MED ÖGAT ÖPPET FÖR ALLT
Efter en livstid i skuggan av namnkunniga män börjar Charlotte Perriand vinna fullt erkännande för sin gärning – tjugo år efter sin död.
Allt som oftast hopföst med en man, allt som oftast med sitt namn utsuddat. Man kan fråga sig vad Charlotte Perriand egentligen tyckte om alla dessa manliga arkitekter som bredde ut sig på hennes bekostnad. Är det sant som hon sa i intervjuer: ” Jag kunde inte kunde bry mig mindre?” Den förste och störste att appropriera Perriand var Le Corbusier. Den där schweiziskfödde modernisten som växelvis kallats geni, sexist, ikon och propagandist för inhumana betongklumpar. 1927 besökte en purung Charlotte Perriand honom och fick ett — Le Corbusier- typiskt — misogynt avfärdande: ” Här broderar vi inga kuddar!”
Melodin ändrade tonart när den berömde designern bemödat sig om att se 24- åringens verk. Le Corbusier erbjöd Perriand en plats i hans studio efter att ha besökt hennes utställning under höstsalongen i Paris, Le bar sous le toit. ” Baren under taket” byggde hon som en kopia av sin egen lägenhet, med element inspirerade av Le Corbusiers designidé. Dit hörde snurrfåtöljen B302, senare inknölad under den manlige arkitektens initialer, omdöpt till LC7. Faktum är att långtifrån allt som glimmar är Le Corbusier. Enligt honom skulle männen i studion rita byggnaderna och till kvinnogörat interiörer sattes Charlotte Perriand. Följaktligen är flera av de mest corbusierska möblerna i själva verket perriandska. Dit hör den berömda schäslongen från 1929, senare känd som LC4. Även om det var Le Corbusier som försåg henne med inspirationen — Jean Pascauds fåtölj Le Surrepos och Thonets klassiska rottinggungstol — så var det Charlotte Perriand som skapade möbeln.
DAGEN EFTER ATT NAZISTERNA INTOG PARIS satte sig Perriand på en oceanångare till Japan. Inbjuden som konsult för att öka landets möbelexport skulle hon bland annat göra en bambuversion av schäslongen, för att visa att materialet kunde användas för västerländska former. Hennes ungdoms absolutistiska hållning till stålet var uppenbarligen över och det skulle synas i möbler som ibland tog nydanande, organiska uttryck, ibland hämtade inspiration från åren i Asien.
Kriget tog slut och Perriand återvände till Paris. Men Le Corbusier var hon klar med. Hon var eftertraktad som såväl banbrytande arkitekt som designer och fotograf, och tackade nej till arkitekter som bad henne att göra enbart interiören till deras byggnader. Däremot var hon ivrig att samarbeta med Jean Prouvé, liksom konstnärer som Mirò, Legér och Picasso. Fram till sin död 1999 arbetade hon efter mottot ” l’oeil en éventail”, med ögat öppet för allt.