NOLL Kon troll
Idag förväntas vi ha koll på allt och det är lätt att köra på tills man kraschar. Fråga bara det här numrets krönikör Karin Adelsköld, som tappat kontrollen och lärt sig älska kaoset.
J ag sladdar in på mötet i sista sekunden och kastar mig ner vid det fulla konferensbordet. Först när jag satt mig ner och ser tio stycken människor stirra på mig med uppspärrade ögon inser jag att jag fortfarande har pyjamasbyxorna på mig. Och att det är helt fel möte med människor jag aldrig sett förut.
Det här är min vardag sedan två år. Att glömma, blanda ihop och åka fel. Jag har kommit med soppåsen till jobbet mer än en gång. Kört bil till affären och sen gått hem till fots. Jag har missat möten, glömt bort var jag bor och presenterat mig käckt för nya grannen bara för att sen inse att jag gjorde det dagen innan. Och dagen innan det också.
Hösten 2016 gick jag in i väggen med ett rejält brak. Själva kraschen kom egentligen inte som någon överraskning. Jag hade jobbat mycket, flyttat till en ny stad och bildat bonusfamilj. Tagit allt ansvar hemma med fyra tonåringar, ett gigantiskt hus och en valp. Och så lite relationsproblem på det. Kroppen hade faktiskt skickat signaler ganska länge, men jag vägrade att lyssna. ”Äsch, lite ont i axlarna, jag har nog legat fel på kudden bara”. ”Jaja, lite dålig sömn har väl alla”. ”Men hallå, alla kan väl glömma var man bor ibland, det är väl inte så konstigt?”.
En dag stängde hårddisken plötsligt av. Mitt under en promenad visste jag inte var jag var. Eller vem jag var. Allt var blankt. Det var som att blixten slagit ner och allt blev vitt. Det visade sig att jag hade fått en akut stresskollaps och delar av hjärnan hade slutat att fungera. Jag hade tappat minnet, förmågan att läsa och skriva. Jag visste inte hur gammal jag var eller ens att jag var mamma. Jag låg där på en brits på psykakuten och trodde att jag bodde på ett hotell. Ett ganska spartanskt hotell med galler över fönstren, men ändå.
Jag kan faktiskt skratta åt eländet nu. Men just då, trodde jag att mitt liv var slut. Vem är jag om jag inte längre fungerar som jag brukar? Hur ska jag kunna ta hand om mina barn? Mitt liv? I tre månader grät jag konstant och tyckte synd om mig själv. Läkarna tröstade så gott de kunde. Jag skulle kunna läsa och skriva igen. Jag skulle få minnet tillbaka. Men hjärnskadan skulle troligtvis inte gå att reparera. Lite dum i huvudet fick jag nog räkna med att bli, som den unga läkaren så roligt utryckte det. Nu har det gått två år och de hade rätt. Jag har långsamt blivit bättre. Jag läste min första bok i somras och skriver min första krönika just nu efter kollapsen. Minnet börjar fungera igen lite smått. (Även om jag blev väldigt besviken när jag upptäckte att jag var 45 år och inte 41 som jag trott). Men jag är verkligen lite dum i huvudet, lite trög och ofokuserad.
Innan jag gick in i väggen var jag en kontrollninja. Världens bästa faktiskt. Alltid haft koll på allt och alla. Aldrig behövt en kalender eller att göra-listor, min hjärna har fixat det ändå. Att dotterns hörlurar sist sågs under högra kudden i soffan och att sonen måste ha med sig en lapp till skolan om två veckor. Eller att kvinnan längst fram i publiken faktiskt varit och tittat på mig för två år sen i Malmö. Men nu är jag glad om jag ens minns att jag ätit frukost. Kontrollförlusten gav mig panik i början. Jag kände mig som ett fyllo som raglade runt och försökte ta in allt som hände runt omkring mig. Men efter ett tag började jag slappna av och vänja mig. Och ännu märkligare: jag började uppskatta att inte ha koll, utan att bara hänga med. Nu tar jag dagen som den kommer då jag (på riktigt) aldrig vet vad som ska hända. Jag frågar alltid om vägen eftersom jag aldrig känner igen mig, trots att jag varit där förut. Jag hälsar glatt på alla då jag inte vet om jag träffat dem tidigare. Jag gör saker när någon ber mig eller min telefon plingar med en påminnelse. Däremellan gör jag ingenting, utan ett uns dåligt samvete.
Stup i kvarten uppmanas man att ta kontroll över sin vardag. Designa sitt liv och sitt vardagsrum. Rensa ut sin garderob och sina tarmar. Göra veckomatsedlar och karriärplaner. Men vad är det för farligt med att släppa kontrollen? Enligt hjärnforskare är det faktiskt inte ens möjligt för vår hjärna att ha överblick längre, vi har inte plats att lagra all information. Att ha hålla koll på möten, presentationer, hörlurar, skollappar och likes på Instagram är rent utsagt omöjligt. Ändå kämpar vi för att ta Den Heliga Kontrollen. Och ännu värre: känner oss otillräckliga även när mailen är rensad, kostcirkeln sluten och källsorteringen lämnat hallen. Utom jag då. Som seglar runt i nått slags skönt okontrollerat kaos och tar dagen som den kommer. Och märkligast av allt, när man vant sig så funkar det väldigt bra. Inget förfaller för att jag släppt kontrollen, tvärtom har jag mer energi och mår bättre än på länge. Även om folk på möten blir lite irriterade när jag dyker upp försent i pyjamas. Men det är jag helt ärligt för dum för att bry mig om.