10 minuter av svartsjuka

Svartsjuka målas ofta upp som något negativt. Men kan det faktiskt vara lite hälsosamt också? Det tror Plaza Kvinnas krönikör Andreas Jakobsson, som bestämmer sig för att han inte vill ha kakan och äta den också.

kommer det in en man på vårt café i För ett par veckor sedan utkanten av Paris. Han är i femtioårsåldern, har skäggstubb, är rufsig i håret och allmänt störigt snygg. Han sätter sig ned i ett hörn med block och penna och beställer in en kopp te. Löjligt. Hatar honom redan där. Jag ser att min fru pratar med honom och det är väl egentligen inget konstigt med det. Hon serverar ju honom hans löjliga te. Sen frågar han efter något som hon glatt kladdar ner i hans block. Hon ler, ser lite förlägen ut och går därifrån. Det visar sig att han vill ha hennes email eftersom han är fotograf och vill fota henne till ett nytt konstprojekt.

Okej. Så här. Jag är inte svartsjuk. Jag har inte den genen. Och inte min fru heller. Det är bra. Det är sunt. Och det gör hela livet så mycket lättare att leva. När män påpekar att jag har en snygg fru blir jag glad. Hur kan man inte bli det? Jag tillhör en av dem som inte förstår hur vissa män kan bli provocerade av att andra tittar på deras respektive.”Va, kollade du på min fru?! Vill du slåss eller?!” Okej. Ta det lugnt. Tänk så här istället; du är ute och går på stan med din fru/flickvän när en man går förbi, kollar in din fru och gör äckelminen. Alltså den där: ”åhh fy fan”. Hur känns det? Att du verkar ha världens fulaste tjej? Inte så bra? Nä, just det. Så var glad och stolt och håll käften.

Å andra sidan finns det gränser. När ens fru blir uppraggad av en snygg, fransk fotograf som vill sitta på en pall och stirra henne i ögonen under tio minuter känner jag mig … Jag vet inte. Fånig? Jag var inte riktigt beredd på det. Den övningen fanns inte med på svartsjuketestet. Jag har bläddrat och letat. Kunde inte hitta den någonstans.

Ett par dagar senare kom han således till caféet för att ta fotot. Jag var inte där men som tur var blev min ena son sjuk i samma veva så han var tvungen att följa med sin mamma. Jag bad honom naturligtvis att föra anteckningar och vara extra uppmärksam på fysiska överträdelser. ”Fysiska vad?” undrade han. ”Skit samma”, svarade jag. ”Kolla bara så de inte ligger med varandra!” Han är åtta år och fattar såklart allt det där.

Konstprojektet gick ut på att fotografen och objektet (min fru) sitter tätt och tittar varandra i ögonen under tio minuter. Till slut släpper alla spänningar i ansiktet och du blir totalt avslappnad. Och när du är som mest nollställd så lyfter han upp kameran och tar ett foto. Ett foto. That’s it. Från cirka en halvmeters avstånd. Det är såklart ett jävligt coolt projekt och resultatet blev skithäftigt. Plötsligt ser man saker som man aldrig sett förut. Efter femton år märkte jag till exempel att min fru har ett ögonlock som hänger betydligt längre ner än det andra …

Jag tror att svartsjukan trots allt måste få ligga där och puttra, annars är det något som är fel. Jag kan till exempel inte tänka mig ett ”öppet” förhållande som några bekanta till oss i femtioårsåldern har. Hon är en rödhårig, frodig tysk kvinna. Lite Marimekko, men åt det sunkigare hållet. Han är en smal, poppig, gråhårig fransos. Hon säljer tyska delikatesser på den lokala marknaden och gör asfula konstföremål av äggkartonger. Han är landskapsarkitekt och dj. Det vill säga ett helt onormalt par. Och så kommer vi till det här med sexeriet. De får ligga med vem de vill. Och inte bara ligga utan även sova över hos eller ta med hem. Det är öppet hus skulle man kunna säga. All inclusive. Fri lek. Och jag tycker att det är lite konstigt. Man skulle till och med kunna säga att jag inte känner mig riktigt bekväm i deras sällskap, vilket är jävligt synd eftersom de är två fantastiskt intressanta människor.

För inte så länge sedan pratade jag med den poppiga mannen om den här friheten. Vi hade varit på en konsert tillsammans och satt i bilen hem. Han var trött eftersom han hade haft sex hela natten med en av sina tjugoåriga ”groupies” inne i Paris. Kul för honom tänkte jag och fick plötsligt upp bilder i mitt huvud som gjorde att jag var tvungen att stanna bilen. Och så säger han det. Det där som låter så självklart hos någon som har gjort ett val och är bekväm med det: ”Jag förstår inte varför inte alla gör som vi. Det är ju så skönt att både ha kakan och äta den.”

Ja. Jo. Alltså. Vad fan skall man säga? Så är det ju. Vem vill inte både ha kakan och äta den? Men om kakan är ett halvkul förhållande livet ut med samma kvinna och äta den är risken att det ligger en hårig spanjor som just haft sex med min fru i vår soffa och äter jordnötsringar och snabbspolar Homeland när jag kommer hem från jobbet, så föredrar jag kakan. Det är det bara det jag menar.