krönika

Jakobsson: Det manliga bekräftelsebehovet

med att vara ensam och tyst. Min fru säger Jag har inga problem att hon också har ett behov av det. Att inte prata med folk och bara göra sin grej. Hon ljuger. Att vara ensam och tyst innebär för henne att hon sitter själv i soffan och kommenterar saker på Facebook samtidigt som hon skickar artontusen sms till kompisar och tittar på TV. Det vill säga ett fullständigt meditativt tillstånd.

Sedan jag började jobba tillsammans med min fru för ett halvår sedan är jag av uppfattningen att vi talar mindre med varandra. Och jag tror att det är det som är anledningen till att det på sistone har varit lite dåligt mellan oss. Ja, vi lever faktiskt inte ett bloggliv utan har ett sådant där riktigt liv med svartsjuka, ångest och diarré.

Hur som helst. Vi är två par som har ett företag tillsammans. Vi säljer gamla berbermattor sedan tre år tillbaka och för ett par månader sedan öppnade vi dessutom Rugs&Coffee – ett café och ölbar i utkanten av Paris. Vi har det bra ihop alla fyra. Vi har känt varandra i femton år och vet var vi står.

Men. Sedan har vi det där med att jobba med sin fru. Jag tror att det största problemet är kommunikationen. När andra par inte har sett varandra under dagen och kommer hem kör man en briefing tillsammans; hur har din dag varit och allt det där. Och på helgen vill man vara med familjen. Jag och min fru jobbar inte så. Vi pratar jobb hela dagarna och när vi kommer hem vill vi göra annat. På sin höjd prata med våra barn.

Jag snackade med min kollega Alex om detta häromdagen och det visade sig att han gick igenom exakt samma sak. Och det är ju alltid skönt när andra har samma problem som en själv. Man vill ju inte vara ”the only gay in the village” liksom. Vad som dessutom förenar oss (och många andra män) är att vi har något som kallas för bekräftelsebehov. Bekräftelsebehov är en egenskap (eller ett handikapp) som framförallt yttrar sig hos medelålders män och små barn. Väldigt förenklat kan man säga att vi behöver höra att vi är bra och känna oss älskade emellanåt. Eller rättare sagt, väldigt ofta. Annars börjar vi muttra, får plötsligt ont någonstans och blir allmänt socialt missanpassade.

I min konversation med Alex handlade det mycket om att bli sedd. Om spontankyssen, att ligga sked och allt det där. Vanligtvis fysiska grejer (utan att det tvunget behöver handla om sex) men såklart även det verbala: ”jag älskar dig”, ”vad fin du är” etc. Vi kände båda att det blivit mindre av den varan den senaste tiden och betydligt mer: ”kan du maila mig en kopia på faktura nr 276”, ”vem hämtar barnen?” och varför inte klassikern ”vad ska vi äta ikväll?”. Ni vet det där tugget som dödar alla relationer. Och mitt i allt detta – när du sitter där med en av dina bästa vänner och beklagar dig över ett problem som känns äkta och relevant och livsavgörande, så känner du dig bara så saaaaatans töntig. Men fan vad det gnager. Och det finns ingenting du kan göra förutom att prata med din fru om det. Vilket såklart inte är aktuellt. Herregud.

Jag berättade för Alex att jag den senaste veckan påbörjat ett socialt experiment. Jag ska inte göra någon ansats att röra min fru förrän hon har tagit första steget. Ingenting. Inte en hand på låret, inte en smekning över ryggen, inte en endaste puss på kinden. Nada! Så det så! I samma ögonblick började Alex skratta och jag undrade vad det var. ”Så jävla patetiskt”, skrattade han, och jag tror han såg hur förnärmad jag blev, även om jag på ett intellektuellt plan förstod att det såklart var löjligt. Men det handlar om känslor, och då får man faktiskt vara hur patetisk som helst. ”Nä, det är inte det”, fortsatte Alex. ”Det är bara det att jag gjorde exakt samma grej för ett par veckor sedan”.

Well. Enligt Alex så funkar det inte. För även om hon skulle vilja ta en första fysisk kontakt med dig så utstrålar du en sådan kyla och ett sådant avståndstagande att hon helt enkelt tappar lusten. Och sedan blir du sur för att hon inte tar det där steget och blir ännu kallare. Och sedan vill hon ännu mindre. Och så håller det på.

Jag körde mitt experiment i fyra dagar. Så plötsligt, under en dag på jobbet, tog min fru tag i min hand, tittade mig djupt in i ögonen och sa: ”Du vet att jag älskar dig va?” Och jag bara; ”Pffff. Såklart. Vet jag väl.” Och så gav hon mig kyssen. Den där riktiga kyssen. Fem minuter senare stod jag i källaren och la in ett par nya öl i kylen med ett fånigt leende på läpparna. Lite längre bort satt Alex framför datorn och plötsligt tittade han upp och våra blickar möttes. Jag nickade. Han nickade tillbaka. Och log.