krö­ni­ka

Ja­kobs­son: Det man­li­ga be­kräf­tel­se­be­ho­vet

Plaza Kvinna - - NEWS -

med att va­ra en­sam och tyst. Min fru sä­ger Jag har inga pro­blem att hon ock­så har ett be­hov av det. Att in­te pra­ta med folk och ba­ra gö­ra sin grej. Hon lju­ger. Att va­ra en­sam och tyst in­ne­bär för hen­ne att hon sit­ter själv i sof­fan och kom­men­te­rar saker på Fa­ce­book sam­ti­digt som hon skic­kar ar­ton­tu­sen sms till kom­pi­sar och tit­tar på TV. Det vill sä­ga ett full­stän­digt me­di­ta­tivt till­stånd.

Se­dan jag bör­ja­de job­ba till­sam­mans med min fru för ett halv­år se­dan är jag av upp­fatt­ning­en att vi ta­lar mind­re med varand­ra. Och jag tror att det är det som är an­led­ning­en till att det på sisto­ne har va­rit li­te då­ligt mel­lan oss. Ja, vi le­ver fak­tiskt in­te ett blogg­liv ut­an har ett så­dant där rik­tigt liv med svart­sju­ka, ång­est och di­ar­ré.

Hur som helst. Vi är två par som har ett fö­re­tag till­sam­mans. Vi säl­jer gam­la ber­ber­mat­tor se­dan tre år till­ba­ka och för ett par må­na­der se­dan öpp­na­de vi dess­utom Rugs&Cof­fee – ett café och öl­bar i ut­kan­ten av Pa­ris. Vi har det bra ihop alla fy­ra. Vi har känt varand­ra i fem­ton år och vet var vi står.

Men. Se­dan har vi det där med att job­ba med sin fru. Jag tror att det störs­ta pro­ble­met är kom­mu­ni­ka­tio­nen. När and­ra par in­te har sett varand­ra un­der da­gen och kom­mer hem kör man en bri­e­fing till­sam­mans; hur har din dag va­rit och allt det där. Och på hel­gen vill man va­ra med fa­mil­jen. Jag och min fru job­bar in­te så. Vi pra­tar jobb he­la da­gar­na och när vi kom­mer hem vill vi gö­ra an­nat. På sin höjd pra­ta med vå­ra barn.

Jag snac­ka­de med min kol­le­ga Alex om det­ta härom­da­gen och det vi­sa­de sig att han gick ige­nom ex­akt sam­ma sak. Och det är ju all­tid skönt när and­ra har sam­ma pro­blem som en själv. Man vill ju in­te va­ra ”the on­ly gay in the vil­lage” lik­som. Vad som dess­utom för­e­nar oss (och många and­ra män) är att vi har nå­got som kal­las för be­kräf­tel­se­be­hov. Be­kräf­tel­se­be­hov är en egen­skap (el­ler ett han­di­kapp) som fram­förallt ytt­rar sig hos me­del­ål­ders män och små barn. Väl­digt för­enk­lat kan man sä­ga att vi be­hö­ver hö­ra att vi är bra och kän­na oss äls­ka­de emel­lanåt. El­ler rät­ta­re sagt, väl­digt of­ta. An­nars bör­jar vi mutt­ra, får plöts­ligt ont nå­gon­stans och blir all­mänt so­ci­alt mis­san­pas­sa­de.

I min kon­ver­sa­tion med Alex hand­la­de det myc­ket om att bli sedd. Om spon­tankys­sen, att lig­ga sked och allt det där. Van­ligt­vis fy­sis­ka gre­jer (ut­an att det tvung­et be­hö­ver hand­la om sex) men såklart även det ver­ba­la: ”jag äls­kar dig”, ”vad fin du är” etc. Vi kän­de bå­da att det bli­vit mind­re av den va­ran den se­nas­te ti­den och be­tyd­ligt mer: ”kan du mai­la mig en ko­pia på fak­tu­ra nr 276”, ”vem häm­tar bar­nen?” och var­för in­te klas­si­kern ”vad ska vi äta ikväll?”. Ni vet det där tug­get som dö­dar alla relationer. Och mitt i allt det­ta – när du sit­ter där med en av di­na bäs­ta vän­ner och be­kla­gar dig över ett pro­blem som känns äk­ta och re­le­vant och livs­av­gö­ran­de, så kän­ner du dig ba­ra så saaaaa­tans tön­tig. Men fan vad det gna­ger. Och det finns ingen­ting du kan gö­ra för­u­tom att pra­ta med din fru om det. Vil­ket såklart in­te är ak­tu­ellt. Her­re­gud.

Jag be­rät­ta­de för Alex att jag den se­nas­te vec­kan på­bör­jat ett so­ci­alt ex­pe­ri­ment. Jag ska in­te gö­ra nå­gon an­sats att rö­ra min fru för­rän hon har ta­git förs­ta ste­get. Ingen­ting. In­te en hand på lå­ret, in­te en smek­ning över ryg­gen, in­te en en­das­te puss på kin­den. Na­da! Så det så! I sam­ma ögon­blick bör­ja­de Alex skrat­ta och jag und­ra­de vad det var. ”Så jäv­la pa­te­tiskt”, skrat­ta­de han, och jag tror han såg hur för­när­mad jag blev, även om jag på ett in­tel­lek­tu­ellt plan för­stod att det såklart var löj­ligt. Men det hand­lar om käns­lor, och då får man fak­tiskt va­ra hur pa­te­tisk som helst. ”Nä, det är in­te det”, fort­sat­te Alex. ”Det är ba­ra det att jag gjor­de ex­akt sam­ma grej för ett par vec­kor se­dan”.

Well. En­ligt Alex så fun­kar det in­te. För även om hon skul­le vil­ja ta en förs­ta fy­sisk kon­takt med dig så ut­strå­lar du en så­dan ky­la och ett så­dant av­stånds­ta­gan­de att hon helt en­kelt tap­par lus­ten. Och se­dan blir du sur för att hon in­te tar det där ste­get och blir än­nu kal­la­re. Och se­dan vill hon än­nu mind­re. Och så hål­ler det på.

Jag kör­de mitt ex­pe­ri­ment i fy­ra da­gar. Så plöts­ligt, un­der en dag på job­bet, tog min fru tag i min hand, tit­ta­de mig djupt in i ögo­nen och sa: ”Du vet att jag äls­kar dig va?” Och jag ba­ra; ”Pffff. Såklart. Vet jag väl.” Och så gav hon mig kys­sen. Den där rik­ti­ga kys­sen. Fem mi­nu­ter se­na­re stod jag i käl­la­ren och la in ett par nya öl i ky­len med ett få­nigt le­en­de på läp­par­na. Li­te läng­re bort satt Alex fram­för da­torn och plöts­ligt tit­ta­de han upp och vå­ra blic­kar möt­tes. Jag nic­ka­de. Han nic­ka­de till­ba­ka. Och log.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.