Styrkan bakom sorgen
Att rationalisera bort svårigheter är lockande för vem som helst. Men med sorg kommer också styrka. Något som det här numrets krönikör Malin Arvidsson fått lära sig mycket om.
Svettpärlorna i glitterklänningen har knappt hunnit torka. Årets Guldbagge är igång, Filmsverige är samlat och vår egen älskade ”discokula” är sprängfärdig. Fotograferna fångar varenda liten vinkel av den kommande lyckan på bild.
Med knappt en vecka kvar till beräknad förlossning glider jag och min man in på en förväntans våg till barnmorskan. Allt såg bra ut! Vi var redo. Det var sammandragningsfest och vi väntade på att förlossningen skulle sätta igång på allvar. Så plötsligt – en hård spark, en annorlunda energi. Är det inte vatten som sipprar mellan benen? Visst är det riktiga värkar jag börjar känna nu? Min inre röst övertygar mig om att allt är som det ska. ”Såklart är det mindre fosterrörelser.” ”Hon är ju så stor nu och får ju knappast plats att jazza loss som hon brukar.” Men det var fel, såklart blir det inte mindre rörelser mot slutet. Bara annorlunda, tyngre. Men inte mindre.
En dag innan vår dotter var beräknad att födas låg jag i sängen och hade just misslyckats med att få kontakt med henne. Mint-tuggumi och iskallt vatten har alltid väckt sparkar och steppdans. Nu var det helt stumt i magen samtidigt som sammandragningarna fortfarande var igång. Och som en blixt från klar himmel så visste jag, det är något som inte stämmer. Jag måste åka in till sjukhuset nu. Trots det vägrade jag erkänna den skavande rösten inombords. Om den inte var sann så kanske den skulle bli det om jag sa det högt?
Men i bilen på väg till sjukhuset, på parkeringen utanför mottagningen, i väntrummet så kände jag på mig– det värsta har nog skett. Det blir ett rasande högt tempo med både barnmorskor och läkare som skyndar sig in och ut i rummet. Öron lyssnar noga med stetoskopet, ögon tittar spänt på ultraljudet. Allt blir stilla för en stund. På en gul plastbrits i ett litet rum växlar ögonen plötsligt till mig och så kom de, orden som inte fick komma. ”Jag är så ledsen men vi hittar inga hjärtslag.”
Kroppen fryser till is, förödelsen tränger sig in. Trots genom– förlamning ber jag om att få min telefon för att ringa min levande dotter, som måste hämtas från cellon. Lugnt och metodiskt tar jag mig igenom alla samtal, informerar om allt akut och praktiskt, och sen faller jag.
Skam. Skuld. Varför? Vad har vi gjort för fel? Sorgen lamslår allt. Och det finns ingen broschyr från Socialstyrelsen som talar om hur du ska hantera den massiva skogsbranden inombords. Jag säger prata. Prata. Prata. Tala om för alla vad ni varit med om. Sorgen behöver tid och ser helt olika ut. Stå still. Känn efter. Låt sorgen fylla hela dig. För mig fanns det inget annat sätt än att följa min inre röst och mitt djupaste behov. Även om det gick tvärtemot min man och hans smärta. I sorgen är du ensam. Och så ska det vara, då börjar du lyssna på din inre röst. Det svåra är att våga följa den även om den säger åt dig – som i mitt fall – att du behöver prata med och tacka hennes kropp. Klappa, klä och kistlägga henne, planera hela begravningen och gräva igen graven med dina bara händer. Jag kunde inte förklara varför i alla lägen. Jag bara visste att det var så jag behövde göra, oavsett vad alla andra kände var lämpligt. För att genomleva förlusten av vårt förlorade barn var det helt nödvändigt att vara fysisk i vartenda steg. I sorgen var både jag och min man ensamma och oerhört olika. Det fanns inget annat sätt än att ta emot hjälp.
Råd som ”Du måste gå vidare”, ”Det finns säkert en mening”, ”Ni ska försöka igen” ekar tomt. Men något jag aldrig upplevde slog fel var närvaro – det kunde vara sms, brev eller besök. Även mat, städning och andra praktiska saker som du plötsligt inte begriper dig på underlättade enormt.
Att fylla år några dagar efter hjälpte inte till, eller så var det just det min födelsedag gjorde. Jag var tvungen att kommunicera med min omvärld. Som en offentlig person skulle jag också behöva hantera frågor som skulle komma gällande vår tydliga graviditet. Där och då gjorde jag ett val. Jag började prata om min sorg och om vår dotter Nike. Jag hittade sätt att begripa det som skett genom att skapa konkreta saker som knöt an till min längtan efter henne. Där hennes existens fick en högre mening och blev något som mina nära och kära kunde delta i samtidigt som jag kunde sörja. I den tanken föddes min insamling till Spädbarnsfonden i Nikes namn. Genom att fortsätta att röra mig trots att jag ”förlorat benen och synen” så tappade jag inte vettet. Och att ha en 13-årig dotter, med allt vad det innebär, har också visat mig vägen tillbaka till livets självklara mening. Det är ingen dum tanke att utnyttja sorgens kraft! Den är som vilken annan kraft som helst och kan förlama, alienera men också hjälpa dig att läka. I mitt fall slutade jag ta ansvar för vad andra skulle tycka och tänka. Min inre barometer för sanning slog till direkt och jag slutade helt enkelt släppa in andras skit. Det fanns inte plats eller ork. Den gråten jag släppte fram när vår dotter dog var också helt ny. Jag tillät mig att kapitulera inför sorgen och ändå kräva av universum att få känna mig trygg. Jag gav vika och slutade kämpa emot. Jag har nog aldrig varit så stark som i min sorg. Aldrig så orädd. Aldrig hört min röst så klart. Det var som om den släpptes fri.