två av de spektakulära inslagen är entrén och poolen. du anländer via en hiss inuti berget.
slår sig i slang med ett välbekant ansikte på det lilla torget framför hotellet, eller slår sig ner för en drink vid de runda kaféborden som flankerar hotellets entré eller på uteserveringen där borden har vita dukar och servitörerna bär fluga. Fasadens varma gula färg är också omedelbart tilltalande, liksom de symmetriskt placerade träbalkongerna som löper runt huset och neonskylten med hotellets logotyp i fantastiskt typsnitt ovanför entrén.
Det är som om Hotel de la Poste sammanfattar Cortina d’Ampezzos historia genom att innehålla både tyrolsk rusticitet ( som i den vackert träklädda baren) och italiensk flärdfullhet ( den eleganta restaurangen med Medelhavsblå stolar, stora ljuskronor, väldig takrymd och enorma fönster). Hotellet balanserar gammeldags romantik med en nutidsorienterad medvetenhet på ett beundransvärt sätt, personifierat av den legendariske bartendern Antonio di Franco, en grånad älskvärd gentleman som visar sig vara hängiven samlare av modernistisk konst: Mark Kostabi, Robert Kelly, Mimmo Rotella, Donald Baechler, Ross Bleckner … ett antal av tavlorna bär dedikationer till Antonio, varpå han svarat med att skapa drinkar som en hyllning till konstnärerna.
Materialval och underhåll är det heller inget fel på: blankpolerade stengolv, patinerad knarrande fiskbensparkett, mjukt rundade mässingshandtag och ytterst solida dörrar till sovrummen.
Hotel de la Poste har mycket lite gemensamt med uttänkta, enhetliga designkoncept. Att promenera genom hotellet utvecklar sig till en studie av 1900- talets olika stilar. Lobbyn är misstänkt 70- tal, rummet jag bodde i senast hade ett ljust 30- talsmöblemang med