VÄLDIGT HÖGANAJS!

” Bjurfors, Båstad” lyste displayen. Det var fredag kväll, men eftersom vi skulle till Skåne på måndag morgon och skriva på kontraktet för huset vi köpt i Förslöv så svarade jag. ” Jag är ledsen, men nu har säljaren skrivit kontrakt med dem som kom tvåa i budgivningen”, meddelade mäklaren. Jag känner fortfarande hur mållösheten slog ner i mig. Va!? Vad menade hon? Vi hade hittat drömhuset, arkitektritat från slutet av 1960- talet, i originalskick, på Bjärehalvön som vi älskade, till ett pris vi hade råd med, vunnit budgivningen, gjort alla förberedelser – jublat! Det var nästan för bra för att vara sant! Och det var det. Tydligen. Men sättet vi blev rundade på, ställda, blåsta, utan förvarning eller rimlig förklaring ... det kom som en chock.

Som satt i. Vi insåg ju att vi nog aldrig skulle få en liknande chans igen där alla parametrar – stil, skick, läge, pris – stämde så perfekt.

Men man ska aldrig underskatta slumpens skördar.

Jag menar, hade det inte varit för mäklarblåsningen och en kisspaus så hade vi aldrig hamnat i Höganäs.

Efter en tid bestämde vi oss för att kravla upp i sadeln igen, hyra hus och bil och dammsuga Bjärehalvön. Vi gillade ju ändå trakten, och skaffade vi benkoll på den skulle vi kunna agera snabbt om något annat dök upp.

Snart utökade vi sökområdet till Kullahalvön. På väg tillbaka från Mölle intensifierades snabbt behovet av att, som man säger, lätta på trycket. Med flackande blick tog vi av ner mot hamnen i Höganäs, in på en sidogata, en till, ännu smalare, där framme – ett buskage, aah! Förmögna att uppskatta vår omgivning igen upptäckte vi att den var ... ja, magisk är faktiskt ingen överdrift. En brokig samling hus, många med fasad av vackert patinerat handslaget tegel och stora fönster, i ett tätt kluster längs smala gator strax ovanför hamnen, med Cyrillus Johanssons resliga vattentorn som synbart stolt markör. Charmen gick att peka på. Den oemotståndliga atmosfären var knepigare att definiera. Pittoreska fiskelägen tenderar att vara krampaktigt pedantiska och småtrista på det hela taget, men de här kvarteren kändes kreativa, obekymrade och tillåtande. Kanske hade det med de brokiga stilarna och typerna att göra.

Det var besynnerligt, men bara lite drygt en kisspaus in i vår bekantskap med Höganäs kändes det som att vi hörde hit. Vi återvände redan nästa dag, och en gång till.

När ett litet tegelhus plötsligt dök upp på marknaden ett par veckor senare kastade vi oss över det. Det var ingen orörd arkitektritad drömkåk direkt, men det var ” våra” kvarter, och det var Höganäs! Förslöv framstod nu som en avslagen folköl i solen. Innan vi flyttade in gjorde vi mer research. Konstaterade exempelvis att ett samhälle vars provinsialläkare adopterar och tar med sig en puma, eller bergslejon, hem från en resa i Argentina måste hålla en tilltalande nivå på saker och ting. Puman gavs namnet Bob. Det hände nu och då att han rymde ut på byn. Men alla visste ju var han bodde, så det var lugnt.

Det vi anade från början slår oss fortfarande med häpnad, och för den som är intresserad av mat, dryck, konst, design och arkitektur öppnas dörrar till nya upptäckter hela tiden.

Så har det inte alltid varit, och mer finns säkert att göra.

Men vi har hittat hem, och i det här numret har Plaza Deco det stora nöjet att få porträttera några av personerna som bidragit till att förvandla Tröganäs till Höganajs.

» För den som är intresserad av mat, dryck, konst, design och arkitektur öppnas nya dörrar hela tiden. «