Jessica Hallbäck
en handstils om påverkar
På tunnelbanan insåg Jessica Hallbäck att hon ville skapa något hon kunde stå för. Sex månader senare lämnade hon jobbet på contentbyrån och hennes feministiska och samhällskritiska konst började dyka upp på tunnelbanevagnar i Stockholm. De vita skyltarna med svart text spreds som en löpeld på sociala medier och idag försörjer hon sig på den konst som spreds just där tanken om den startade – på tunnelbanan. Du använder det offentliga rummet, främst tunnelbanan, som en arena för konst. Vad drev dig till att börja?
– Genom gatukonsten når jag en annan grupp människor än de som går till ett konstgalleri. Vi lever alla i bubblor av likasinnade umgängeskretsar, men på det här sättet når jag dem som inte aktivt skulle söka upp den här typen av konst eller se något liknande budskap. Tunnelbanan är ett bra forum för att väcka tankar. Vad var det första du skrev?
– If you aren’t angry, you’re not paying attention. Det skrev jag 2013. Jag har aldrig varit hemlig med att jag gör gatukonst. Delvis för att uppmuntra fler tjejer att våga ta plats i den mansdominerade gatukonstvärlden, men också för att visa att den här typen av konst inte bara kan utföras av en 16-årig grabb, utan också av en 37-årig ensamstående mamma. Vad vill du säga med din konst?
– Jag vill peppa dem som redan är feministiskt insatta samtidigt som jag vill utbilda nyfikna, och försöker därför vara pedagogisk. Förhoppningsvis får någon en aha-upplevelse och börjar fundera över det som står. Jag vill väcka tankar så att vi, eller i alla fall mina barn, kan få uppleva ett jämställt samhälle. Varför är din konst så uppskattad, tror du?
– Jag tror att det handlar om att den är självklar och enkel att ta till sig. Ibland kan feminism, precis som alla ämnen, bli komplicerat. Jag tänker att min konst istället kan öppna upp för funderingar på ett enklare plan, eftersom jag sätter ord på självklara saker. Något specifikt din konst lett till?
– Många lärare hör av sig och frågar om de kan få skriva ut prints och sätta upp på skolans väggar. Det känns som ett viktigt forum för mitt budskap att få synas i. Jag får också mycket mail från personer som använt min konst som underlag i diskussioner kring feminism. Hade du tänkt att din konst skulle få så stor spridning?
– Verkligen inte, jag blev jätteförvånad och är nog fortfarande det. Jag har aldrig haft planer på att börja sälja mina prints och kunde inte drömma om att någon skulle vilja ha min handstil på väggen. Men idag får jag betalt för att vara aktivist och skapa gatukonst och utställningar, vilket är ett oerhört privilegium.