NYGAMMAL CHARM
Christina Thunbergs våning i det historiska huset i Liljeholmen fick en helrestaurering invändigt såväl som utvändigt. I dag är den fylld med design, konst och växter – och en och annan restaurerad möbel.
Christina Thunbergs våning i det historiska huset i Liljeholmen fick en helrestaurering invändigt såväl som utvändigt. I dag är den fylld med design, konst och växter – och en och annan restaurerad möbel.
Det är andra gången som Christina Thunberg bor i det gula huset vid vattnet intill Liljeholmsbron i Stockholm. Första gången det begav sig var på 90-talet då hon levde med sin stora familj i en lägenhet på 220 kvadrat i huset. En lika fin våning som tid då ” barnen åkte både skateboard och rullskridskor inomhus”.
– Vi trivdes jättebra, men barnen gick i skolan i Bromma och vi valde så småningom att flytta dit, säger Christina.
Sex utflyttade barn och två decennier senare är hon sedan några år tillbaka i huset. Christina berättar hur hon letade efter lägenhet i stan i ett par år utan att hitta rätt och plötsligt fick höra att en lägenhet i familjens gamla hus var till salu. Hon slog till direkt.
– Jag såg annonsen på fredagen och skrev kontrakt på lördagen. Jag visste direkt att jag ville bo här igen. Och grannarna kom och hälsade mig välkommen hem!
Snabba puckar kan tyckas, men att byta bostad – och det mellan vitt skilda miljöer – har Christina gjort många gånger i livet.
– Från Älvsjö till Dalarna till Södermalm via Kungsholmen, Liljeholmen, Bromma och så tillbaka till Liljeholmen.
Förutom en viss äventyrslystnad har barnens behov till stor del styrt boendet. Det kändes lättare att bo i hus än i lägenhet med småbarn, och barnens skolgång har till stor del styrt bostadsvalet.
– Jag är väldigt glad över alla olika typer av bostäder jag fått uppleva – från lägenhet mitt i stan till villa, till en stor gård på landet med djur
”Jag såg annonsen på fredagen och skrev kontrakt på lördagen. Jag visste direkt att jag ville bo här igen”
”När jag flyttade in här – bara jag – skulle jag för första gången bestämma hur jag själv ville ha det, utan att ta hänsyn till någon annan”
och egen odling. Men när jag flyttade in här skulle jag för första gången bestämma hur jag själv ville ha det, utan att ta hänsyn till någon annan. Den här lägenheten passar mig perfekt, och huset är väldigt speciellt.
Ja, speciellt tycks huset onekligen vara. Byggnaden, som uppfördes som municipalhus i början av förra seklet, rymde då såväl polisstation (med fängelseceller!) som bank och borgmästarbostad. Under 80-talet inreddes flera av lägenheterna till kontor. Så också Christinas lägenhet i vilken hon valde att göra en totalrenovering när hon flyttade in.
– Det var rester av kontoret kvar här med gulnande kabelrännor i plast i stället för stuckaturen som var nedriven.
Vid sidan av en ombyggnad av kök och en genomgående målning och slipning byggdes ett nytt badrum och väggfasta garderober. Därtill återställdes den gamla, på 60-talet rivna, balkongen och nya stuckaturer i taket – i samma stil som de som en gång funnits.
– Jag fotograferade grannarnas stuckaturer för att kunna beställa likadana i gips. Vi har en väldigt fin grannsämja här. Många av de som bor i huset var mina grannar på 90-talet också. Folk bor kvar och många byter lägenhet inom huset om man behöver större.
Inredningsmässigt rymmer våningen en hel del konst såväl som designklassiker – som matbordets halvcirkelformade stolar. Christina köpte dem av möbelformgivaren tillika goda vännen Niels Jørgen
”Jag fotograferade grannarnas stuckaturer för att kunna beställa likadana i gips. Vi har en väldigt fin grannsämja här”
Haugesen. Men trots den ombonade känslan i våningen säger sig Christina inte vilja ha för mycket saker. Och eftersom hon inte blir nostalgisk av prylar gör hon sig av med det som inte behövs. Oavsett så bär flera av våningens möbler på spännande historier. Som det lindblomsgröna skåpet i sovrummet som Christina ”räddade”. Det stod i en skola som hon arbetade på för 25 år sedan. Efter att några elever sågat det mitt itu skulle det till soptippen när Christina lyckades få intendenten att sälja det till henne för en femhundring. En annan möbelhistoria har den antika spegeln i hallen. Den hängde ursprungligen hos Christinas mormor som var sömmerska.
– Jag minns hur jag som barn satt och tittade på alla eleganta damer som provade festklänningar framför spegeln hemma hos mormor och hur de skrattade. Kanske är spegeln det enda som har affektionsvärde här, ler Christina.
Med tanke på lovorden över lägenheten, huset, grannarna och läget – huset ligger ett stenkast från stan men samtidigt nära natur och vatten – kan man tro att Christina skulle stanna för gott. Men nej, hon ska faktiskt snart flytta. Anledningen stavas kärlek.
– Vi kommer att börja ett nytt liv tillsammans och vi vill få plats med flera arbetsrum och en snickarverkstad. Så nu passar det bättre med hus igen.