SUPERSTUDIO UTAN STIL
Franska Studio KO inspireras av Goethe och David Lynch och anlitas av Hermès, goda vännen Pierre Bergé och Fiat- familjen Agnelli. Ett skäl till succén är studions totala avsaknad av en egen stil.
Studio KO anlitas av Hermès, goda vännen Pierre Bergé och Fiat- familjen Agnelli. Ett skäl till succén är studions totala avsaknad av en egen stil.
Text karina ericson wärn FOTO Dan glaser , yann deret
Rvi blandade gamla uttryck med moderna metoder och planlösningar.
ue Geoffroy l’Angevin i Paris Maraiskvarter är en bakgata man helst undviker. Den är så smal och 1600- talshusen som kantar den så höga, att solen aldrig når ner till gatstenarna. Det är ett konstant fuktigt, mörkt och svalt stråk. De flesta affärslokalerna är nedlagda. Fasaderna ser i många fall ut att vilja skilja sig från husen. Det är helt enkelt en rätt skabbig Parisgata på vilken Karl Fournier och Olivier Marty har sitt arkitektkontor Studio KO vars klienter bland annat är Marella Agnelli ( Fiat- änkan), biljonären Patrick Guerrand- Hermès, en handfull kungligheter från Quatar och Pierre Bergé.
Innanför porten till nummer sju öppnar sig förstås en helt annan värld. Den lilla gården är överglasad och rymmer ett ultramodernt arkitektkontor med väggar av glas, svarta möbler och svartklädd personal. De omgivande husfasaderna på gården är kontorets ytterväggar. Karl sitter solbränd iklädd vit skjorta och svarta jeans bakom ett gigantiskt skrivbord i mörkt trä som förutom en anteckningsbok är helt tomt. Olivier är ute och fixar med någonting.
Duon Karl Fournier och Olivier Marty är ett par både privat och professionellt och har under senare år framför allt blivit förknippade med minimalistiska sandfärgade luxuösa hus i Marocko vilka bär namn som Villa K och Villa E. Men de gör mycket annat också, från borgerliga Haussmanska privatvåningar med gamla knarrande parkettgolv till bistros med 1940- tals vibrationer och senast kändisarnas hotell och restaurang Chiltern Firehouse i London. Duon träf- fades redan under studiotiden, på École des Beaux- Arts, som har en avdelning för konst, och en för arkitektur.
– För mig var det helt naturligt att söka till Beaux- Arts. Min farmor var arkitekt, och hade träffat farfar på skolan som ung. Fast först studerade jag faktiskt teater och hade tänkt att det skulle bli min grej.
École des Beaux- Arts är en prestigefull akademi med 350 år på nacken som utbildat konstnärer som Rodin, Monet och Degas och arkitekten Charles Garnier, han med Paris gamla operahus på cv: n. Skolan är inte utan anledning tyngd av både tradition och hierarkier.
– Olivier är ju yngre än jag. Tänker inte gå in på ålder här överhuvudtaget, för när det kommer till den avdelningen är vi som två gamla fåfänga damer. Men när vi träffades första gången så gick han en klass under mig på skolan. Att två elever från olika årskurser skulle kunna prata med varandra var något helt otänkbart. Men jag såg en presentation han höll och tyckte hans tankar och det han intresserade sig för sammanföll med mina egna, så jag tog kontakt. Och så blev det vi.
Karl Fournier och Olivier Marty tog till och med sin examen tillsammans, som en duo. Men hur såg steget från skola till studio ut?
– Vi hade hela tiden en massa små uppdrag. Det var folk vi kände som bad oss göra saker som en skyltning i ett fönster, möblera om en lägenhet och fixa till en restaurang. Och det blev bara mer och mer, så år 2000 bildade vi Studio KO. Allra först arbetade vi hemifrån. Men rätt snart så skaffade vi en liten gammal affärslokal.
Karl pekar utåt gatuhuset där den gamla affärslokalen ligger.
Att Studio KO har expanderat är ingen underdrift; i dag har man kontor även i Marrakech och London. Bara på Pariskontoret arbetar ett 25- tal personer.
Ijust nu skapar vi ett yves saint laurEnt- museum på uppdrag av pierre bergé.
arkitektvärlden finns gott om dynamiska duor. Tänk bara på Alvar och Aino Aalto, Charles och Ray Eames samt Robert Venturi och Denise Scott Brown. Par som byggde mer ihop än en relation. Är det givet för Studio KO vem som ska göra vad?
– Vi har ingen strikt uppdelning oss emellan. Vi är ju nära vänner med Pierre Bergé. Han och Yves Saint Laurent hade ju helt olika roller i det gemensamma företaget. Medan Yves helt och hållet var den kreativa, så var Pierre ekonomen. För oss flyter allt samman. Fast Olivier är mycket bättre på att rita. Jag kan få idéer som jag skissar ner, det blir pyttesmå skisser, som jag sedan ger till Olivier. Han får göra dem färdigt i detalj. Att jag inte kan rita beror på att jag under studietiden tyckte det verkade så trist att lära sig det, så när det var ritningslektioner gick jag på teater eller bio i stället. På uppdrag av Pierre Bergé håller vi för övrigt just nu på och skapar ett nytt Yves Saint Laurent- museum, i Marrakech. Fast det är kanske inte officiellt ännu? Äh, nu blir det så. Av naturliga skäl har Pierre Bergé väldigt bråttom med museet för han är tyvärr ingen ungdom längre. Det ska stå klart 2016.
Vad som gett Studio KO ett stort internationellt rykte är framför allt de marockanska villorna som har ett eget formspråk och anslag. Modernismens kub i kombination med uråldrigt marockanskt hantverk. Att Studio KO började arbeta i Marocko beror på att Karl alltid älskat landet, dess färger och landskap.
– När Olivier och jag började dejta tog jag honom genast på semester till Marocko. Jag ville visa honom det finaste jag visste. Via en bekant fick vi tillträde till det genuina Marocko, det låter klyschigt, men de flesta turister som kommer till Marocko stannar i turistghettona. Vi åkte i stället från norr till söder, och blev via en marockansk vän introducerade till hela kulturen.
Det dröjde inte länge innan duon fick sitt första marockanska uppdrag. Det var en ambassadfamilj som ville ha ett hus byggt i norra Marocko. Det ena gav det andra, och redan 2001 öppnade Studio KO kontor i Marrakech.
– När vi kom till Marocko så slogs vi av hur gammaldags allting var. Även det nybyggda. Men vi lever ju i en modern värld, varför bygga som förr i tiden? Det är ju klokare att bygga för den samtida människan och den livsstil vi har i dag. Vad vi gjorde när vi började bygga hus i Marocko var att blanda gamla uttryck med moderna metoder och planlösningar, men vi använde oss också av klassiskt hantverk. Den här mixen kom att bli förknippad med oss. Vi skapade en look som blev synonym med Studio KO. I dag finns det många unga arkitekter i Marocko som ritar och bygger hus i vår anda. Det är kul.
Samtidigt som Studio K med sina spatiösa öppna bokstavsvillor i Marocko skapat en stil baserad på en tolkning av modernismen i kombination med lokala material och arbetsmetoder, som nu plagieras, så hävdar man att man inte har en egen stil. Man har också
vi vill att huset ska vara en projektion av de som ska leva där.
bekänt sig till arkitektgurun Daniel Libeskinds åsikt att ” architects should articulate history, not parody it”, men samtidigt inrett en liten bistro på rue du Dragon i sjätte arrondissementet, Le Chardenoux des Prés. Den har blommiga tapeter, snirkliga lampetter och klassisk bardisk och signalerar pastisch. Hur går det här ihop egentligen? Karl skrattar och drar fingret över skrivbordet.
– När det gäller just den restaurangen så ville ägaren att allt skulle rivas ut och vi skulle se på projektet som ett blankt papper. Han önskade sig något svalt och strömlinjeformat. Men den här restaurangen hade varit väldigt känd en gång i tiden och till stamgästerna hörde presidenten François Mitterand, prinsessan av Monaco och Serge Gainsbourg som bodde inte så långt därifrån. Lokalen hade en historik som många restaurangägare i dag drömmer om att kunna lyfta fram när de ska öppna ett nytt ställe. Här behövdes ingenting hittas på utan vi behövde bara understryka det som faktiskt hänt. Och det är så vi ofta arbetar. Vi gjorde en slags remake på det förflutna. Samma sak gäller med Café de la Poste i Marrakech som vi gjort. Vi tittade på huset, som är gammalt, och kände att inredningen måste hänga ihop med huset.
När en kund tagit beslutet att vända sig till en arkitekt för att få en redan existerande bostad ombyggd eller ett nytt hus ritat, vänder sig kunderna ändå ofta till en arkitekt vars stil man känner sympati för eller vill bli förknippad med. Men hur arbetar ett arkitektkontor som hävdar att man inte har en egen stil, tänk om kunden inte har det heller?
– Många beställare vet inte vad de vill ha. Då kan den inledande processen nästan likna gruppterapi där vi är psykologer. Vi vill ju att huset eller våningen ska vara en projektion av de som ska leva där. Det är inte min och Oliviers bild av oss själva som ska projiceras på boendet. Slutresultatet ska mer eller mindre vara ett självporträtt av den som ska bo i huset. Det kan ju vara en, två eller tre eller ännu fler. För oss är det viktigt att ta reda på hur man lever tillsammans – vad har man för socialt liv?
Studio KO lägger alltid lika stor tonvikt på presentationen av ett nytt projekt, som på innehållet i sig. När Studio KO fick i uppdrag att göra Grand Café de la Poste i Marrakech skickade man en ljudcd i stället för bilder och ritningar. PÅ cd: n hördes trafik, slamret av bestick, folk som pratade franska och engelska. Och tittar man på bilder av de olika bokstavsvillorna, så kan man nästan föreställa sig en film eller åtminstone ett soundtrack utspela sig i de öppna spatiösa modulerna med ändlös utsikt över det marockanska karga landskapet. Hur ser influenserna ut?
– Film är viktigt. Faktum är att vår sajt har ett sound som är en hyllning till David Lynch, men också till Goethe som sade ” I call architecture frozen music”. En attityd vi sympatiserar med. Slutligen då, stil eller attityd? – Attityd så klart! Vi vill ju inte ha någon igenkännbar egen stil. Det är egentligen det som är vårt signum, att vi inte har någon egen stil överhuvudtaget.