LIVETS SPEGLINGA
Imitt liv hör speglar ihop mer med poesi, konst, saga och magi än inredning och funktionalitet. Mina väggar täcks av konst och böcker bakom glas. Den enda spegeln hänger i badrummet. Så har det varit sedan jag flyttade tillbaka till stan för lite mer än tio år sedan. Jag är inte särskilt intresserad av att se mig själv i spegeln. I mitt skrivande försöker jag snarare fånga rymderna inom mig och andra. Speglingar mer än spegelbilder. En myt från den grekiska mytologin har fascinerat mig ända sedan unga år. Narkissos skönhet var så magnifik att alla som såg den unge najaden förälskade sig i honom, men han avvisade alla försök till kärlek. När Narkissos försmådde den unga Echo dömdes han till evig förälskelse i sin egen spegelbild. Sakta tynade han bort vid dammen där han såg sig själv i vattenytan. Så förvandlades han till en blomma med gyllene och vita kronblad. Det var ett kännbart stra .
Ingmar Bergmans verk Såsom i en spegel, Andrej Tarkovskijs Spegeln, Oscar Wildes Dorian Greys porträtt, Lewis Carrolls Through the Looking Glass. Listan kan göras lång på filmer, böcker och bildkonstverk där spegeln och bilden av en själv och andra spelar en avgörande roll. När det gäller musik är det svårare. Ingen av låtarna med orden ”mirror” eller ”spegel” som jag lyssnar på väcker några avlägsna minnen till liv. Det har något med seendet att göra. Mötet mellan ögat och spegeln. Den ömsesidiga blicken. Men det är den tredimensionella dimensionen och djupet i bilden av en själv som väcker lusten att kliva in i Spegellandet, som Alice gjorde, för att uppleva drömmen om en annan värld på den andra sidan spegelglaset.
Nobelpristagaren och poeten Tomas Tranströmer har fångat min relation till spegeln allra bäst. I sin självbiografiska prosabok Minnena ser mig från 1993 skriver han: ”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ’jag’.”
Som om han är jag. Speglingar av förfluten tid.
I den samtida inredningen och utformningen av spegeln ser jag något nytt. Spegeln är på god väg att bli ett inredningsföremål i framkant. Det gör den gott. Luft, ljus och rymd. Speglingar av rummets arkitektur. Men också nya format, utföranden och material. Sten, läder, tyg, rep, silikon, ljus, borstat stål. Inget är omöjligt längre. Taktil känsla, stilkänsla och hantverk i ett.
Jag blev medveten om spegelns rörelse i samtiden för en tid sedan. Då var jag förtjust i en dansk spegel med brunt läder som påminde om Hays väggspegel Strap i formen. Om jag haft plats för spegeln hade den hängt hemma hos mig nu.
Även Jacques Adnets ikoniska Adnet Circulaire från 50-talet väckte min lust till närkontakt. På 50-talet tog den franske formgivaren fram en kollektion av möbler och föremål i samarbete med modehuset Hermès. Bland annat en rund spegel med detaljer av läder och metall, där upphängningsanordningen var i perfekt harmoni med spegelns form.
»Poeten Tomas Tranströmer har fångat min relation till spegeln allra bäst.«
Den finns idag i flera olika versioner hos Gubi. Senare gjorde även den skulpturala väggspegeln Rise & Shine intryck på mig med sin smarta anordning av en solid vikt i mässing eller stål. Den gör så att man lätt kan höja och sänka den lilla runda spegeln. Den togs fram av de danska formgivarna Haunting & Narud för New Works, grundat 2012.
»Kanske blir 2021 året då även jag inreder min lägenhet med en ny spegel?«
Även ljus börjar bli en del av helheten. Det tyska belysningsföretaget Occhio gör poesi och konst av sina speglar med ett subtilt integrerat led-ljus och metall. Som ett uttryck för just vår tid kan man reglera ljusets intensitet med en app. Mito sfera, Mito sfera su och Mito corda heter de nya speglarna. Formen står Axel Meise för i samarbete med Christoph Kügler.
Samtidens möte mellan konst, form och inredning gör det knappast förvånande att vi hittar en rund spegel med stringent, minimalistisk form i den gränsöverskridande butiken Lokal i Helsingfors. Här finns konsthantverk, designföremål, skulptur och måleri sida vid sida. Iina Vuorivirtas spegel av glas, mässing och trä heter Vino. Spegeln är delad på mitten vertikalt. Det splittrar spegelbilden samtidigt som de två ytorna ger en vidgad återgivning av rummet som skiftar beroende på var betraktarens öga befinner sig. I det skapas en möjlighet att reflektera över både de yttre och inre rummen av sig själv.
Det är för övrigt något som jag funderar över varje gång jag läser om romanen Dorian Greys porträtt. När Dorian med hjälp av målarens porträtt får upp ögonen för sin egen skönhet är hans hetaste önskan att ansiktet på målningen ska åldras istället för han själv. Mot alla odds går hans önskan i uppfyllelse. Dorians ansikte behåller sin ungdomliga skönhet medan bilden av honom på porträttet åldras. Förvissad om sin eviga ungdom börjar han leva ett liv i sus och dus med skönhet som högsta ideal. Men efter en tid visar sig den unge mannen själsliga förfall i det målade porträttet. Den sanningen kan han inte leva med.
Oscar Wildes fängslande berättelse får mig att fundera över min egen speciella relation till ansiktet som jag möter i badrumsspegeln varje morgon. Bilden av mig själv som jag ser – men ändå inte ser. Är det inte också så i sociala medier? Vi ser andra och vill att andra ska se oss. Men när vi har möjlighet att se oss själva i närbild hinner vi inte göra det mer än som start på en ny dag. På det sättet går vi miste om något.
I spegelns rörelse från badrum och hall till vardagsrummet ligger en ocean av möjligheter. Vi är inne i en spännande fas. Kanske blir 2021 året då även jag inreder min lägenhet med en ny spegel? En som också speglar framtiden.
Anders Ström är författare, bland annat till boken Fenomenet Ingvar Kamprad, som nyligen även släpptes i pocket.