NATURLIG SKÖNHET
Arkitekternas ambition att arbeta med osminkade material resulterade i en av Sveriges mest uppmärksammade nya villor.
Med Villa Idun- Lee blev arkitekterna Anton Kolbe och Per Nadén nominerade till Villapriset 2017 av Sveriges Arkitekter. Det är lätt att förstå varför. Närvaron av och känslan för framför allt trä, men också tegel, är påtaglig. Inte minst beror det på en tredje part – finsnickaren Pontus Nadén, Pers bror. Att ha arkitektkontor och träverkstad under samma paraply gör att de kan utforska materialet på en ny nivå tillsammans, vilket blivit som en frigörelse från byggindustrins normer.
I en sluttning på en skogstomt i Nacka strax utanför Stockholm reser sig villan Idun- Lee med en fasad klädd i motståndskraftigt obehandlat lärkträ. Det ljusa träet smälter in i tallskogen. I huset möts man av golv och väggar klädda i rött tegel. Murarnas öppningar samspelar med den yttre fasaden för att skapa ljus, samt med de inre rummen för att skapa kontakt och innovativa lösningar i inredningen, där platsbyggda möbler i furu blir en förlängning av byggnaden.
Villan är ritad av Per Nadén och Anton Kolbe, i samarbete med husets ägare, Axel von Friesen och Marika Andersson Vaccino. En stor del av inredningen är tillverkad av Pontus Nadén i det egna snickeriet.
– Utformningen av den murade kärnan och det systematiskt uppbyggda trähuset är långt driven efter förutsättningarna. I mötet mellan dem uppstår ett slags spänningsfält. Familjen rör sig igenom, runt, under och bakom tegelvolymen som står som ett tungt murat monument i mitten. Teglet har också en annan akustisk klang och känns annorlunda när du rör vid det än trä. För det mesta är tegelstenarna svalare än den övriga temperaturen i rummen, men när man eldar i kakelugnen värms en stor del av teglet upp och behåller värmen under en lång tid, beskriver Per och Anton.
Hur viktigt är det för er att materialet samspelar med övriga material i omgivningen?
– Det är olika från projekt till projekt. Både omgivningens förutsättningar och byggnadens idévärld spelar in. I vissa fall behövs det en kontrast som framhäver omgivningens material, ibland blir det bättre med en harmoni. Rå betong kan stå stark i ett vindpinat läge nära vatten och en konstruktion
» Utformningen är långt driven efter förutsättningarna. «
i stål med sina smäckra dimensioner kan bli ett vackert komplement till en prunkande lövskog.
– I fallet med Idun- Lee var trä en tidig utgångspunkt. Det kändes självklart att ge träfasaden en riktning som samspelar med de höga tallarna på tomten. Teglet från interiören fick leta sig ut och användes som markläggning, i trappor och för att bygga upp odlingslådor. På utsidan fungerar de varma, röda färgtonerna fint och kommer få en naturlig patina av jord, fukt och slitage.
Ni beskriver att materialanvändningen präglas av både experiment och pragmatism. Beskriv gärna mer konkret hur detta uppstått!
- Vi gick in i projektet med viljan att testa nya lösningar och idéer, snarare än att uppnå ett på förhand bestämt uttryck. Samtidigt fanns det en begränsad budget där vi var tvungna att arbeta med smarta principer. Köket, till exempel, upplevs skräddarsytt och ger en stark karaktär till det stora rummet. Kökskonstruktionen går också över till att bli en trappa och en lång sittmöbel med inbyggd förvaring. Men själva konstruktionen är ganska enkel och består av ett antal upprepade, förtillverkade trämoduler som rimmar med trähusets strikta systematik.
Varför valde ni just lärk och furu?
– Vi ville arbeta med det naturliga och osminkade. Fasadens träpanel är därför obehandlad. För att den ska stå emot väder och vind på lång sikt valde vi lärk som har
vuxit långsamt. Det innebär att årsringarna sitter väldigt tätt, vilket gör träet mycket motståndskraftigt. Interiört valde vi furu för dess mångsidighet. Det är enkelt att arbeta med och lämnar plats i budgeten för att lägga fler timmar på att utforma och bearbeta det på kreativa sätt, både som massivträ, limfogar och plywood.
Ni skapar specialritade möbler till era projekt. Vad betyder det att kunna styra även möblerna?
– Rummet är i centrum för det vi gör. Inte bara väggar, golv och tak utan också hur människor inreder och använder det. Att kunna skapa möbler till de rum vi planerar på ritbordet blir för oss en förlängning av att förstärka atmosfär och skapa möjligheter för människor i deras vardag. Men att vi har arkitektpraktik och träverkstad under samma paraply innebär mycket mer än möblerna, börjar vi förstå. Det händer något med tänkandet, skissandet blir friare när vi ser vad som är görbart i snickeriet. På sätt och vis är det en frigörelse från byggindustrins ok av praxis och vedertagna sätt att göra saker på. Det är en väg vi vill utforska.
Hur ser er skapandeprocess ut?
– Det är en fråga som skulle kunna generera en artikel i sig ... Människan i hennes vardag är alltid en utgångspunkt för oss. Alltså vad hon gör, hur hon gör och kanske framför allt hur hon skulle kunna göra. Frågor om hur vi vill ha det när vi äter mat med varandra eller när vi tvättar och barnen leker. För att vidga perspektiven under resans gång vänder vi oss ofta mot andra kulturer eller andra tider. Det blir tydligt att de sätt vi lever på idag inte är något självklart och bestämt. Vi kan göra levnadsförhållanden bättre genom hur vi formger de rum och miljöer människor växer upp och lever i.
– Arbetet i snickeriet har fört med sig något intressant och som är annorlunda från det många gånger systematiska och stegvisa arbete vi gör som arkitekter. Där utgår arbetet från hur man kan bygga kanske snarare än vad som skall byggas. Det är intressant att se Pontus vända sig om i rummet och söka lösningar bland de verktyg som är tillgängliga. På sätt och vis blir verkstadsrummet, med dess verktyg och träbitar en förlängning av hans tänkande. En spillbit som råkar ligga framme blir snart en prototyp på en tidig idé som testas och byggs om i en mera organisk process.
Har arkitektens roll och möjligheter utvecklats under er tid?
– En diskussion om arkitektens roll handlar om att få en större delaktighet i projektens genomförande och inte stanna vid projektets tidiga arbete vid ritbordet. Det är en av anledningarna till vår satsning med snickeriet. Det blir allt viktigare att saker hänger samman och att vi kan bära med oss grundläggande idéer in i detalj genom hela projektet. Det innebär också att rollfördelningen kastas om under resans gång. Snickaren blir arkitekt, arkitekten blir snickare.
Har även materialet utvecklats, framför allt träet?
– Intresset för trä har ju haft ett uppsving inom byggindustrin. Det har miljömässiga fördelar och ur ett svenskt perspektiv är det en naturlig del av vår byggnadstradition. Det har även visat sig att trä är relativt anpassningsbart till ny modern industri, där datorstyrda flexibla maskiner gör en stor del av jobbet.
Vilken är den största utmaningen med att jobba med trä?
– Att förstå trä som levande material med all den nyckfullhet och mångsidighet som naturen givit det. Det är lätt hänt att man för säkerhets skull tar i lite i dimension och skruvar åt extra hårt, vilket dödar materialet en aning. Frågan är hur vi kan utforma lätta men starka konstruktioner som håller över tid, där träets mångsidighet utnyttjas och där både dess seghet och styvhet samspelar?
I vilken riktning vill ni ta materialet?
– Som vi varit inne på vill vi få ut ännu mer värde av att idéskapande, formgivning och byggandet i verkstaden hänger samman.
Hur ser ni på spill? Kan man även använda sig av det som blir över?
– Det är en utmaning för oss att minska spillet. Men det som ändå uppstår i ett projekt är bra som skissmaterial till nästa. Det går ju också att förädla spillet i nya produkter men innan vi har hittat en lika genial lösning som Hanna- Lydia Jacobsens stol Spilt så får hon vårt överblivna material. Trä som till slut inte går att använda eldar våra föräldrar upp i kaminen under kalla vintrar.
Vilket är det vackraste träföremål ni vet?
– Vi håller träbåten högt ( Per och Pontus). Samspelet mellan ett levande material och att kunna ta sig fram över haven har resulterat i många vackra konstruktioner.
– Jag är svag för intarsia ( Anton). Salongsdörrarna på biograf Grand i Stockholm är ett utsökt exempel.