kvinna, "Jag är urstoltöver att vara och på andra sätt är detskit”

Undersökandet är hennes drivkraft, filmkameran hennes verktyg. I höst är Anna Odell aktuell med den nya långfilmen X&Y, där hon leker med kvinnliga och manliga identiteter, verklighet och fiktion. Målet för konstnären och filmregissören är att få människor att tänka till och ifrågasätta både sig själva och sin omvärld.

Hennes examensarbete på Konstfack 2009, filmen Okänd, kvinna 2009–349701 där hon spelade mentalt sjuk för att granska den psykiska vården, väckte stor uppmärksamhet och en hel del kritik.

Hennes regidebut med långfilmen Återträffen 2013 blev en publiksuccé och tilldelades två Guldbaggar för bästa film och manus. Anna Odell har aldrig varit rädd för att blotta sitt inre genom sitt konstnärskap. Även i den nya filmen X&Y fortsätter hon att sätta sig själv i centrum, där hon spelar konstnären och tillsammans med Mikael Persbrandt undersöker identitet. Vad innebär det att vara människa? Och vad är egentligen verklighet och vad är fiktion? I filmen ser vi förutom Odell och Persbrandt även Vera Vitali, Jens Albinus, Trine Dyrholm och Shanti Roney som gestaltar sina olika alter egon i syfte att kunna synliggöra vilka de varit, vilka de är och vilka de vill vara. Din nya film handlar om manliga och kvinnliga identiteter. Varifrån fick du idén till temat?

– Jag har alltid varit både rädd och fascinerad av män som är mycket män och intresserad av att förstå hur vi människor fungerar. Och Mikael Persbrandt är ju den ultimata manliga mannen så han var ett givet val. Det som attraherar mig som konstnär är att utforska både det som fascinerar och intresserar mig, men också det som skrämmer mig. Det jag vill ifrågasätta är hur vissa personer får ta så mycket plats och hur vi kan acceptera ett visst beteende hos en man som vi kanske inte skulle acceptera hos en kvinna. Hade du en färdig plan för vad det skulle bli av projektet när ni startade inspelningen?

– Nej, inte alls. Det var väldigt sökande i början. Jag visste att jag ville använda mig av verklighet och fiktion och att jag ville utforska mig och Mikael som de mediala personer vi är. Det ville jag leka med. För mig är research viktigt och att manuset utvecklades under arbetets gång. Vi träffades därför mycket innan vi började spela in och gjorde iscensättningar som jag kunde använda som utgångspunkt för manuset. Vi träffade också skådespelarna som spelar våra olika alter egon och utforskat temat gemensamt. De fick bland annat agera oss oss utifrån hur de tror att våra innersta tankar ser ut, eller hur vi skulle agera om vi inte hade några gränser. Beskriv den där mediebilden, hur ser den ut?

– Folk har nog väldigt tydliga bilder av oss, av mig som den galna konstnären och av Mikael som den gränslöse och begåvade skådespelaren. Men vem är de verkliga Anna och Mikael? Vad är sant och inte sant? Så till manuset har jag fått stoff både utifrån och inifrån, genom fördomar och gissningar om oss som människor. Du och Mikael bodde i perioder i studion under arbetet. Varför ville du ha den settingen?

– Därför att det uppstår saker när man stängs in och inte har yttre faktorer som stör i utforskandet av den yttre och den inre bilden av oss själva. Man får tid att undersöka och lära känna varandra och så finns det utrymme både för lek och allvar. Vad händer när människor stängs in och bor ihop så? Det ville jag ta reda på. Jag skulle nog ha väldigt svårt för att bara sätta mig ner och skriva ett manus. Jag behöver det här undersökandet för att vara engagerad själv. Har du alltid velat bli konstnär?

– Nej. När jag var liten ville jag inte alls bli konstnär. Jag var mobbad i skolan eftersom jag var bra på att rita och bygga, det ansågs töntigt. Allt var oerhört homogent och man skulle inte sticka ut. Att leka var räddningen för mig, det gjorde livet hanterbart. När jag närmade mig tonåren och insåg att jag snart skulle vara tvungen att sluta leka var det som att jag började vissna bort. Många år senare när jag började ta mig tillbaka efter att ha varit psykiskt sjuk insåg jag att konstnärsyrket är som att leka fast man är vuxen. I kölvattnet av #metoo får man väl säga att tajmingen med en film om manliga och kvinnliga identiteter inte kunde vara bättre. Kvinnor inom filmbranschen är nästan dubbelt så utsatta för sexuella trakasserier på jobbet som kvinnor i allmänhet. Har du själv varit utsatt?

– Det är klart att jag har. Det tror jag i princip alla kvinnor har i alla branscher, mer eller mindre. Det handlar om att se beteendet och förstå det, men att inte acceptera det utan att våga säga nej. Metoo är otroligt viktigt, men det handlar inte bara om kön och det sexuella, utan om ett strukturellt maktspel. Att man accepterar den som förefaller vara den starka och inte vågar sätta ner foten. Det finns stora fördelar med att vara kvinna och det är roligt, men också problematiskt och svårt. Man kan försöka använda det som är svårt till att skapa förändring, men det är inte alltid man orkar. Det är jävligt trist att det ska vara så. Så på vissa sätt är jag urstolt och glad över att vara kvinna och på andra sätt är det skit. Du har fått stor uppmärksamhet för dina tidigare projekt. Vad har du för mål med din konst och vad vill du att biopubliken ska få med sig efter att ha sett X&Y?

– När jag gör konst utifrån något slags undersökande så är målet att få människor att tänka till. De måste inte tycka som jag, men jag vill att de ska reflektera mer och ifrågasätta både sig själva och andra och sin omvärld. Undersökandet driver mig. Och det här lite kittlande som jag kan vara lite rädd för dras jag också till, samtidigt som jag vill förstå själv. Jag vill att publiken ska reflektera över vad det är att vara människa, alla olika sidor vi har i oss, vad vi visar och inte visar, vad som är sant och inte sant. Att de ska ifrågasätta vad vi accepterar och inte accepterar.