François l’Olonnais
Pirat och sadist
Hans fiender föredrog att dö framför att hamna i händerna på en av de mest fruktansvärda pirater som någonsin har seglat på haven.
Under sin livstid verkar François l’Olonnais ha haft förkärlek för två saker: dels att samla på sig stora mängder rikedomar, dels att utsätta dem som stod i hans väg för största möjliga smärta. I egenskap av en av världens mest ökända pirater var tortyr en del av hans jobb, och dessutom något han verkligen tyckte om att ägna sig åt. Att han var duktig på det gjorde inte saken bättre för hans fiender, däremot spädde det på hans skräckinjagande och respektgivande rykte.
Han föddes som Jean David Nau i franska Les Sables-d’Olonne cirka 1635 och visade tidigt prov på hänsynslös ambition och girighet. Han skickades till den västindiska ön Martinique där han gjorde militärtjänst på 1650-talet. När tjänstgöringen var över och han var en fri man, flyttade han till ön Hispaniola. Där anslöt han sig till buckanjärerna och angrep otaliga spanska skepp och plundrade bosättningar längs kusterna. Han fick ett rykte om sig att vara en grym och hjärtlös motståndare snarare än att vara en skicklig pirat.
L’Olonnais visade ingen barmhärtighet under sina första resor. Han och hans kumpaner lyckades lägga beslag på många skepp fullastade av värdefulla byten i spanska Västindien och längs de spanska segelrutterna, vilket gjorde honom förmögen och beryktad i delar av Nordatlanten. Det sades att spanjorerna föredrog döden framför att kapitulera och tillfångatas av l’Olonnais. Det imponerade guvernören på ön Tortuga – en västindisk ö utanför Haitis kust som var en välkänd piratfristad.
Guvernören Monsieur de la Place gav l’Olonnais kommandot över ett litet skepp och lät honom segla ut och söka rikedomar och framgång. Han och hans besättning gav sig på en liten kubansk by som hette De los Cayos. De upptäcktes av fiskare som varnade befolkningen som i sin tur begärde uppbackning av Havannas guvernör. Trots det lyckades piraterna få spanjorerna att kapitulera och de lade beslag på det välbeväpnade skepp som hade skickats ut för att hantera situationen.
L’Olonnais visade sedan prov på hur hänsynslös han kunde vara. Han lät hänga sina motståndare, en efter en. Han vände också sin uppmärksamhet mot en bödel som hade följt med spanjorerna och vars uppdrag var att hänga alla pirater – bortsett från L’Olonnais som skulle föras levande till Havanna. Men nu såg omständigheterna lite annorlunda ut. Skakande av skräck erbjöd bödeln piraterna information i hopp om att bli benådad. Men efter att l’Olonnais hade lyssnat och antecknat lät han avrätta även bödeln. Endast en mans liv sparades. Han skickades tillbaka till Havannas guvernör med ett kusligt skriftligt meddelande: «Jag ska hädanefter aldrig visa nåd mot någon spanjor, och jag hyser stora förhoppningar om att jag ska kunna utsätta dig för samma behandling som männen du
skickade mot mig har fått. På så vis vill jag återgälda den vänlighet du visat mig och mina kumpaner.» Guvernören blev givetvis skakad.
Men det var inte tillräckligt för l’Olonnais. Efter ännu en rad framgångsrika expeditioner siktade l’Olonnais nu på ännu större byten. Han beslutade sig för att slå till mot staden Maracaib där han tidigare hade plundrat och lagt beslag på ett skepp fullt av rikedomar. Nu förde han kommandot över åtta skepp och 400 man.
Fransmannen förväntade sig stora rikedomar och han fick hjälp av Michel de Basco, en framgångsrik pirat som numera levde ett bekvämt liv. Trots att de Basco inte behövde ge sig ut till havs igen hade han blivit så imponerad av l’Olonnais förberedelser att han erbjöd honom sina män och sitt kunnande för det han var säker på skulle bli en lyckad plundring. Det innebar att flottan bestod av hela 600 pirater. Det dröjde inte innan de rönte sina första framgångar.
Ett par månader in på resan uppmärksammade l’Olonnais ett skepp som seglade från Puerto Rico till kolonialområdet Nya Spanien som hade etablerats
1521 efter erövringen av det aztekiska riket. Han beordrade alla skepp utom sitt eget att avvakta och seglade iväg för att möta det själv. Resultatet blev en grym strid mot spanjorerna som varade i tre timmar. När l’Olonnais hade avgått med segern och hans fiender var tillfångatagna försåg sig piraterna med en stor kakaolast, 40 000 spanska dollar och en mängd värdefulla juveler. Maracaibos befolkning hade all andledning att bäva. Piraterna inledde med att anfalla det påstått ointagliga fortet San Carlos de la Barra som försvarades med 16 stora kanoner. Piraterna var beväpnade med pistoler och svärd och dödade en grupp män som försökte stoppa dem. Med fortet förstört och i lågor fortsatte de till staden. L’Olonnais män rörde sig mot land i kanoter och satte eld på ett skepp som hade skickats ut för att hejda invasionen. De gick i land och marscherade mot staden. Vid det här laget hade de flesta invånare flytt med sina pengar och rikedomar, men de lämnade bakom sig mer än tillräckligt med mat för en rejäl fest och piraterna plundrade deras hus.
L’Olonnais visade nu prov på det ledarskap som definierade honom och befäste hans rykte. Han beordrade 160 pirater att söka igenom skogarna efter flyende stadsbor. Enligt Alexandre Olivier Exquemelins skildring från 1678 av l’Olonnais och hans plundring av Maracaibo i The History
Of The Buccaneers Of America, återvände de med
«20 000 spanska dollar, flera mulor fullastade med hushållsattiraljer och 20 fångar». Några av fångarna torterades med hjälp av den fruktade sträckbänken i hopp om att de skulle peka ut var ytterligare rikedomar hade gömts. När offren inte gav någon värdefull information använde l’Olonnais sin huggare för att stycka en olycksalig fånge inför de andra som varning.
Det gjorde skillnad. En av fångarna sa att han skulle visa piraterna gömstället. Men de flyende
«I egenskap av en av världens mest ökända pirater var tortyr en del av hans jobb, och dessutom
något han verkligen tyckte om att ägna sig åt.»
invånarna hade flyttat föremålen av rädsla för att de skulle hittas. Så efter två veckor av plundring, våldtäkt och förstörelse bestämde sig piraterna för att ta sig till staden Gibraltar där de trodde att Maracaibos invånare gämde sig. När guvernören fick höra talas om det såg han sin chans och skickade 400 män som skulle möta dem där. Han beordrade också befolkningen att beväpna sig och möta inkräktarna med strid.
L’Olonnais fattade ett beslut för hur han skulle hantera situationen: han och de övriga piraterna ansåg att Gibraltars rikedomar var för stora för att ge upp utan strid, så de gav sig av mot staden beväpnade med pistoler och huggare. Vid ett tillfälle beordrade l’Olonnais sina män att fly och spanjorerna följde efter. Piraterna vände då plötsligt om och slaktade sina förföljare. Gibraltar var nu deras. De tog fångar och plockade på sig så mycket byte de kunde. Många av de kvinnliga fångarna utsattes för övergrepp och andra torterades. L’Olonnais brydde sig inte om att många av fångarna dog av sjukdom och hunger – pengar och rikedomar var mer intressanta. Efter en månad skickade han fyra av sina fångar för att kräva en lösensumma. Om inte guvernören betalade en betydande summa pengar skulle staden brännas ner till grunden. Inom ett par dagar rasade bränder och så småningom gav sig piraterna av med sina byten och slavar. De gjorde ett stopp i Maracaibo för ytterligare plundring.
Vid hemkomsten till Tortuga välkomnades l’Olonnais och hans män som hjältar. Bytet var snart bortslösat, så de gav sig ut på en ny expedition.
Precis som tidigare visade piraterna upp sin omänskliga sida och lät fångarna utstå svår tortyr. L’Olonnais skar tungan av fångar som inte kunde bistå med givande information, han virade knutna rep så hårt runt fångars huvuden att deras ögon poppade ut, och han skinnflådde sina offer och högg av deras armar och ben. När han väl fick svar från spanjorerna dödade han dem.
Han lyckades dock inte helt och hållet undkomma sina brott utan straff. När l’Olonnais gick på grund nära öarna utanför De Las Pertas i Hondurasbukten, tvingades han och hans män att hugga sönder sitt fartyg och bygga en båt stor nog för att hälften av dem skulle kunna ta sig i land. Oturligt nog stötte de på Kuna-stammen i Darien, en provins i Panama. Efter att ha tillfångatagits slets l’Olonnais i stycken av ursprungsbefolkningen, hans lemmar brändes upp och askan kastades upp i luften. Som Exquemelin skrev gjordes det «med intentionen att inga spår eller minnen skulle stanna kvar efter ett så illa beryktat och omänskligt kräk». Det var ingen tvekan om att l’Olonnais’s dagar som pirat nu var till ända.