Livet på Svartskäggs tid
Drottning Annas krig
Svartskäggs piratkarriär sammanföll med det spanska tronsföljdskrigets slut. Tusentals sjömän befriades från sin militärtjänst, vilket gjorde att ett stort antal kompetenta men sysslolösa sjömän fanns tillgängliga när den transatlantiska koloniala sjöfartshandeln började blomma. Det innebar att piratkaptener inte hade problem med att hitta arbetskraft.
Pirater som beskyddare
Pirater betraktades ofta som havens avskum, men myndigheternas syn på dem var ibland annorlunda. Den engelska regeringen betraktade kapare som blev pirater som en slags informell «reservflotta». Kunglig benådning gavs ofta till pirater och allmänheten var ofta välvilligt inställda till dem.
Kvinnliga pirater
Sjöröveri ansågs definitivt vara en syssla för män, vilket är skälet till att de två mest berömda kvinnliga piraterna – Anne Bonny och Mary Read – klädde ut sig till män. När deras skepp attackerades 1720 var de två kvinnorna – bortsett från en enda man – de enda som kunde försvara det. De övriga i besättningen var för fulla för att slåss.
Livet som pirat
Livet ombord på ett piratskepp var allt annat än bekvämt. Besättningens logi var trång och smutsig, maten blev snabbt gammal och färskvatten var en bristvara (vilket förklarar varför så många sjömän drack rom istället). Standardföda var bland annat «hard tack», ett slags kex som sjömännen ofta åt i mörkret för att slippa se småkrypen som levde i dem.
Vidskeplighet till havs
Pirater och sjömän var notoriskt vidskepliga. De trodde att kvinnor ombord innebar otur – vilket säkert utgjorde ett problem kvinnotjusaren Svartskäggs besättning. Man trodde också att man kunde framkalla en storm genom att vissla ombord och att hål i öronen bidrog till bättre syn.