Minnets magi
Qian Jiang formger sig in i framtiden genom att blicka bakåt – till barndomen.
M emories, you are talking about memories”, utbrister Harrison Fords karaktär, i ett neonregnigt Los Angeles som andas lika mycket västerlandet som österlandet.
Den där repliken ur favoritfilmen Blade Runner dyker upp när Qian Jiang berättar om sin design. Han återkommer ideligen till barndomen och minnets magi.
Där många industridesigners tenderar att utmana teknikens möjligheter och materialens begränsningar går Qian Jiang en helt annan väg – han blickar inåt snarare än utåt. Den kinesiske men Stockholmsbaserade designern beskriver sitt värv som ett sätt att utforska vem han är, varifrån han kommer och var han är på väg. Han vill hitta en historia, främst sin egen. Vad kan vi utläsa i hans design?
– Du kan se föremål som jag minns från min barndom, ofta saker som håller på att försvinna. Det är vardagsting du inte ens kan hitta på Taobao, det kinesiska eBay, berättar han.
Qian Jiang lämnade Shanghai 2011 för designstudier i Lund. Sedan dess har han byggt på sin karriär med möbeldesign i Danmark, på Nicholai Wiig Hansen Studio och Normann Copenhagen. I dag är han stationerad i Stockholm med sin egen skapelse Studio Dejawu.
Namnet Dejawu, ja, ack så passande för en designer vars främsta kreativa ingrediens får sin styrka ur minnets magi, som kan vara nog så förföriskt men också förrädiskt. Ordet ” déjà vu” är franska för ” redan sett”. Men att få en déjà vu handlar inte om rena minnen såsom flashbacks utan om ett kognitivt fenomen där någon upplever en falsk, ofta lite obekväm känsla av igenkänning från en händelse, en situation, ett ansikte eller en plats som personen egentligen ska kunna känna igen klart. Och det är i magins diskrepans Qian Jiangs design uppstår, det där tomrummet mellan verkligt minne och inbillad upplevelse, mellan dröm och verklighet. – Ibland kommer sakerna tillbaka till mig i mina drömmar, ibland som déjà vu, och jag vill integrera dem i min design. Det allra senaste exemplet är en väldigt söt stol i trä som jag har gjort. Det fina med att jobba på det här sättet är att jag inte vet vilket barndomsminne som dyker upp eller när det kommer till mig.
Modet att våga surfa på en sökande osäkerhet är, med största säkerhet, en av Qian Jiangs styrkor som designer. Det får honom att fortsätta sträva vidare, att inte nöja sig eller rota sig alltför mycket. Det tvingar honom att resa, inte bara geografiskt från hemlandet Kina utan framförallt mentalt, till barndomens landskap eller till stunder han egentligen kanske aldrig upplevt på riktigt. Kort sagt, från déjà vu till Studio Dejawu.
Flasköppnaren som samtidigt är en klocka är också ett fint exempel på den mångbottnade och mångkulturella designen som Qian Jiang drivs av, känslan av att det finns något mer under ytan, att saker inte bara är vad du först tror att det är – en illusion, en vision och framförallt passion. Eller varför inte en déjà vu.
Qian Jiang är i dag 31 år och även om han har utvecklats mycket de senaste åren så är kärnan densamma:
– Formen följer funktionen. Och ibland är formen själva funktionen, summerar han.