Min­nets ma­gi

Qi­an Ji­ang form­ger sig in i fram­ti­den ge­nom att blic­ka bak­åt – till barn­do­men.

Plaza Deco - - I Framkant -

M emo­ri­es, you are tal­king about me­mo­ri­es”, ut­bris­ter Har­ri­son Fords ka­rak­tär, i ett ne­on­reg­nigt Los Ang­e­les som an­das li­ka myc­ket väs­ter­lan­det som ös­ter­lan­det.

Den där re­pli­ken ur fa­vo­rit­fil­men Bla­de Run­ner dy­ker upp när Qi­an Ji­ang be­rät­tar om sin de­sign. Han åter­kom­mer ide­li­gen till barn­do­men och min­nets ma­gi.

Där många in­du­stri­de­sig­ners ten­de­rar att ut­ma­na tek­ni­kens möj­lig­he­ter och ma­te­ri­a­lens be­gräns­ning­ar går Qi­an Ji­ang en helt an­nan väg – han blic­kar in­åt sna­ra­re än ut­åt. Den ki­ne­sis­ke men Stock­holms­ba­se­ra­de de­sig­nern be­skri­ver sitt värv som ett sätt att ut­fors­ka vem han är, var­i­från han kom­mer och var han är på väg. Han vill hit­ta en histo­ria, främst sin egen. Vad kan vi ut­lä­sa i hans de­sign?

– Du kan se fö­re­mål som jag minns från min barn­dom, of­ta sa­ker som hål­ler på att för­svin­na. Det är var­dags­ting du in­te ens kan hit­ta på Ta­o­bao, det ki­ne­sis­ka eBay, be­rät­tar han.

Qi­an Ji­ang läm­na­de Shang­hai 2011 för de­signstu­di­er i Lund. Se­dan dess har han byggt på sin kar­riär med möbel­de­sign i Dan­mark, på Nicho­lai Wi­ig Han­sen Stu­dio och Nor­mann Co­pen­ha­gen. I dag är han sta­tio­ne­rad i Stock­holm med sin egen ska­pel­se Stu­dio De­jawu.

Nam­net De­jawu, ja, ack så pas­san­de för en de­sig­ner vars främs­ta kre­a­ti­va in­gre­di­ens får sin styr­ka ur min­nets ma­gi, som kan va­ra nog så för­fö­riskt men ock­så för­rä­diskt. Or­det ” déjà vu” är frans­ka för ” re­dan sett”. Men att få en déjà vu hand­lar in­te om re­na min­nen såsom flas­h­backs ut­an om ett kog­ni­tivt fe­no­men där nå­gon upp­le­ver en falsk, of­ta li­te obe­kväm käns­la av igen­kän­ning från en hän­del­se, en si­tu­a­tion, ett an­sik­te el­ler en plats som per­so­nen egent­li­gen ska kun­na kän­na igen klart. Och det är i ma­gins dis­kre­pans Qi­an Ji­angs de­sign upp­står, det där tom­rum­met mel­lan verk­ligt min­ne och in­bil­lad upp­le­vel­se, mel­lan dröm och verk­lig­het. – Ibland kom­mer sa­ker­na till­ba­ka till mig i mi­na dröm­mar, ibland som déjà vu, och jag vill in­te­gre­ra dem i min de­sign. Det all­ra se­nas­te ex­emp­let är en väl­digt söt stol i trä som jag har gjort. Det fi­na med att job­ba på det här sät­tet är att jag in­te vet vil­ket barn­domsmin­ne som dy­ker upp el­ler när det kom­mer till mig.

Mo­det att vå­ga sur­fa på en sö­kan­de osä­ker­het är, med störs­ta sä­ker­het, en av Qi­an Ji­angs styr­kor som de­sig­ner. Det får ho­nom att fort­sät­ta strä­va vi­da­re, att in­te nöja sig el­ler ro­ta sig allt­för myc­ket. Det tving­ar ho­nom att re­sa, in­te ba­ra geo­gra­fiskt från hem­lan­det Ki­na ut­an fram­förallt men­talt, till barn­do­mens land­skap el­ler till stun­der han egent­li­gen kanske ald­rig upp­levt på rik­tigt. Kort sagt, från déjà vu till Stu­dio De­jawu.

Flask­öpp­na­ren som sam­ti­digt är en kloc­ka är ock­så ett fint ex­em­pel på den mång­bott­na­de och mång­kul­tu­rel­la de­sig­nen som Qi­an Ji­ang drivs av, käns­lan av att det finns nå­got mer un­der ytan, att sa­ker in­te ba­ra är vad du först tror att det är – en il­lu­sion, en vi­sion och fram­förallt pas­sion. El­ler var­för in­te en déjà vu.

Qi­an Ji­ang är i dag 31 år och även om han har ut­veck­lats myc­ket de se­nas­te åren så är kär­nan den­sam­ma:

– For­men föl­jer funk­tio­nen. Och ibland är for­men själ­va funk­tio­nen, sum­me­rar han.

Högst upp: Bords­pryd­na­den

Co­ne Fu – lägg mär­ke till nam­net – som har en du­a­lism i sitt svens­ka å ena si­dan och ki­ne­sis­ka å den and­ra. Ovan: Ljus­sta­ke, ljus­hål­la­re och ljussläc­ka­re – allt i ett. Till hö­ger: Häng­a­ren Hem Shu – som kan häng­as bå­de ho­ri­son­tellt och ver­ti­kalt, löst ba­se­rad på enk­la ki­ne­sis­ka ka­rak­tä­rer, men är ock­så ett fast sta­te­ment för mix­en av det skan­di­na­vis­ka och asi­a­tis­ka.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.