Bordets dramaturgi
Under den ödmjuka förevändningen att de gör saker för bordet och köket har Alessi skapat designklassiker i decennier. Nu: En tryffelhyvel. Vi skyndade till fabriken i Piemonte.
Det här är historien om en tryffelhyvel.
I synnerhet är det historien om det norditalienska företaget Alessis förhållande till nämnda tryffelhyvel, och vad det berättar om dess inställning till kvalitet, kreativitet, innovation, design – möjligen även till tryffel.
– Därifrån tog min farfar sin elektricitet. Alberto Alessi pekar mot en bäck som rinner genom fabriksområdet i Crusinallo, ett slags förort till det större samhället Omegna med närhet till sjöarna, dalarna och de grönklädda bergen i regionen Piemonte. Det är en trakt där tillverkning av metallprodukter av varierande slag har en lång tradition.
Under den behagligt korta bilturen från kontoret till hemmet ” Cascina Eugenia” i Pettenasco med en nybildoftande Audi som känns både större och starkare än vad den får utlopp för på de smala vägarna som slingrar sig uppåt i serpentiner, så hinner vi beröra både företagets och Alberto Alessis egen bakgrund.
Farfar Giovanni Alessi startade Fratelli Alessi Omegna 1921. Han tillverkade till en början saker till bordet och köket i koppar, mässing och nysilver för hand och på beställning. Efter några år adderades kaffebryggare och brickor till katalogen. Paradservisen var tekanna, kaffekanna, sockerskål och mjölkkanna på en samlande bricka. Kvaliteten var hög, stilen traditionell. På 1950- talet tog Albertos far Carlo över driften av företaget och styrde det omedelbart mot masstillverkning, vilket Alberto aldrig riktigt blivit klok på. Carlo hade fram till dess prioriterat själva designen, utbildad industriformgivare som han var, under nära två decennier i företaget. Alessi förvandlades nu från hantverksföretag till en fullfjädrad storskalig industri med export till över 60 länder. Skolor, hotell, storkök och restauranger var viktiga målgrupper. Det rostfria stålet blev det ledande materialet. Det är det fortfarande. All produktion i Crusinallo handlar om rostfritt stål, produkter i plast, trä och andra material görs i samarbete med underleverantörer.
Mot slutet av 1950- talet började Alessi samarbeta med externa formgivare. Dörren till framtiden öppnades på glänt.
När Alberto Alessi gjorde entré i företaget efter avslutade juridikstudier 1970 ( i en vänsterkurva säger han nu att konst var hans verkliga passion, men att det ändå har kompenserats med råge under resans gång så att säga) så behärskade det redan industriell tillverkning i stor skala, det hade ett designmedvetande, ett externt nätverk och en väl fungerande distribution – vad fanns egentligen att utveckla ytterligare? Åh massor, enligt den nya ungtuppen. Alberto Alessi föreställde sig att våra behov, vanor, värderingar, sätt att umgås med mera inte plötsligt hade stelnat vid 1970- talet utan skulle fortsätta att utvecklas. Det ville han bemöta. Eller snarare – förekomma. Han började fi la på ett manifest för det han ville bidra med, och tog framför allt fasta på designens kraft och möjligheter.
– Det mesta som jag formulerade då håller jag fortfarande fast vid, säger Alberto Alessi. Design är inte bara ytterligare ett verktyg för företagens teknik– och marknadsavdelningar, som gör att du kan producera mer, snabbare, billigare. Design är inte bara funktion eller någon syntetisk krydda som du häller på anrättningen för
att göra den lite aptitligare. Den sortens tänkande leder till tråkiga, likriktade produkter som inte uttrycker någonting. Dagens bilar är ett utmärkt exempel. Det går knappt att skilja de olika märkena åt och inget av dem förmår att väcka några känslor över huvud taget.
– Bra design, däremot, ger uttryck för vår tid på konstnärliga och poetiska sätt. Bra design har förtjänster som inte bara kan mätas i siffror. Den är innovativ och utmanande – även för oss som ska tillverka och sälja den. Den berör, den väcker känslor och minnen, den överraskar och avväpnar och gör uppror mot konventionerna. Bra design måste skärpa känslan av att vi verkligen lever det enda liv vi har – den måste alltså vara poetisk.
Färsk i företaget fick Alberto i uppdrag av sin far att undersöka nya möjliga projekt. Lätt överpeppad kastade han sig in i äventyrligheter som höll fabriksgolvet upptaget i flera år, och stundom drev det nära vansinne. Albertos vision var att skapa produkter med hög konstnärlig kvalitet till priser som folk hade råd med genom att producera stora upplagor. När Alberto djupt inbegripen i ett projekt med den spanske supersurrealisten Salvador Dalì beställde 50 000 fiskedrag från svenska ABU bestämde pappa Carlo att det var dags att kliva in och avbryta det hela. Slagsidan åt det konstnärliga hållet var uppenbar. Men Alberto ville inte ge upp sin vision. Tillsammans med Alessandro Mendini – arkitekt, formgivare och designintellektuell gigant, en nära förbunden ciceron till Alessi i decennier – sjösattes ” Tea & Coffee Piazza” med pengar ur egen ficka. Elva inbjudna arkitekter designade en bricka med tekanna, kaffekanna, sockerskål och mjölkkanna, alltså samma set up som redan på farfar Giovannis tid men nu i silver och numrerad upplaga om 99 exemplar. Projektet lanserades med grafisk form av Bruno Munari och en utställning ritad av Hans Hollein i kyrkan San Carpoforo i Milano.
– Det där var 1983, minns Alberto Alessi. Det blev mycket uppmärksammat och en tydlig vändpunkt för Alessi som ett designföretag.
Vi befinner oss hemma hos Alberto Alessi för att ta hans porträtt, bland annat i biblioteket ritat av Robert Venturi som rymmer 4 500 böcker om lokal historia. Huset är ritat av Alessandro Mendini. Interiören är ljus, öppen, luftig och vilsam med vackra speciallösningar, som den stora markerade öppna spisen. En del av huset är utrustat för produktion av det biodynamiska vin vars stockar växer på de omgivande markerna som sluttar ner mot sjön Orta. Al-
berto ställer fram ett glas strålande bra pinot noir och puffar nöjd på en cigarr medan en gräsklippar- robot irrar omkring på gräsmattan i sensommarhettan.
Alessandro Mendini har även ritat tillbyggnader vid fabriken i Crusinallo, exempelvis flygeln där Alberto Alessi har ett stort hörnrum. Både fabriken och hörnrummet uppvisar tydliga historiska lager. Fabriken har legat här sedan 1921. Med maskiner som ser ut att vara desamma som på fotografier från 1960- talet tillverkar den föremål som kanske mer än några andra förknippas med modern italiensk design. Alberto Alessis ofiltrerat överbelamrade rum innehåller rimligen artefakter som täcker hans snart 50 år i företaget ganska väl.
Alberto Alessi har samarbetat med fler än 300 formgivare och arkitekter vid det här laget. Han säger att han har lärt sig något av varenda en. Han talar särskilt varmt och vördnadsfullt om ett dussintal ” maestros” som väglett honom i både konsten och livet så att säga. Du har sagt att ” skönhet kan rädda världen”. Vad menar du med det?
– Det var en tysk filosof som sa det, minns inte vem, Schopenhauer kanske. Människan behöver skönhet omkring sig, vi är ex-
tremt känsliga för det. Skönhet gör oss snällare och hövligare, utan den så lider vi. Den är som poesi och konst på det sättet. Vad är skönhet för dig?
– För mig handlar det om harmoni, om balans, att må bra. Vilken är Alessis – och din – allra viktigaste uppgift?
– Att utveckla, förbättra och försvara industriellt producerad estetik och skönhet. Det är extremt svårt, men utan tvekan en viktig fight. Du pratar om formgivare som du har mött och arbetat med med beundran och värme, och du hyllar egenskaper som nyfikenhet och ödmjukhet. Är de mänskliga aspekterna väldigt viktiga för dig?
– Ja. Det är svaret. Det borde de väl vara för alla? I slutändan handlar våra relationer om jobb, men de skulle inte fungera om de inte var baserade på mänskliga känslor. Vad har du lärt dig av sådana som Castiglioni, Mendini, Sottsass, Aldo Rossi?
– De har varit ” maestros” för mig – mina mentorer. Jag har lärt mig något av alla. Castiglioni var extremt ödmjuk och oupphörligt nyfiken, kapabel till mästerverk. Sottsass var kanske min främsta konstruktiva kritiker och accepterade aldrig något bara för att det erbjöds honom. Rossi hade ett fantastiskt sätt att betrakta saker och
ting på, han var kanske den störste poeten av alla. Mendinis intelligens... han är över 90 år nu men analyserar fortfarande arkitektur och design på briljant sätt. Jag är mycket tacksam mot alla. Vad säger ditt hem om dig?
– Det är föränderligt, en ständigt pågående process, jag – och min fru naturligtvis, det är inte bara jag som lever där – vill alltid förbättra något, jag är sådan både hemma och på jobbet. Hemmet är ett resultat av hur jag och min fru känner oss. Vad säger ditt kontorsrum om dig?
– Åh... det är en röra, väldigt förvirrande... men jag hittar alltid vad jag söker. Det finns en metod i galenskapen! Det har också en allvarligare atmosfär än hemma. Det speglar mig ganska bra. Var befinner sig Alessi nu och var måste det vara i morgon? Vilka är utmaningarna och möjligheterna?
– Vi vill nå ännu fler med bästa möjliga industridesign. Men det blir inte lätt, vi måste hitta sätt att anpassa oss till nya tider och kunder som är distraherade av så mycket annat än att tänka på det som åtminstone jag ser som bra design. Vad är du mest stolt över?
– Att vi har överlevt som företag så länge här. Vi står för en enkel teknologi som alla kan utföra, men vi har lyckats tillföra andra unika värden till våra produkter.
Företaget är inne på den fjärde generationen av familjen Alessi nu och har drygt 300 anställda. Uppdraget är det samma nu som det var för farfar Giovanni – att göra saker för bordet och köket. Men under Albertos kreativa ledning har Alessi utvecklats från kompetent men småtråkig mekanisk verkstad till en sprudlande designfabrik där samarbeten med världens främsta formgivare och arkitekter har resulterat i produkter som är funktionella och håller hög kvalitet, men som också är fulla av lek, humor, fantasi och nytänkande, förutom skönhet naturligtvis. De har spridits från MoMa till mammas kökslåda och blivit en naturlig del av hushållsvardagens verktygsuppsättning. Formspråket är lika självklart ” alessianska” oavsett designer.
Alberto Alessi har, som han en gång föresatte sig, fört ut designkonsten till folket – och förmodligen fått fler att börja intressera sig för design.
Avtäckandet av nyheter håller högt tempo med många nya produktlanseringar både vår och höst. Denna höst kan jag inte annat än fascineras av en liten tryffelhyvel. Jag börjar läsa på om denna tingest och inser snart att det här med tryffel, det är ingenting man tar lätt på. Eller vad det nu beror på att Alessi har vänt sig till mästerkockar, tryffelexperter och 15 formgivare av allra yppersta sort ( från Piero Lissoni, Will Alsop och Michele De Lucchi till Patricia Urquiola och ” vår egen” Monica Förster) för en två år lång workshop i ämnet. Bland annat har man studerat utsagor om konsten att hyvla tryffel från en latinprofessor på 1600- talet. Ben van Berkel står bakom den slutliga nya hyveldesignen och kallar den ” En hyllning till dramaturgin i att servera tryffel: en sällsynt och dyrbar kulinarisk läckerhet”.
Det visar sig att två år av samtal, research, fnulande och fixande är minimumstandard innan en Alessiprodukt ser dagens ljus. Rekordet är tio år. Det sitter i väggarna att dels våga ta risker för att kunna utvecklas, och dels att aldrig börja kompromissa och ge sig in på genvägar. Det har bland annat resulterat i en rad fascinerande ” omöjligheter”, produkter som man i slutänden hellre har lagt ner tillverkningen av än att förverkliga genom förklenande förenkling. De finns dokumenterade i både bokform och i Alessis eget, fantastiska designmuseum.
Men ändå, säger jag till Alberto Alessi, drygt två år av det ena med det andra och tredje och fjärde – för att kunna hyvla av en tryffel? Ska det verkligen vara nödvändigt det? Liksom.
– Nej, det är det kanske inte. Ibland överdriver vi nog. Men du vet, vi är å andra sidan väldigt förtjusta i tryffel här, svarar Alberto Alessi och ler.