Bordets dramaturgi

Un­der den öd­mju­ka fö­re­vänd­ning­en att de gör sa­ker för bor­det och kö­ket har Ales­si ska­pat de­sign­klas­si­ker i de­cen­ni­er. Nu: En tryf­fel­hy­vel. Vi skyn­da­de till fa­bri­ken i Pi­e­mon­te.

Plaza Deco - - I Framkant - Text ri­kard lind fo­to Danilo Scarpati

Det här är histo­ri­en om en tryf­fel­hy­vel.

I syn­ner­het är det histo­ri­en om det nor­di­ta­li­ens­ka fö­re­ta­get Ales­sis för­hål­lan­de till nämn­da tryf­fel­hy­vel, och vad det be­rät­tar om dess in­ställ­ning till kva­li­tet, kre­a­ti­vi­tet, in­no­va­tion, de­sign – möjligen även till tryf­fel.

– Där­i­från tog min far­far sin elekt­ri­ci­tet. Al­ber­to Ales­si pe­kar mot en bäck som rin­ner ge­nom fa­briks­om­rå­det i Cru­si­nal­lo, ett slags för­ort till det stör­re sam­häl­let Omeg­na med när­het till sjö­ar­na, da­lar­na och de grön­kläd­da ber­gen i re­gi­o­nen Pi­e­mon­te. Det är en trakt där till­verk­ning av me­tall­pro­duk­ter av va­ri­e­ran­de slag har en lång tra­di­tion.

Un­der den be­hag­ligt kor­ta bil­tu­ren från kon­to­ret till hem­met ” Ca­sci­na Eu­ge­nia” i Pet­tena­sco med en ny­bil­dof­tan­de Au­di som känns bå­de stör­re och star­ka­re än vad den får ut­lopp för på de sma­la vägar­na som sling­rar sig upp­åt i ser­pen­ti­ner, så hin­ner vi be­rö­ra bå­de fö­re­ta­gets och Al­ber­to Ales­sis egen bak­grund.

Far­far Gio­van­ni Ales­si star­ta­de Fra­tel­li Ales­si Omeg­na 1921. Han till­ver­ka­de till en bör­jan sa­ker till bor­det och kö­ket i kop­par, mäs­sing och ny­sil­ver för hand och på be­ställ­ning. Ef­ter någ­ra år ad­de­ra­des kaf­fe­bryg­ga­re och bric­kor till ka­ta­lo­gen. Pa­radser­vi­sen var te­kan­na, kaf­fe­kan­na, soc­ker­skål och mjölk­kan­na på en sam­lan­de bric­ka. Kva­li­te­ten var hög, sti­len tra­di­tio­nell. På 1950- ta­let tog Al­ber­tos far Car­lo över drif­ten av fö­re­ta­get och styr­de det ome­del­bart mot mass­till­verk­ning, vil­ket Al­ber­to ald­rig rik­tigt bli­vit klok på. Car­lo ha­de fram till dess pri­o­ri­te­rat själ­va de­sig­nen, ut­bil­dad in­du­stri­form­gi­va­re som han var, un­der nä­ra två de­cen­ni­er i fö­re­ta­get. Ales­si för­vand­la­des nu från hant­verks­fö­re­tag till en full­fjäd­rad stor­ska­lig in­du­stri med ex­port till över 60 län­der. Sko­lor, ho­tell, storkök och re­stau­rang­er var vik­ti­ga mål­grup­per. Det rost­fria stå­let blev det le­dan­de ma­te­ri­a­let. Det är det fort­fa­ran­de. All pro­duk­tion i Cru­si­nal­lo hand­lar om rost­fritt stål, pro­duk­ter i plast, trä och and­ra ma­te­ri­al görs i sam­ar­be­te med un­der­le­ve­ran­tö­rer.

Mot slu­tet av 1950- ta­let bör­ja­de Ales­si sam­ar­be­ta med ex­ter­na form­gi­va­re. Dör­ren till fram­ti­den öpp­na­des på glänt.

När Al­ber­to Ales­si gjor­de en­tré i fö­re­ta­get ef­ter av­slu­ta­de ju­ri­dik­stu­di­er 1970 ( i en väns­ter­kur­va sä­ger han nu att konst var hans verk­li­ga pas­sion, men att det än­då har kom­pen­se­rats med rå­ge un­der re­sans gång så att sä­ga) så be­härs­ka­de det re­dan in­dust­ri­ell till­verk­ning i stor ska­la, det ha­de ett de­sign­med­ve­tan­de, ett ex­ternt nät­verk och en väl fun­ge­ran­de dis­tri­bu­tion – vad fanns egent­li­gen att ut­veck­la yt­ter­li­ga­re? Åh mas­sor, en­ligt den nya ungtup­pen. Al­ber­to Ales­si fö­re­ställ­de sig att vå­ra be­hov, va­nor, vär­de­ring­ar, sätt att um­gås med me­ra in­te plöts­ligt ha­de stel­nat vid 1970- ta­let ut­an skulle fort­sät­ta att ut­veck­las. Det vil­le han be­mö­ta. El­ler sna­ra­re – fö­re­kom­ma. Han bör­ja­de fi la på ett ma­ni­fest för det han vil­le bi­dra med, och tog fram­för allt fas­ta på de­sig­nens kraft och möj­lig­he­ter.

– Det mesta som jag for­mu­le­ra­de då hål­ler jag fort­fa­ran­de fast vid, sä­ger Al­ber­to Ales­si. De­sign är in­te ba­ra yt­ter­li­ga­re ett verk­tyg för fö­re­ta­gens tek­nik– och mark­nads­av­del­ning­ar, som gör att du kan pro­du­ce­ra mer, snab­ba­re, bil­li­ga­re. De­sign är in­te ba­ra funk­tion el­ler nå­gon syn­te­tisk kryd­da som du häl­ler på an­rätt­ning­en för

att gö­ra den li­te ap­tit­li­ga­re. Den sor­tens tän­kan­de le­der till trå­ki­ga, likrik­ta­de pro­duk­ter som in­te ut­tryc­ker någon­ting. Da­gens bi­lar är ett ut­märkt ex­em­pel. Det går knappt att skil­ja de oli­ka mär­ke­na åt och ing­et av dem förmår att väc­ka någ­ra käns­lor över hu­vud ta­get.

– Bra de­sign, däremot, ger ut­tryck för vår tid på konst­när­li­ga och po­e­tis­ka sätt. Bra de­sign har för­tjäns­ter som in­te ba­ra kan mä­tas i siff­ror. Den är in­no­va­tiv och ut­ma­nan­de – även för oss som ska till­ver­ka och säl­ja den. Den be­rör, den väc­ker käns­lor och min­nen, den över­ras­kar och av­väp­nar och gör upp­ror mot kon­ven­tio­ner­na. Bra de­sign mås­te skär­pa käns­lan av att vi verkligen le­ver det en­da liv vi har – den mås­te allt­så va­ra po­e­tisk.

Färsk i fö­re­ta­get fick Al­ber­to i upp­drag av sin far att un­der­sö­ka nya möj­li­ga pro­jekt. Lätt över­pep­pad kas­ta­de han sig in i även­tyr­lig­he­ter som höll fa­briks­gol­vet upp­ta­get i fle­ra år, och stundom drev det nä­ra van­sin­ne. Al­ber­tos vi­sion var att ska­pa pro­duk­ter med hög konst­när­lig kva­li­tet till pri­ser som folk ha­de råd med ge­nom att pro­du­ce­ra sto­ra upp­la­gor. När Al­ber­to djupt in­be­gri­pen i ett pro­jekt med den spans­ke su­per­sur­re­a­lis­ten Sal­va­dor Dalì be­ställ­de 50 000 fis­ke­drag från svens­ka ABU be­stäm­de pap­pa Car­lo att det var dags att kli­va in och av­bry­ta det he­la. Slagsidan åt det konst­när­li­ga hål­let var up­pen­bar. Men Al­ber­to vil­le in­te ge upp sin vi­sion. Till­sam­mans med Ales­sandro Men­di­ni – ar­ki­tekt, form­gi­va­re och de­sig­nin­tel­lek­tu­ell gi­gant, en nä­ra för­bun­den ci­ce­ron till Ales­si i de­cen­ni­er – sjö­sat­tes ” Tea & Cof­fee Pi­az­za” med peng­ar ur egen fic­ka. El­va in­bjud­na ar­ki­tek­ter de­sig­na­de en bric­ka med te­kan­na, kaf­fe­kan­na, soc­ker­skål och mjölk­kan­na, allt­så sam­ma set up som re­dan på far­far Gio­van­nis tid men nu i sil­ver och num­re­rad upp­la­ga om 99 ex­em­plar. Pro­jek­tet lan­se­ra­des med gra­fisk form av Bru­no Mu­na­ri och en ut­ställ­ning ri­tad av Hans Hol­le­in i kyr­kan San Carpo­fo­ro i Mi­la­no.

– Det där var 1983, minns Al­ber­to Ales­si. Det blev myc­ket upp­märk­sam­mat och en tyd­lig vänd­punkt för Ales­si som ett de­sign­fö­re­tag.

Vi be­fin­ner oss hem­ma hos Al­ber­to Ales­si för att ta hans por­trätt, bland an­nat i bib­li­o­te­ket ri­tat av Ro­bert Ven­tu­ri som rym­mer 4 500 böc­ker om lo­kal histo­ria. Hu­set är ri­tat av Ales­sandro Men­di­ni. In­te­ri­ö­ren är ljus, öp­pen, luf­tig och vil­sam med vack­ra spe­ci­al­lös­ning­ar, som den sto­ra mar­ke­ra­de öpp­na spi­sen. En del av hu­set är ut­rus­tat för pro­duk­tion av det bio­dy­na­mis­ka vin vars stoc­kar väx­er på de om­gi­van­de mar­ker­na som slut­tar ner mot sjön Or­ta. Al-

ber­to stäl­ler fram ett glas strå­lan­de bra pi­not no­ir och puf­far nöjd på en ci­garr me­dan en gräs­klip­par- ro­bot ir­rar om­kring på gräs­mat­tan i sen­som­mar­het­tan.

Ales­sandro Men­di­ni har även ri­tat till­bygg­na­der vid fa­bri­ken i Cru­si­nal­lo, ex­em­pel­vis fly­geln där Al­ber­to Ales­si har ett stort hörn­rum. Bå­de fa­bri­ken och hörn­rum­met upp­vi­sar tyd­li­ga hi­sto­ris­ka la­ger. Fa­bri­ken har le­gat här se­dan 1921. Med ma­ski­ner som ser ut att va­ra de­sam­ma som på fo­to­gra­fi­er från 1960- ta­let till­ver­kar den fö­re­mål som kanske mer än någ­ra and­ra för­knip­pas med mo­dern ita­li­ensk de­sign. Al­ber­to Ales­sis ofil­tre­rat över­be­lam­ra­de rum in­ne­hål­ler rim­li­gen ar­te­fak­ter som täc­ker hans snart 50 år i fö­re­ta­get gans­ka väl.

Al­ber­to Ales­si har sam­ar­be­tat med fler än 300 form­gi­va­re och ar­ki­tek­ter vid det här la­get. Han sä­ger att han har lärt sig nå­got av varen­da en. Han ta­lar sär­skilt varmt och vörd­nads­fullt om ett dus­sin­tal ” maestros” som väg­lett ho­nom i bå­de kons­ten och li­vet så att sä­ga. Du har sagt att ” skön­het kan räd­da värl­den”. Vad me­nar du med det?

– Det var en tysk fi­lo­sof som sa det, minns in­te vem, Scho­pen­hau­er kanske. Män­ni­skan be­hö­ver skön­het om­kring sig, vi är ex-

tremt käns­li­ga för det. Skön­het gör oss snäl­la­re och höv­li­ga­re, ut­an den så li­der vi. Den är som po­e­si och konst på det sät­tet. Vad är skön­het för dig?

– För mig hand­lar det om har­mo­ni, om ba­lans, att må bra. Vil­ken är Ales­sis – och din – all­ra vik­ti­gas­te upp­gift?

– Att ut­veck­la, för­bätt­ra och för­sva­ra in­dust­ri­ellt pro­du­ce­rad es­te­tik och skön­het. Det är ex­tremt svårt, men ut­an tve­kan en vik­tig fight. Du pratar om form­gi­va­re som du har mött och ar­be­tat med med be­und­ran och vär­me, och du hyl­lar egen­ska­per som ny­fi­ken­het och öd­mjuk­het. Är de mänsk­li­ga aspek­ter­na väl­digt vik­ti­ga för dig?

– Ja. Det är sva­ret. Det bor­de de väl va­ra för al­la? I slutän­dan hand­lar vå­ra re­la­tio­ner om jobb, men de skulle in­te fun­ge­ra om de in­te var ba­se­ra­de på mänsk­li­ga käns­lor. Vad har du lärt dig av så­da­na som Castig­li­o­ni, Men­di­ni, Sottsass, Al­do Ros­si?

– De har va­rit ” maestros” för mig – mi­na men­to­rer. Jag har lärt mig nå­got av al­la. Castig­li­o­ni var ex­tremt öd­mjuk och oupp­hör­ligt ny­fi­ken, ka­pa­bel till mäs­ter­verk. Sottsass var kanske min främs­ta kon­struk­ti­va kri­ti­ker och ac­cep­te­ra­de ald­rig nå­got ba­ra för att det er­bjöds ho­nom. Ros­si ha­de ett fan­tas­tiskt sätt att be­trak­ta sa­ker och

ting på, han var kanske den störs­te po­e­ten av al­la. Men­di­nis in­tel­li­gens... han är över 90 år nu men ana­ly­se­rar fort­fa­ran­de ar­ki­tek­tur och de­sign på bril­jant sätt. Jag är myc­ket tack­sam mot al­la. Vad sä­ger ditt hem om dig?

– Det är för­än­der­ligt, en stän­digt på­gåen­de pro­cess, jag – och min fru na­tur­ligt­vis, det är in­te ba­ra jag som le­ver där – vill all­tid för­bätt­ra nå­got, jag är så­dan bå­de hem­ma och på job­bet. Hem­met är ett re­sul­tat av hur jag och min fru kän­ner oss. Vad sä­ger ditt kon­tors­rum om dig?

– Åh... det är en rö­ra, väl­digt för­vir­ran­de... men jag hit­tar all­tid vad jag sö­ker. Det finns en me­tod i ga­len­ska­pen! Det har ock­så en all­var­li­ga­re at­mo­sfär än hem­ma. Det speg­lar mig gans­ka bra. Var be­fin­ner sig Ales­si nu och var mås­te det va­ra i mor­gon? Vil­ka är ut­ma­ning­ar­na och möj­lig­he­ter­na?

– Vi vill nå än­nu fler med bäs­ta möj­li­ga in­du­stri­de­sign. Men det blir in­te lätt, vi mås­te hit­ta sätt att an­pas­sa oss till nya ti­der och kun­der som är dis­tra­he­ra­de av så myc­ket an­nat än att tän­ka på det som åt­minsto­ne jag ser som bra de­sign. Vad är du mest stolt över?

– Att vi har över­levt som fö­re­tag så länge här. Vi står för en en­kel tek­no­lo­gi som al­la kan ut­fö­ra, men vi har lyc­kats till­fö­ra and­ra uni­ka vär­den till vå­ra pro­duk­ter.

Fö­re­ta­get är in­ne på den fjär­de ge­ne­ra­tio­nen av familjen Ales­si nu och har drygt 300 an­ställ­da. Upp­dra­get är det sam­ma nu som det var för far­far Gio­van­ni – att gö­ra sa­ker för bor­det och kö­ket. Men un­der Al­ber­tos kre­a­ti­va led­ning har Ales­si ut­veck­lats från kom­pe­tent men småtrå­kig me­ka­nisk verk­stad till en sprud­lan­de de­sign­fa­brik där sam­ar­be­ten med värl­dens främs­ta form­gi­va­re och ar­ki­tek­ter har re­sul­te­rat i pro­duk­ter som är funk­tio­nel­la och hål­ler hög kva­li­tet, men som ock­så är ful­la av lek, hu­mor, fan­ta­si och nytän­kan­de, för­u­tom skön­het na­tur­ligt­vis. De har spri­dits från MoMa till mam­mas kök­slå­da och bli­vit en na­tur­lig del av hus­hållsvar­da­gens verk­tygsupp­sätt­ning. Form­språ­ket är li­ka själv­klart ” ales­si­ans­ka” oav­sett de­sig­ner.

Al­ber­to Ales­si har, som han en gång fö­re­sat­te sig, fört ut de­sign­kons­ten till fol­ket – och för­mod­li­gen fått fler att bör­ja in­tres­se­ra sig för de­sign.

Av­täc­kan­det av ny­he­ter hål­ler högt tem­po med många nya pro­dukt­lan­se­ring­ar bå­de vår och höst. Den­na höst kan jag in­te an­nat än fa­sci­ne­ras av en li­ten tryf­fel­hy­vel. Jag bör­jar lä­sa på om den­na ting­est och in­ser snart att det här med tryf­fel, det är ingen­ting man tar lätt på. El­ler vad det nu be­ror på att Ales­si har vänt sig till mäs­terkoc­kar, tryf­fel­ex­per­ter och 15 form­gi­va­re av all­ra yp­pers­ta sort ( från Pi­e­ro Lis­so­ni, Will Al­sop och Miche­le De Luc­chi till Pa­tri­cia Urqui­o­la och ” vår egen” Mo­ni­ca Förs­ter) för en två år lång works­hop i äm­net. Bland an­nat har man stu­de­rat ut­sa­gor om kons­ten att hyv­la tryf­fel från en la­tin­pro­fes­sor på 1600- ta­let. Ben van Ber­kel står bakom den slut­li­ga nya hyvel­de­sig­nen och kal­lar den ” En hyll­ning till dra­ma­tur­gin i att ser­ve­ra tryf­fel: en säll­synt och dyr­bar ku­li­na­risk läc­ker­het”.

Det vi­sar sig att två år av sam­tal, re­se­arch, fnu­lan­de och fix­an­de är mi­ni­mumstan­dard in­nan en Ales­si­pro­dukt ser da­gens ljus. Re­kor­det är tio år. Det sit­ter i väg­gar­na att dels vå­ga ta ris­ker för att kun­na ut­veck­las, och dels att ald­rig bör­ja kom­pro­mis­sa och ge sig in på gen­vä­gar. Det har bland an­nat re­sul­te­rat i en rad fa­sci­ne­ran­de ” omöj­lig­he­ter”, pro­duk­ter som man i slutän­den hell­re har lagt ner till­verk­ning­en av än att för­verk­li­ga ge­nom för­kle­nan­de för­enk­ling. De finns do­ku­men­te­ra­de i bå­de bok­form och i Ales­sis eget, fan­tas­tis­ka de­sign­mu­se­um.

Men än­då, sä­ger jag till Al­ber­to Ales­si, drygt två år av det ena med det and­ra och tred­je och fjär­de – för att kun­na hyv­la av en tryf­fel? Ska det verkligen va­ra nöd­vän­digt det? Liksom.

– Nej, det är det kanske in­te. Ibland över­dri­ver vi nog. Men du vet, vi är å and­ra si­dan väl­digt för­tjus­ta i tryf­fel här, sva­rar Al­ber­to Ales­si och ler.

Fa­bri­ken i Cru­si­nal­lo har le­gat på sam­ma plats se­dan 1921, och vux­it i oli­ka om­gång­ar och sti­lar med hjälp av oli­ka ar­ki­tek­ter.

Tryf­fel­hy­veln Al­ba.

Li­te färg ly­ser all­tid upp ar­betsvar­da­gen.

In­far­ten till fa­bri­ken, in­klu­si­ve en jät­te­va­ri­ant av to­a­lett­bors­ten Mer­do­li­no.

Ett för­slag till ” Tea & Cof­fee Pi­az­za” som ald­rig för­verk­li­ga­des.

Ljust, öp­pet och har­mo­niskt. Ales­sis hem har en so­ci­al at­mo­sfär.

Stan­sad me­tall, el­ler me­tall­dans?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.