Författaren, och odlaren, Elin Unnes tar med oss till sitt väldoftande Paris.
Bokaktuella Elin Unnes älskar Paris. Sedan tio år tillbaka övervintrar författaren – tillika odlaren – i staden som har allt hon behöver för att skriva.
Vad är din relation till Paris?
– Jag älskar Paris, men det var en slump att jag hamnade här. Omkring 2009 hade jag fått nog av en massa olika saker och bestämde mig för att lämna landet. Min man kände inte alls likadant, men hans bästa kompis bodde i Paris, så det var det lättaste stället att övertala honom att följa med till. Nu har vi övervintrat på kontinenten sedan dess.
Hur inspirerar Paris dig i ditt arbete?
– Har man svårt att skriva i Paris så kommer man ha riktig uppförsbacke i resten av världen. Bara att gå ut på gatan på morgonen är som en berättelse. Som just nu när slaktaren över gatan precis håller på att öppna, och skomakaren intill har stannat till för att prata – om grillad kyckling ser det ut som. Och så är allt i Paris snyggt, och allt finns här: alla örter, alla eteriska oljor, alla viner … allt jag behöver för att skriva helt enkelt.
Berätta om din nya bok!
– Den handlar om hur man skapar en trädgård som är som en parfym. Och hur man sedan får loss den parfymen ur växterna. Växter doftar olika vid olika tillfällen på dygnet, på året, och doften färdas olika beroende på luftfuktighet och temperatur. Allt det här gjorde att jag ville känna mig som en pollinerare – eller en parfymör – i min trädgård. Någon som låter sig styras av sitt doftsinne. Och så fort jag började odla doft ville jag skörda doft också. Det är som tics för mig. Jag måste alltid skörda allt.
Vad gör du helst i Paris?
– Vi bor i 11:e arrondissementet, min absoluta favoritplats i stan. Jag älskar att cykla längs boulevarderna, precis när solen håller på att gå ner och himlen skimrar i rosa. Folk är på väg hem med sina barn, som alla äter pain au chocolat, trafiken är hetsig och alla tutar, men släpper samtidigt fram en. I korsningarna vevar folk ner rutorna och ber om vägbeskrivning eftersom de kört vilse. Och överallt luktar det grillad kyckling från rotisserierna. Utom i Belleville där det luktar grillat fårhuvud.
Vad får man inte missa om man är i Paris?
– I Parc de la Villette finns ett mäktigt ” bambouseraie” – det är som ett rosarium, fast med bambu – med en enorm skulptur i betong av arkitekten Bernhard Leitner. Installationen är nedsänkt, och lite svår att hitta, så de enda som tar sig g dit är smågangstrar som vill ha nånstans att röka gräs i fred. Stämningen är väldigt v post-apokalyptisk.
Vad är den största my myten om Paris?
– Ka Kanske att fransmännen är otrevliga? Jag tror faktiskt att det är tvärtom: Fransmännen är så oerhört trevliga att man liksom lyckas förolämpa dem hela tiden. Och då känner de att de måste ge igen med samma mynt.