Måste hon vara naken?
I sociala medier syns allt fler nakna normbrytande kroppar. Och tur är det, menar det här numrets krönikör, Karin Kajjan Andersson. Kroppsaktivismen banar väg för att fler kroppar får synas, genom att göra just det – droppa kläderna.
En röv. Inzoomad så till den grad att gropar och bristningar ser ut som månens kratrar. Naken hud som sprider sig över den kvadratiska bildytan som en savann. Fler veck och former än Barbafamiljen någonsin kunnat drömma om. Avklätt, stjärtskåror, urringningar – kroppar, kroppar, kroppar. Kroppspositivismen på sociala medier är inte alldeles enkel att greppa. Vad är det egentligen de håller på med, de där aktivisterna? Och måste de vara så nakna? Det korta svaret är ja.
Det långa svaret är mer komplext och landar långt bortom glättiga ”girl power”-rop och fantasier om vackra kurvor. Uttryck som ”Du duger precis som du är!” är förvisso sanna, men säger väldigt lite om den verklighet vi brottas med. Inte heller är det så lätt som att bara ”Omfamna dina kurvor!” och så är problemet löst. Att älska sig själv när en hel värld säger att du inte förtjänar det görs inte med en hashtag eller i en handvändning.
Kroppspositivismen handlar om att lyfta normbrytande kroppar, det vill säga de kroppar som du vanligtvis inte ser på busskurernas reklamaffischer. Det är en rörelse som vill bryta upp bilden av en ”normal kropp” och ge den lika många alternativ som det finns människor. Den kämpar för var persons rätt att få synas på samma villkor. Och ett av de mest effektiva sätten att göra det på är genom att skala av allt som vi använder för att dölja oss med – kläderna.
Jag är en tjock kroppsaktivist. Jag använder min egen kropp som murbräcka för att förflytta gränser för hur vi ser på kroppar. Och för att göra det behöver jag ta med min kropp till platser dit samhället inte vill att tjocka kroppar ska gå. Det kan handla om platser där jag istället för att skämmas och gömma mig tvärtom klampar in och tar mycket plats. Att istället för att hålla in magen och försöka göra mig smalare, visa upp alla veck och valkar precis som de är. Och det kan handla om att jag ibland skriker ”Nobody puts this fat babe in a corner!”, och gör just det jag inte får – droppar kläderna. I den handlingen syns jag på ett sätt som vanligtvis bara normsmala kroppar visas upp på: avklätt, utmanande och ja, kanske till och med sexigt. För fråga dig själv: När såg du senast en tjock person framställas som sensuell? Eftertraktad? Det finns en förklaring till den kollektiva chock som infann sig när Lena Dunham visade sin nakna, mulliga kropp ha sex i Girls: vi är svältfödda på en sådan syn.
Tjocka kroppar ses ofta på med så hatfulla ögon att jag varje vecka får mängder av meddelanden från framför allt kvinnor som begränsas i sin vardag. Kvinnor som inte badat offentligt på decennier av skam för sina former. Kvinnor som slutat ha sex med sina partners efter en viktuppgång för att de inte ens i sina egna huvuden kan se sig själva i ett sexuellt sammanhang. Så för mig är inte frågan om nakenhet den brinnande. Jag undrar snarare: när kommer jag att kunna lägga upp en bild på min normbrytande kropp utan att det är ett statement? När kommer jag att slippa få varje millimeter av min hud utvärderad, recenserad, kritiserad och censurerad – enbart för att den inte ser ut som idealet? Kommer det att vara om 5 år? Om 20? 40? Kommer det att hända under min livstid?
Jag har inget svar, men detta vet jag: kroppspositivismen snabbar på processen. Och vetskapen om det är det enda njutningsfulla med att agera murbräcka i ett samhälle som tar varje chans det får till att uttrycka sin avsky för min uppenbarelse.
Och tjock eller ej, så vet vi alla hur det känns att jaga kontrollen över våra kroppar. Vi jagar den så till den milda grad att vi helt glömmer bort att kroppar inte är statiska, utan ständigt föränderliga. De åldras och vi får panik. De blir gravida och postgravida och vi får panik. De blir menssvullna och vi får panik. De börjar buga sig för gravitationen och vi får panik. De går upp i vikt och vi får – säg det med mig: PANIK. Så fantastiskt förstörda har vi blivit att vi tror att en kropp som förändras åt ett annat håll än det vi önskat är en kropp som misslyckats och svikit oss.
Jag tror på kraften i att stoltsera med våra kroppars mångfald. Och så länge löpsedlarna skriker om att vi ska akta oss för celluliter, kärlekshandtag och bristningar, så är det ta mig sjutton celluliter, kärlekshandtag och bristningar vi ska bjuda på. ”Men måste de vara så nakna?” frågar de sig. Det korta svaret är ja. Ja, det måste vi.