ITA­LI­ENS KA JOBB

Tre av vå­ra mest fram­stå­en­de form­gi­va­re be­rät­tar om si­na er­fa­ren­he­ter av att ar­be­ta med ita­li­ens­ka fö­re­tag.

Plaza Deco - - I Framkant -

Mo­ni­ca Förs­ter De­sig­ner och ­cre­a­ti­ve director

Mo­ni­ca har ge­nom åren sam­ar­be­tat med fö­re­tag som Cap­pel­li­ni, De Pa­do­va, Pol­tro­na Frau och Bi­tos­si och har även ti­di­ga­re ut­ta­lat sig om hur myc­ket hon upp­skat­tar det upp­rik­ti­ga in­tres­set och re­spek­ten som ita­li­ens­ka fö­re­tag ge­ne­rellt vi­sar för form­gi­va­re och de­sign­pro­cess pre­cis som för pro­duk­tio­nen. Hon är en av få svens­ka form­gi­va­re som har er­fa­ren­het av att ha job­bat med Ales­si.

– Jag gjor­de mått­sat­sen To­wer för Ales­si ti­di­ga­re och har fler pro­jekt på gång fram­ö­ver. Det är ett fö­re­tag som verkligen gör tryf­felworks­hops. Jag var in­bju­den som en del av Ales­sis ar­be­te med hy­veln som lan­se­ras nu i höst, men an­nat kom emel­lan då ty­värr. Det var synd, man är kanske med om en tryf­felworks­hop ba­ra en gång i li­vet.

– Al­ber­to Ales­si känns som en varm per­son som bryr sig när man är där och job­bar med dem, även de om­kring ho­nom som Car­lo Gas­pa­ri­ni och Glo­ria Bar­sel­li­ni. Jag upp­le­ver det som att de verkligen vill job­ba med oss, det finns en upp­skatt­ning och ett in­tres­se för bå­de de­sign och form­gi­va­re, man kän­ner sig all­tid väl­kom­nen. Jag gil­lar ock­så att det är ett fa­mil­je­fö­re­tag – det pas­sar mig som per­son.

– Det är långa pro­ces­ser när man job­bar med Ales­si. Det be­ror del­vis på ett po­äng­sätt­nings­sy­stem som Al­ber­to har ut­veck­lat, en typ av mark­nads­un­der­sök­ning för att kol­la den kom­mer­si­el­la bä­rig­he­ten. Sam­ti­digt släp­per de ige­nom pro­duk­ter som är mer vå­ga­de, kanske in­te så kom­mer­si­el­la. Det är ju vik­tigt, och ut­veck­lan­de, att ock­så vå­ga ta ris­ker. Den för­stå­el­sen och fri­he­ten finns hos fö­re­tag som har en de­sign­dri­ven kultur – in­te ba­ra mark­nads­dri­ven – man för­står vad som krävs för att för­flyt­ta fö­re­ta­get fram­åt.

Ee­ro ­Ko­i­visto De­sig­ner och ­ar­ki­tekt, Claes­son Ko­i­visto Ru­ne

Ee­ro bör­ja­de ar­be­ta till­sam­mans med ita­li­ens­ka de­sign­pro­du­cen­ter i ett an­nat år­hund­ra­de... få and­ra svens­ka form­gi­va­re, om nå­gon, har er­fa­ren­het av sam­ar­be­ten i lik­nan­de om­fatt­ning: Bof­fi, Bus­nel­li, Ca­sama­nia, Ci­no­va, Glo­bo, Ita­les­se, Fon­ta­naAr­te, Living Di­va­ni, sa­ni­tets­pors­lin, kri­stall­kro­nor, dricks­glas, mar­mor, trä­lek­sa­ker, dörr­hand­tag, sil­ver och säng­ar.

– Ita­li­e­nar­na har en in­byggd akt­ning för det kre­a­ti­va och man kan sin de­sign­histo­ria och är stolt över den. De är väl­digt be­näg­na att ex­pe­ri­men­te­ra och de är öpp­na för ud­da lös­ning­ar och att hit­ta en an­nan ap­pro­ach som kan va­ra bätt­re än den man tänkt sig. Till skill­nad från de fles­ta and­ra tän­ker ita­li­e­na­re ” Det där har vi in­te sett för­ut – det kör vi på!”

– Det tar ald­rig mer än 3- 4 me­ning­ar på ett mö­te in­nan de bör­jar pra­ta es­te­tik – lin­je, es­te­tik, huruvi­da Sottsass gre­jer verkligen var vack­ra... det får hell­re va­ra tunt och ele­gant än sta­digt... men de är oer­hört klu­ri­ga och duk­ti­ga in­gen­jö­rer. Det är ing­en till­fäl­lig­het att Lam­borg­hi­ni och Fer­ra­ri är ita­li­ens­ka. Jag är stolt över att ha ar­be­tat med Fon­ta­naAr­te, de­ras vin­ta­ge­gre­jer kos­tar of­ta myc­ket ef­tersom de har ex­tra duk­ti­ga in­gen­jö­rer. ” Jag tänk­te att den här skulle svänga runt sin egen ax­el men jag fat­tar in­te hur man får ut ström­men”, sä­ger jag. En stund senare kom­mer en li­ten far­bror till­ba­ka och sä­ger ” Du, jag har tänkt på det där... ” och så är det klart!

– Att många ita­li­ens­ka fö­re­tag fort­fa­ran­de är fa­mil­jeäg­da är en vik­tig po­äng. Jag har job­bat med Ar­flex i tio år, de är tre sys­kon som le­der ­fö­re­ta­get och pap­pan är all­tid med. Det blir en mer fa­mil­jär re­la­tion än om man mö­ter en ny för­sälj­ning­chef när man kom­mer.

Joel Berg Art director

Joel Berg flyt­ta­de till­ba­ka till Stock­holm för nå­got år se­dan. In­nan dess bod­de han först i Tre­vi­so i fem år i en vil­la som var ” så ge­nom­ar­be­tad så man knappt trod­de det var sant”, ri­tad av ” en pro­te­gé till Car­lo Scar­pa”, där­ef­ter i Mi­la­no i fem år. Han ar­be­ta­de som cre­a­ti­ve director på Be­net­ton och som art director för vec­ko­tid­ning­en L ´ es­pres­so och för La Repú­bli­cas mo­de­ma­ga­sin D.

– Se­dan den se­nas­te eko­no­mis­ka ned­gång­en för fem år se­dan tyc­ker jag ty­värr att myc­ket av det Italien som jag äls­kar in­te finns läng­re. Det är en otro­ligt krass eko­no­misk verk­lig­het där mil­jon­tals män­ni­skor går ar­bets­lö­sa. Det har ock­så gjort att det har bör­jat tum­mas på de­sign och in­no­va­tion, som ti­di­ga­re all­tid va­rit satt i förs­ta rum­met.

– Med det sagt finns det sa­ker som för­mod­li­gen ald­rig änd­ras. Jag job­bar till ex­em­pel med Fer­ra­ri i ett pro­jekt nu, och där tum­mas det in­te på nån­ting... man har i Italien en väl­digt stor respekt för form och de­sign, det är full­stän­digt själv­klart att det ska till­mä­tas ett stort vär­de. Och det är klart, kon­fek­tion, mo­de och pro­dukt­de­sign är ju av tra­di­tion vik­ti­ga ita­li­ens­ka nä­ring­ar och de är al­la nä­ring­ar som står och fal­ler med bra form­giv­ning, så det blir i det när­mas­te på liv och död.

– Som art director kun­de jag gö­ra sa­ker som jag in­te tror att jag ha­de fått gö­ra nå­gon an­nan­stans. Det fanns ett mod och det var högt i tak, jag kun­de tän­ka nytt och pus­ha grän­ser – det var väl­digt be­fri­an­de.

– Jag kan än­då sak­na ita­li­e­nar­nas sätt att be­ja­ka det hu­mo­ris­tis­ka och upp­slupp­na, att man får ta li­te stör­re grepp och li­te mer plats.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.