att stjäla en slup från Nassaus hamn och påbörja sina nidingsdåd. När de hade tillfångatagits och ställdes inför rätta i Spanish Town på Jamaica beskrevs Read och Bonny som skräckinjagande varelser och så långt ifrån feminina och eleganta som man kunde komma. Vittnet Dorothy Thomas som hade angripits av piraterna försåg rätten med en beskrivning av Read och Bonny som skakade om de närvarande. I dokumenten står att läsa: «De två kvinnorna, nu tillfångatagna, befann sig ombord på nämnd slup. De bar herrjackor och långbyxor och hade näsdukar knutna runt huvudena. De hade båda machete och pistoler i händerna, de förbannade och svor åt männen och sa att de skulle döda vittnet, och

«Vid rättegången beskrevs Read och Bonny som skräckinjagande varelser.»

vittnet sa vidare att skälet till att hon misstänkte att de var kvinnor var på grund av storleken på deras bröst». Dorothy Thomas vittnesmål avslöjar ännu en intressant detalj: de försökte faktiskt inte dölja att de var kvinnor.

Det sägs att när Mary Read anslöt sig till Calico Jacks besättning och Anne Bonny blev förtjust i henne, blev Jack svartsjuk och hotade med att skära halsen av Read. Men när det avslöjades att Read var en förklädd kvinna slutade han upp med sina hot och lät henne stanna ombord. Situation är minst sagt unik och leder till en rad frågor. Handlade det om et triangeldrama? Var Read och Bonny älskare?

Den 16 november 1720 åtalades besättningen för fyra fall av sjöröveri efter att ha tillfångatagits utanför Jamaicas kust. Ordföranden över domstolen var sir Nicholas Lawes, öns guvernör, samt 12 kommissionärer. Rackham befanns skyldig och avrättades snabbt. Hans kropp placerades i en bur som hängdes upp i en galge på Deadman’s Cay.

Reads åtal handlade om attacker mot sju fiskebåtar, två slupar från ön Hispaniola, en skonare och en handelsslup nära Dry Harbour Bay i Jamaica samt kidnappning. Hon hävdade sin oskuld men befanns vara skyldig på två punkter (skonaren och handelsslupen). Hon dömdes till döden med de andra. Read och Bonny var mer än bara passagerare, som Dorothy Thomas och andra kunde vittna om, de var i allra högsta grad delaktiga i piratverksamheten. Ett franskt vittne berättade för en hel rättssal om hur kvinnorna förklädde sig. De «bar herrkläder, och vid andra tillfällen kvinnokläder».

Sedan tog rättegångsdramat en ny vändning när både Mary Read och Anne Bonny drog fram sina ess ur skjortärmen: de var gravida och kunde därför inte avrättas av staten. En undersökning bekräftade det hela och de återfördes till fängelset.

Hur mycket av historien om Mary Read som är sann får vi aldrig veta. Men hon skrev in sig i pirathistorien som en av väldigt få kvinnliga pirater som var aktiva under piraternas guldålder och visade sig vara en lika duglig kämpe och pirat som vem som helst av männen. Trots att hennes karriär var småskalig och trots att hennes byten knappt var värda att riskera livet för är Reads plats i historien säkrad. Och bland det märkligaste i hennes korta men fascinerande liv är hennes förhållande med Calico Jack och Anne Bonny.