Ma­ry Re­ad

Den kvinn­li­ga buc­kan­jä­ren

Pirater! - - Innehåll -

Trots att hon var kvinn­lig buc­kan­jär, höll Ma­ry Re­ad jäm­na steg med Jack Rack­ham’s be­sätt­ning.

Kvin­nor som Ma­ry Re­ad var minst sagt

ovan­li­ga i pi­ra­ter­nas macho­värld.

Ma­ry Re­ad ha­de in­te di­rekt fö­re­ställt sig en kar­riär som pi­rat. Hon var ett of­fer för om­stän­dig­he­ter­na. Man skul­le ock­så kun­na sä­ga att hon grep till­fäl­let. När hon seg­la­de till Västin­di­en at­tac­ke­ra­des skep­pet och hon till­fång­a­togs. Från det ögon­blic­ket tog Re­ads liv en dras­tisk vänd­ning som hon in­te ha­de kun­nat fö­re­stäl­la sig. Hon blev emel­ler­tid in­te li­ka be­römd för si­na pi­rat­dåd och es­ka­pa­der som för sitt ovan­li­ga för­hål­lan­de med sjö­rövar­kol­le­gor­na An­ne Bon­ny och Jack Rack­ham.

Re­ad är nå­got av ett myste­ri­um in­nan hon dök upp i Västin­di­en och ham­na­de i ett ödes­di­gert och myc­ket ro­man­ti­se­rat för­hål­lan­de med si­na pi­rat­kol­le­gor. Hen­nes liv skild­ras i A Ge­ne­ral Histo­ry Of The Rob­be­ri­es And Mur­ders Of The Most No­to­ri­ous Py­ra­tes som skrevs av kap­ten Char­les John­son tre år ef­ter Re­ads död. Det är den främs­ta käl­lan till my­ten om hen­ne, pro­ble­met är att ing­en vet om den är till­för­lit­lig. De en­da do­ku­ment som finns be­va­ra­de är rät­te­gångs­pro­to­kol­len från när hon, Bon­ny och Rack­ham döm­des till dö­den för si­na brott.

John­son skild­rar Re­ads liv in­nan hon blev pi­rat som ett me­lo­dra­ma fullt av tra­ge­di­er, tap­per­het och för­kläd­nad. Hon föd­des om­kring 1691 och påstods ha va­rit oäk­ta dot­ter till en sjö­kap­ten. Ma­rys mor var ogift och be­slu­ta­de sig för att klä sin dot­ter som poj­ke för att lu­ra en släk­ting att bi­dra till hen­nes upp­växt. De flyt­ta­de till Lon­don och den unga Ma­ry upp­fost­ra­des som poj­ke. Det­ta trick skul­le bli ett livs­långt åta­gan­de. Hon dog när hon var om­kring 31 år gam­mal och fram till dess fort­sat­te Ma­ry att klä sig som man när hon vil­le. Hon var an­ställd som fot­vakt åt en kvinn­lig fransk aris­to­krat. När hon trött­na­de på det tog hon värv­ning som ka­dett i den brit­tis­ka ar­mén som då låg i krig med Frank­ri­ke. Det sägs att hon för­äls­ka­de sig i en flam­ländsk sol­dat, giss­nings­vis ef­ter att ha av­slö­jat sin stora hem­lig­het, och de gav sig av för att till­sam­mans dri­va en ta­ver­na i Ne­der­län­der­na. När hen­nes man dog tog hon värv­ning igen och an­slöt sig till ett fotre­ge­men­te in­nan hon tog sik­te på Västin­di­en. Det är en maf­fig histo­ria, som klippt och sku­ren för en pit­to­resk 1800-tals­ro­man, men hur san­nings­en­lig är den? Kanske den in­ne­hål­ler ett korn av san­ning, el­ler så är den full­stän­digt på­hit­tad.

Det är gans­ka otro­ligt att en kvin­na för­klädd till man in­te skul­le gå oupp­täckt nå­gon läng­re tid un­der seg­ling på de sju ha­ven. För att kla­ra sig om­bord på ett trångt far­tyg där allt personligt ut­rym­me är ut­plå­nat av prak­tis­ka och hi­e­rar­kis­ka skäl mås­te upp­fin­nings­ri­ke­do­men ha va­rit verk­ligt ex­tra­or­di­när och dri­vits på av den stän­di­ga ris­ken att bli av­slö­jad. Sam­ti­digt är skepp ful­la av mör­ka skryms­len och vrår och det är möj­ligt att Ma­ry Re­ad och de and­ra

Ma­ry Re­ad, den kvinn­li­ga pi­ra­ten som bar herr­klä­der.

ut­veck­la­de si­na me­to­der och per­son­lig­he­ter för att in­te släp­pa folk in på livet. Men med to­a­let­ter som var allt an­nat än pri­va­ta var ba­ra en så­dan var­dag­lig ru­tin fylld med stora ris­ker. Men det fanns det som var vär­re än to­a­lett­be­sö­ken – kvin­nor var strängt för­bjud­na att vis­tas på pi­rat­skepp. Att bli på­kom­men kun­de myc­ket väl le­da till sex­u­el­la över­grepp. Och att över­hu­vud­ta­get fö­ra ut en kvin­na på ha­vet var otänk­bart för de fles­ta pi­ra­ter, trots de­ras re­la­ti­va de­mo­kra­ti vid be­sluts­fatt­ning. Den som smugg­la­de om­bord en kvin­na straf­fa­des med dö­den en­ligt den pi­rat­lag som Bart­holo­mew Ro­berts ned­teck­na­de: «Om en man upp­täcks när han för­för nå­gon av det mot­sat­ta kö­net och för hen­ne till havs i smyg ska han straf­fas med dö­den.»

Ett sätt att stäv­ja det­ta var att an­li­ta ogif­ta pi­ra­ter. Men kvin­nor till havs som ar­be­ta­de om­bord på far­tyg var in­te ovan­ligt el­ler okänt. Det fun­ka­de up­pen­bar­li­gen för Re­ad. Ma­ry Ann Ar­nold, en kvinn­lig sjö­man på 1800-ta­let, upp­täck­tes av kap­ten Scott på skep­pet Ro­bert Small när de pas­se­ra­de ekva­torn. En så­dan upp­täckt kun­de ibland ge upp­hov till grym­ma ce­re­mo­ni­er som in­be­grep att bli sla­gen med vå­ta rep, dop­pad i vatt­net och till och med att bli kas­tad över bord. Scott och hans be­sätt­ning blev först choc­ka­de men sa se­na­re att Ar­nold var bland de bäs­ta sjö­män han träf­fat på: «Jag har sett miss Ar­nold va­ra bland de förs­ta att re­va topp­seg­len un­der en våld­sam storm Biscay­a­buk­ten». Om en kvin­na vi­sa­de sig dug­lig och sköt­te sitt jobb som en man kun­de det im­po­ne­ra på vis­sa kap­te­ner. Kap­ten Scott var ing­en pi­rat och Ma­ry Ann Ar­nold var ing­en buc­kan­jär, men bå­de Ar­nold och Ma­ry Re­ads es­ka­pa­der vi­sar att de täv­la­de, job­ba­de och slogs för re­spekt.

Re­ad träf­fa­de Jack Rack­ham och An­ne Bon­ny i Nassau och an­slöt sig till dem. Det förs­ta de gjor­de var att stjä­la en slup från Nassaus hamn och på­bör­ja si­na ni­dings­dåd. När de ha­de till­fång­a­ta­gits och ställ­des in­för rät­ta i Spa­nish Town på Ja­mai­ca be­skrevs Re­ad och Bon­ny som skräc­kin­ja­gan­de va­rel­ser och så långt ifrån fe­mi­ni­na och ele­gan­ta som man kun­de kom­ma. Vitt­net Do­rot­hy Tho­mas som ha­de an­gri­pits av pi­ra­ter­na för­såg rät­ten med en be­skriv­ning av Re­ad och Bon­ny som ska­ka­de om de när­va­ran­de. I do­ku­men­ten står att lä­sa: «De två kvin­nor­na, nu till­fång­a­tag­na, be­fann sig om­bord på nämnd slup. De bar herr­jac­kor och lång­byx­or och ha­de näs­du­kar knut­na runt hu­vu­de­na. De ha­de bå­da mache­te och pi­sto­ler i hän­der­na, de för­ban­na­de och svor åt män­nen och sa att de skul­le dö­da vitt­net, och

«Vid rät­te­gång­en be­skrevs Re­ad och Bon­ny som skräc­kin­ja­gan­de va­rel­ser.»

vitt­net sa vi­da­re att skä­let till att hon miss­tänk­te att de var kvin­nor var på grund av stor­le­ken på de­ras bröst». Do­rot­hy Tho­mas vitt­nes­mål av­slö­jar än­nu en in­tres­sant de­talj: de för­sök­te fak­tiskt in­te döl­ja att de var kvin­nor.

Det sägs att när Ma­ry Re­ad an­slöt sig till Ca­li­co Jacks be­sätt­ning och An­ne Bon­ny blev för­tjust i hen­ne, blev Jack svart­sjuk och ho­ta­de med att skä­ra hal­sen av Re­ad. Men när det av­slö­ja­des att Re­ad var en för­klädd kvin­na slu­ta­de han upp med si­na hot och lät hen­ne stan­na om­bord. Si­tu­a­tion är minst sagt unik och le­der till en rad frå­gor. Hand­la­de det om et tri­ang­eld­ra­ma? Var Re­ad och Bon­ny äls­ka­re?

Den 16 no­vem­ber 1720 åta­la­des be­sätt­ning­en för fy­ra fall av sjö­rö­veri ef­ter att ha till­fång­a­ta­gits ut­an­för Ja­mai­cas kust. Ord­fö­ran­den över dom­sto­len var sir Nicho­las Lawes, öns gu­ver­nör, samt 12 kom­mis­sio­nä­rer. Rack­ham be­fanns skyl­dig och av­rät­ta­des snabbt. Hans kropp pla­ce­ra­des i en bur som häng­des upp i en gal­ge på De­ad­man’s Cay.

Re­ads åtal hand­la­de om at­tac­ker mot sju fis­ke­bå­tar, två slu­par från ön His­pa­ni­o­la, en sko­na­re och en han­dels­slup nä­ra Dry Har­bour Bay i Ja­mai­ca samt kid­napp­ning. Hon häv­da­de sin oskuld men be­fanns va­ra skyl­dig på två punk­ter (sko­na­ren och han­dels­slu­pen). Hon döm­des till dö­den med de and­ra. Re­ad och Bon­ny var mer än ba­ra pas­sa­ge­ra­re, som Do­rot­hy Tho­mas och and­ra kun­de vitt­na om, de var i all­ra högs­ta grad del­ak­ti­ga i pi­rat­verk­sam­he­ten. Ett franskt vitt­ne be­rät­ta­de för en hel rätts­sal om hur kvin­nor­na för­kläd­de sig. De «bar herr­klä­der, och vid and­ra till­fäl­len kvin­noklä­der».

Se­dan tog rät­te­gångs­dra­mat en ny vänd­ning när bå­de Ma­ry Re­ad och An­ne Bon­ny drog fram si­na ess ur skjortär­men: de var gra­vi­da och kun­de där­för in­te av­rät­tas av sta­ten. En un­der­sök­ning be­kräf­ta­de det he­la och de åter­för­des till fäng­el­set.

Hur myc­ket av histo­ri­en om Ma­ry Re­ad som är sann får vi ald­rig ve­ta. Men hon skrev in sig i pi­rat­histo­ri­en som en av väl­digt få kvinn­li­ga pi­ra­ter som var ak­ti­va un­der pi­ra­ter­nas guld­ål­der och vi­sa­de sig va­ra en li­ka dug­lig käm­pe och pi­rat som vem som helst av män­nen. Trots att hen­nes kar­riär var små­ska­lig och trots att hen­nes by­ten knappt var vär­da att ris­ke­ra livet för är Re­ads plats i histo­ri­en säk­rad. Och bland det märk­li­gas­te i hen­nes kor­ta men fa­sci­ne­ran­de liv är hen­nes för­hål­lan­de med Ca­li­co Jack och An­ne Bon­ny.

Nassaus hamn i Ba­ha­mas. Här stal Rack­ham, Re­ad och Bon­ny en be­styc­kad slup och seg­la­de iväg på pi­ra­tä­ven­tyr.

1800-tal­s­il­lust­ra­tion av mer sex­u­ell na­tur. Re­ad blot­tar sitt bröst in­för en be­seg­rad, hä­pen man­lig pi­rat.

Re­ad seg­la­de med den be­röm­de kap­ten «Ca­li­co Jack» Rack­ham.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.