Alicia Vikander

Vår största svenska filmstjärna, Alicia Vikander, backar inte för en utmaning – som att göra farliga stunts, spela robot eller prata japanska på film. När Plaza Kvinna träffar henne i London berättar hon om inspelningen av Earthquake Bird i Tokyo, systerskapet i Hollywood och om flytten till Lissabon.

Det har gått nästan fyra år sedan hon blev den första svenska skådespelare sedan Ingrid Bergman att kamma hem en Oscarsstatyett – ett pris som förvandlade Alicia Vikander till en nästan mytisk figur hemma i Sverige. Men när vi träffas på ett hotellrum i centrala London är hon avslappnad och vänlig. Klädd i en ljusbrun linnekostym och blanka, beiga pumps med stilettklackar utstrålar hon subtil Hollywoodglans.

Hennes nya film, Netflixthrillern Earthquake bird, utspelar sig i 80-talets Japan och Vikander spelar svenska Lucy som har lämnat allt för att börja om på nytt i Tokyo. Omställningen visar sig vara allt annat är lätt och hon blir misstänkt för mordet på en ung amerikansk kvinna ( Riley Keough). I förhörsrummet rullar historien långsamt upp sig – en oväntad vänskap, en passionerad kärleksrelation och en ödesdiger semesterresa.

– Jag älskade att det fanns så mycket att leka med i Lucy. I början upplever man nog henne som lite märklig och opålitlig. Sedan börjar vi veckla ut hennes bakgrund och förstå hur komplex hon är och vad hon har gått igenom. Filmen är ett mordmysterium och en kärlekstriangel, men jag ville också att publiken skulle vilja lösa mysteriet att försöka lista ut vem hon är.

I boken Jordskalvsfågeln som filmen bygger på, är Lucy från England. Hur blev hon svensk?

– Hon ska ju vara utlänning i Tokyo och ju mer jag och regissören

Wash Westmoreland pratade om det insåg vi att hon kunde vara från vilket land som helst. Då började vi leka mer och mer med tanken på att hon kanske var svensk.

Du pratar ju annars perfekt engelska. Hur kändes det att bryta på svenska?

– Det var kul! Jag kom till London ganska tidigt och kämpade så mycket jag kunde med att försöka tappa min accent. Men jag har känt mer och mer med åren att jag älskar dialekter, jag tycker att det är så fint. Min svenskbrutna engelska kommer inte naturligt längre, men det var fantastiskt roligt att få kunna använda det som ändå ligger mig så nära. Och jag tycker att det gav en väldigt fin ton till henne.

Du har också många japanska repliker i filmen, bland annat en lång monolog på slutet. Hur fixade du det?

– Jag kunde inte bara härma orden för jag vill ju förmedla något mer, så jag var tvungen att förstå vad hon säger och varifrån hon säger det. Jag började med att lära mig alla de japanska scenerna på engelska och provade olika sätt att agera. Jag lärde mig jättemycket, så även om jag inte kan prata japanska – det lär man sig inte på tre månader – så förstod jag varje ords valör och hur meningsbyggnaden fungerade. Då fick jag en direktingång till rollfiguren och kunde förvandlas till henne.

Kläderna i filmen är fantastiska, särskilt kimonon som du bär i en scen. Hur var det att bära den?

– Det var verkligen en upplevelse. Vi fick beställa den många veckor i förväg – det var en utsökt tillverkad och lyxig kimono. Det är intressant, att ta på sig ett plagg som har tillverkats med ett artisteri och en hantverksskicklighet som har förts vidare genom generationer. Jag kände arbetet som hade lagts ner när jag tog på mig den. Det var otroligt.

Vad upptäckte du om Japan som överraskade dig?

– Att Seven Eleven inte är som Seven Eleven någon annanstans i världen – det är en helt fantastisk affär. Under inspelningen köpte jag alltid deras sobanudlar och edamamebönor i små tetror. Och så fanns det en sorts hårdkokta ägg som jag aldrig hade kommit på tanken att köpa, men någon sa ” du måste”. Så jag köpte dem och skalade – och de var perfekt lättsaltade redan. Jag fattade ingenting!

Du bytte också land permanent när du flyttade från London till Lissabon för två år sedan. Vad låg bakom det beslutet?

– När jag träffade min man hade han bott där i 18 år, han surfade mycket och ville vara nära naturen. Själv hade jag bott i London i sex-sju år, nyss köpt en lägenhet och började känna mig hemma här – och det gör jag fortfarande. Men så skedde Brexitomröstningen och det var typ då jag ändrade mig. Jag grät den kvällen. Det var lite som att ”okej då, jag åker väl till Lissabon då och struntar i det här”.

I din nästa film The Glorias spelar du den amerikanska feministikonen Gloria Steinem. Hur var det?

– Det är så betydelsefullt, den kamp hon har drivit och som hon fortfarande gör med alla föreläsningar hon reser runt med än idag. Att bara se henne komma in i ett rum – hon kom till inspelningsplatsen när vi filmade och det var män som kom fram till henne och sa ” du förstår inte hur mycket du har betytt som en förebild under min dotters uppväxt”. Det var fantastiskt att se.

Hon har ju pratat i intervjuer om att det finns likheter mellan er.

– Har hon?!

Ja, att ni till exempel har dansbakgrund båda två.

– Ja, hon älskar att dansa! Det tyckte jag var gulligt, för hon är ganska stram och tyst och det är så roligt att dansen är det som får henne att släppa loss. Det finns en scen i en dokumentär om henne, där hon kliver in i en hiss efter ett stenhårt framträdande och när hissdörrarna går igen så börjar hon dansa.

Du var en av skådespelarna som skrev under metoo-uppropet Tystnad tagning. Finns det en större generositet mellan kvinnliga skådespelare nu än innan?

– Ja, det är ju hemskt att inse hur det har varit. Vi har förstått att vi måste ändra direktkopplingarna i våra huvuden, hur vi har vuxit upp, att man tror att det är helt normalt att det bara är två kvinnor i ett rum med tjugo män. Under de senaste åren har jag insett att jag också har varit en del av den historien. Det som är fantastiskt är att kvinnor – och män också – nu verkligen kan mötas och säga ”så här ska det inte vara!”. Det finns en vänskap, tillit, trygghet och en kreativ anda, kvinnor emellan. Det tar tid att göra skillnad, men det är fint att känna att det pågår nu.