kul­tur

Tur­néak­tu­el­la Lin­nea Hen­riks­son

Plaza Kvinna - - NEWS -

I som­mar åker tur­néak­tu­el­la Lin­nea Hen­riks­son lan­det runt med ny mu­sik i ba­ga­get. Pla­za Kvin­na fick en prat­stund med sång­ers­kan som be­rät­tar om tur­nén, sin kom­man­de mu­sik och om att va­ra odöd­lig.

– Jag gör lik­som mu­sik för att jag ska få kom­ma ut och spe­la, så för mig känns det ba­ra så jäk­la här­ligt att få kom­ma ut på tur­né. Vad kan publi­ken för­vän­ta sig?

– Jag skri­ver ju in­te så myc­ket om ge­nom­po­si­ti­va gre­jer, men jag vill gär­na att mi­na kon­ser­ter är ener­gi­fyll­da och gla­da. Jag är in­te så myc­ket för att för­sö­ka stå och se ball ut, för jag lyc­kas än­då in­te med det. Så folk kan nog för­vän­ta sig att vi ska ha kul, helt en­kelt. Jag kom­mer att bör­ja smyg­spe­la li­te lå­tar som kom­mer att bli ett al­bum i höst. Spän­nan­de! Hur lå­ter din nya mu­sik?

– Jag är väl­digt fa­sci­ne­rad av sam­spe­let mel­lan män­ni­skor, så jag nör­dar in mig i det. Jag har en väl­digt för­stå­en­de sam­bo som in­ser att ba­ra för att jag skri­ver om vis­sa saker så kom­mer jag in­te att gö­ra slut imor­gon. Se­dan är det lyx­igt att man har bli­vit li­te äld­re se­dan för­ra släp­pet. Det kom­mer nog va­ra ett al­bum där man kän­ner att den som skri­vit det är runt 30, med de fun­de­ring­ar­na man har då. Ska man skaf­fa barn? Ska man verk­li­gen le­va med den man le­ver med? Vad hän­der på and­ra si­dan? För tio år se­dan ha­de all­ting ba­ra bör­jat, man var lik­som odöd­lig. Nu tror jag att jag har lan­dat myc­ket mer i att man in­te är det, men det finns en styr­ka i det ock­så. Vad är vik­tigt för dig i ditt låt­skri­van­de?

– Jag tror att det har bli­vit väl­digt vik­tigt för mig att lyf­ta fram alla de vins­ter­na man he­la ti­den gör i sitt liv. Att man har tid att träf­fa män­ni­skor som be­ty­der nå­got är en vinst, och det är vik­tigt att ta va­ra på män­ni­skor man har om­kring sig för vi är in­te odöd­li­ga. Man gör all­tid ak­ti­va val och jag tyc­ker att det är gans­ka häf­tigt. Om jag har det i bak­hu­vu­det så kom­mer jag ock­så ihåg att le­va ett liv som jag gär­na vill le­va. Det finns nog myc­ket av det i mitt låt­skri­van­de ock­så. Som en upp­ma­ning till mig själv och till and­ra. Du åter­kom­mer till död­lig­het och odöd­lig­het – hur tän­ker du kring det?

– Allt­så, du är ju odöd­lig när du står med di­na vän­ner och tar än­nu en skål, och ba­ra skri­ker ut eu­fo­rin av en top­pen­kväll på stäl­let ni alla äls­kar att hänga på. Men nå­gon­stans så kom­mer det i kapp en. Jag le­ver i en re­la­tion som jag har levt i gans­ka länge, och jag ifrå­ga­sät­ter ju den pre­cis som jag ifrå­ga­sät­ter and­ra val i mitt liv. Men jag gör det myc­ket för att jag äls­kar kic­ken när jag in­ser att vi har någon­ting här. Jag tror att det är vik­tigt, li­vet byggs ju av kon­tras­ter. Man be­hö­ver upp­le­va smär­ta för att kän­na fri­het. Jag hop­pas att jag kom­mer att va­ra löj­ligt för­äls­kad i min part­ner jämt, men det är gans­ka fint ibland att ock­så lan­da i att man ald­rig vet vad li­vet du­kar upp för en. Det gäl­ler verk­li­gen att ta va­ra på det man har till­sam­mans. Fi­ra en lör­dag på en tis­dag lik­som. Det är mitt trick i alla fall.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.