Dodekaneserna.
Där har du ett ord som biter sig fast. Dodekaneserna, Dodekaneserna ... eller Tolvöarna på svenska för den delen, en samling grekiska öar formerade i en båge längs Turkiets kust. Namnet kittlar reseromantikern, och väl på plats så vill man inte göra sig fri och lämna den. I synnerhet inte när man befinner sig i villan som OOAK Architects har ritat åt Eva Bamberger och hennes familj på Karpathos intill Rhodos. Den lokalt redan sägenomspunna betonglådan tycks både ha kilats in bland och hänga ut över klipporna i det gråaktiga stenmassivet. Det är ett anslående läge, högt och med obegränsad havsutsikt.
Johan Annerhed och Maria Papafigou träffades när de pluggade i Lund och flyttade redan under sista året av studierna till Aten där de bodde och startade och drev Paan Architects tillsammans i sju år. Deras första uppdrag var att rita ett hus på Santorini åt en skeppsredare i Aten.
Sedan några år är de baserade i Stockholm under namnet OOAK Architects ( One Of A Kind) tillsammans med arkitekten och delägaren Marie Kojzar.
Eva Bamberger kommer från Lidingö i Stockholm. Strax efter examen från Handelshögskolan fick hon jobb på ett företag i Paris där hon träffade sin man, Vincent. De bor i Paris sedan dess. Deras båda barn, son och dotter, är lite över 20 år och studerar utomlands. Familjen har kommit till Karpathos under juli eller augusti de senaste 15 åren då en särskild vind, meltemi, tar i från tårna och påhejad av de omgivande bergen gör ön till en av Europas främsta vindsurfing- destinationer.
– Vi hade varit mycket i Grekland även innan det och jag har alltid haft en tanke på att någon gång ha ett litet hus på någon av öarna, berättar Eva.
– När vindsurfingen koncentrerade oss till Karpathos började vi ganska tidigt prata om att bygga något här. Vi åkte runt och tit- tade på många tomter utan att hitta någon som kändes rätt. Efter en tid la vi planerna på hyllan.
Men så för fem år sedan, dagen innan familjen skulle återvända till Paris, sa plötsligt gode vännen Manolis ( som driver surfcampen) att han kände till en riktigt fin tomt, om de fortfarande var intresserade. De åkte dit. Samma eftermiddag ringde de till ägaren och bad honom komma till platsen. Där skakade de hand. De hade hittat sin tomt, de hade gjort affär.
Den första arkitekten som anlitades verkade inte ta åt sig familjens sätt att tänka om vare sig utformning eller placering av huset på den utmanande, kuperade tomten. Eva researchade vidare och hittade så OOAK. Där sa det klick.
– När Johan och Maria kom hit till platsen första gången gick de direkt fram till kanten av den översta platån och sa ” Här ska huset ligga!”, berättar Eva. Exakt så hade vi själva tänkt, medan den första arkitekten hela tiden ville dra tillbaka huset så långt in mot bergväggen som möjligt. Ju mer vi pratade med Johan och Maria, ju tydligare kände vi att vi var rätt för varandra.
Det slutade med att de gavs fria händer att in i minsta detalj – inklusive de specialsydda överdragen till soffkuddarna – skapa ett drömboende inom givna praktiska och ekonomiska ramar. Det finns en tanke bakom varje pinal.
– Vi kunde aldrig föreställa oss att vi skulle få ett så fint hus, säger Eva som fortfarande är i en fas av att lära känna det, göra det till sitt, familjens.
Huset stod ( i princip) färdigt förra sommaren. Det invigdes av Evas son och ett batteri av hans kompisar. Långt in på kvällen innan de kom skruvade, spikade och fixade Johan och Eva med snudd på furiös målmedvetenhet. När pojkbandet anlände fastnade det först framför det stora fönstret i vardagsrummet och den hypnotiska havsutsikten. Därefter upplöstes det liksom organiskt och var och en hittade sin plats att koppla av på.
Det där säger en del om husets egenskaper.
När den stora träporten av oregon pine skjuts åt sidan och man träder in på en atriumgård från den slutna entrésidan infinner sig genast ett närmast meditativt lugn. Havets starka närvaro gör sitt till. Men planlösningen skapar också ett naturligt flöde och tydliga funktioner. Väggar och tak som tycks kunna lösas upp och bli ett med naturen släpper in dofter från salvia, rosmarin, tim-
jan, fikonträd och ceder och ljumma sommarvindar sveper graciöst genom rummen, ljudsatta av humlor, fåglar, vågorna och fiskarnas inte alltför uppjagade båtmotorknatter. Det är en sinnenas dramaturgi, kompletterad med utsikten över till synes oändligt hav var man än befinner sig i huset.
– Varenda fönster ska vara perfekt, säger Johan och bekräftar tankesättet att fönstren blir inramade konstverk.
– Det ska hända något när man öppnar en dörr, anser han också. Man måste ha en formvilja. Det måste vara tydligt vad rummet handlar om. Som det här rummet, där du sover – här händer det mycket.
Det stämmer. På en liten yta och med sympatiskt enkla och specialsnickrade medel erbjuds en generös sovplats, en kombinerad sänggavel och skrivplats, klädförvaring och en soffa/ dagbädd/ säng för medföljande barn.
Johan nämner Rick Joy – kanske mest känd för ytterst konkret arkitektur i karga landskap – som en referens och källa till inspiration. När jag kläcker ur mig att man kan se det här huset som lite av en Marcio Kogan- miniatyr trots sina 250 kvadratmeter framhåller Johan hellre två andra briljanta brasilianare: Lina Bo Bardi och Paulo Mendes da Rocha, båda betongförtjusta, Sao Paulo- baserade och med ett socialt patos – arkitektur som samhällelig och humanistisk vardagsförbättrare, inte bara modernism för skönhetens skull.
Klimatet är en faktor som gör att en arkitekt på Karpathos ofta måste tänka tvärtom än en i Sverige. Där är kylslingor i taket en god idé, här hemma känns värmeslingor i golvet mysigare.
Materialen kommer företrädesvis från Grekland och Turkiet. Hantverkarna är lokala, och märkbart stolta över vad de åstadkommit.
Jämfört med en del andra grekiska öar är byggrestriktionerna få på Karpathos, berättar Johan. De har kunnat skapa en villa som saknar motstycke på ön. Men hur skulle den tas emot av folket i trakten? Skepsis? Ogillande? Inte alls. När Johan första dagen frågade grävmaskinisten ” Kommer det här att gå att göra?” blev svaret: ” Det här kommer att bli fantastiskt! Det är så kul att det inte liknar något annat!”. Lite senare i projektet fann Eva att elektrikern hade tagit med sig sin fru till byggplatsen – de satt nedanför huset, blickade ut över havet och delade på en flaska vin. Ungefär så har det fortsatt. ” Alla” känner till huset vid det här laget, det är vida omtalat, och de flesta tar det till sig. Det kommer att bli en strålande stämning på grillfesten som Eva planerar för ett 50- tal personer som varit inblandade i bygget.
– En överhängande låda av betong som det här är kan lätt kännas väldigt maskulin, säger Johan. Därför har vi tänkt mycket på att göra en mjuk och behaglig inredning. Här ska familjen först och främst kunna koppla av och sommarmysa.
Känslor av ledighet och härlighet – och knivskarp arkitektur. Det finns all anledning att tro att det lilla kontoret på den smala gatan i Stockholm står inför sitt stora genombrott.