EN PIRATS VAPEN
Genom seklerna har pirater använt en mängd olika vapen, alla med olika syfte och användbarhet.
Efter att ha bordat och anfallit ett fiendefartyg, hamnade piraterna ofta i närstrider man mot man. Då använde de många olika mindre vapen, som till exempel änterbilor (en typ av stridsyxor), huggare (ett sabelliknande vapen) och dolkar, och improviserade dessutom ofta slagsmålet med vad som fanns tillgängligt ombord. Dessa improviserade vapen var speciellt användbara när krut och ammunition tagit slut och besättningen måste fortsätta slåss för att antingen få eller behålla kontroll över fartyget.
Handvapen hämmades inte av väderförhållandena, där till exempel regn gjorde alla skjutvapen värdelösa, och de var också lättare att kontrollera och styra med mer precision på nära håll mot fienden. Det var speciellt viktigt vid bordningar när piraterna försökte uppbringa fartygen och värva besättningen utan att orsaka onödiga skador på varken fartyg eller besättning.
Lätta, korta svärd, som huggare, var vanliga vapen under sjöröveriets guldålder, och speciellt populära bland buckanjärer. De var praktiska vid närstrider och enkla att använda, lättare att behärska än längre svärd eller värjor. Förutom vid strid var de också användbar utrustning på däck, eftersom de var robusta nog att skära genom rep, trä och segelduk.
Det fanns andra vapen som kunde användas som försvar, såväl som för anfall. Bucklare var sköldar som användes i början av 1600-talet. Även om de var små och trubbiga, var de bra för att avvärja slag, skydda svärdshanden och hindra fiendens rörelser.
Skjutvapen var ofta en pirats förstahandsval, och eftersom de fanns i många olika storlekar och utföranden var de användbara vid många olika situationer och för olika former av anfall. Innan en bordning, till exempel, klättrade ofta piraterna högt upp i riggen med långpipiga gevär, som musköter, för att skjuta på fienden. Det utfördes oftast av skarpskyttar, som de kallades som var duktiga på precisionsskjutning på långt avstånd och därför inte slösade med kulor.
Mindre skjutvapen, som pistoler, var mest effektiva i närstrider, som vid strid ombord på fiendefartyg, eftersom de var enklare att hantera på trånga utrymmen, och de krävde inte så stor noggrannhet i siktet. De var också billigare eftersom de tog mindre ammunition än större vapen, men som med alla skjutvapen berodde deras effektivitet på vädret, flintan och styrkan på krutet.
Flintlåspistolen utvecklades i början av 1600-talet och blev ett revolutionerande tillskott till sjökrigföringen, och blev det dominerande skjutvapnet i flera hundra år. Innan flintlåspistolen använde piraterna en mängd olika luntlås-, snapplås- och hjullåsmekanismer, som alla var beroende av krut för att tändas. Variationen i kaliber i olika länder innebar dock att erövrade kulor inte passade i de egna vapnen utan måste smältas ned och gjutas om. Detta var en otroligt mödosam och tidsödande process, och det var inte ens säkert att den alltid lyckades.