Hur vi skiljs

Det är inte första gången Plaza Kvinnas krönikör Andreas Jakobsson skriver om hur det är att skiljas. Men nu när han just passerat fyrtio och vänner runt omkring honom börjar separera, fylls hans tankar till bredden av hur-gör-vi-nu-funderingar. Därför känns det återigen aktuellt. Kanske mer än någonsin.

den senaste tiden är jag har varit Det som har slagit mig en aning dömande och raljerande när det gäller skilsmässor. Kommit med kvasifilosofiska uppmaningar om att gräset inte är grönare på andra sidan och så vidare. Men allt är ju inte svart eller vitt. Det vet vi alla. Känslor kan förändras. Kärleken är inte orubblig och osårbar. Den som tror något annat kommer att få det svårt. Jag menar bara att det är fruktansvärt viktigt att tänka efter före. Det är allt jag menar. Lite som när man köper en ny bil. Är det värt det liksom? För om det är pengar man investerar i sin nya bil, så är det lite mer komplicerat när det gäller ett förhållande. Och tyvärr kan man inte leasa en ny fru och testa om man gillar det. Eller det kan man säkert förresten, men det känns tämligen politiskt inkorrekt.

Mina föräldrar skilde sig när jag var två år. Det var ett beslut mellan dem som tog mig trettio år att acceptera. Jag och min två år äldre bror växte upp med min far – en annorlunda situation i slutet av 70-talet men kanske mer vanligt idag, även om det statistiskt sett är väldigt få barn som växer upp med endast sin far. Jag tänker inte ägna mig åt att försöka förstå bakgrunden till deras uppbrott eller hur det kom sig att min far fick vårdnaden (det kan jag ta med min psykolog) utan snarare hur det påverkade mig och min bror såväl praktiskt som emotionellt.

När jag växte upp hos min far fanns det tydliga regler. Jag visste var gränsen gick, vad jag fick göra och inte göra, vilka jag fick leka med och hur många glas mjölk jag fick dricka till maten (låter kanske som en löjlig regel men det kunde faktiskt gå åt helvete till överdrift när man har två idrottande tonårssöner). Hos min mor var det andra regler, andra gränser. Men det gjorde inte så mycket eftersom vi bara sågs varannan helg. Det var som hos mormor eller farmor; kakor, godis och läggdags lite för sent. Roliga grejer som inte varar för evigt och därför inte fuckar upp en unges världsbild fullständigt. Detta gjorde att jag kände en trygghet i min uppväxt trots att jag bara bodde hos min ena förälder. Ja, jag vet. Det låter helt sjukt, men tydliga regler är ett fantastiskt verktyg när det gäller att skapa trygga barn. Och vet ni vad, mitt förhållande med min mor är idag och har faktiskt alltid varit helt underbart. Så det så.

Idag har jag massor, verkligen massor, med exempel där majoriteten av problemen i skilsmässofamiljer mellan föräldrar-barn och föräldrar-föräldrar handlar om just detta; olika regler. Mammor och pappor som köper ens barn på grund av dåligt samvete. Inte varannan helg och vid lov och högtider utan varannan vecka. Året om. Ibland livet ut.

Jag undrar om inte föräldrars påhitt om varannan vecka till och med kan fungera som en extra morot i det ytterst svåra beslutet om att skiljas. Jag har hört nära vänner med småbarn prata om hur perfekt det är att ha en ”fri vecka”, även innan de tog beslutet att skilja sig. Hur sjukt är inte det? En ”fri vecka”? Really? Tänk tillbaka på det när du sitter där på äldreboendet och önskar att du hade tillbringat mer tid med dina barn de där första femton åren.

Detta är såklart oerhört komplicerat. Skulle jag skilja mig idag så vill jag självfallet också ha mina barn varannan vecka. Inget snack. Men av vilken anledning? För att jag i ett rent egoistiskt syfte vill träffa mina barn lika mycket som min före detta partner, eller för att jag är övertygad om att de har det bättre med mig? Antagligen det första alternativet.

Ponera att det var lagstadgat med varannan helg. Nej, det är såklart inget jag förespråkar, men jag låtsas, inom ramen för ett socialt experiment, att det vore så. Barnen var tvungna att ha en adress, en förälder med ensam vårdnad, och den andra föräldern kunde träffa barnen varannan helg samt dela lika vid lov och högtider. Om vi säger att det var så, och detta var vad man riskerade vid skilsmässor; hur skulle statistiken i så fall se ut? Om den där ”fria veckan” inte existerade? Om de enda alternativen var allt eller inget? Skulle vi i större utsträckning tänka efter före då? Just asking.

Det är inte skilsmässan som är skit i sig, utan hur vi tar hand om skiten efteråt. Men som sagt, man vill ju inte låta dömande och raljerande.