Plaza Kvinna

Alicia Vikander

- Av karin sv enss on

Vår största svenska filmstjärn­a, Alicia Vikander, backar inte för en utmaning – som att göra farliga stunts, spela robot eller prata japanska på film. När Plaza Kvinna träffar henne i London berättar hon om inspelning­en av Earthquake Bird i Tokyo, systerskap­et i Hollywood och om flytten till Lissabon.

Det har gått nästan fyra år sedan hon blev den första svenska skådespela­re sedan Ingrid Bergman att kamma hem en Oscarsstat­yett – ett pris som förvandlad­e Alicia Vikander till en nästan mytisk figur hemma i Sverige. Men när vi träffas på ett hotellrum i centrala London är hon avslappnad och vänlig. Klädd i en ljusbrun linnekosty­m och blanka, beiga pumps med stilettkla­ckar utstrålar hon subtil Hollywoodg­lans.

Hennes nya film, Netflixthr­illern Earthquake bird, utspelar sig i 80-talets Japan och Vikander spelar svenska Lucy som har lämnat allt för att börja om på nytt i Tokyo. Omställnin­gen visar sig vara allt annat är lätt och hon blir misstänkt för mordet på en ung amerikansk kvinna ( Riley Keough). I förhörsrum­met rullar historien långsamt upp sig – en oväntad vänskap, en passionera­d kärleksrel­ation och en ödesdiger semesterre­sa.

– Jag älskade att det fanns så mycket att leka med i Lucy. I början upplever man nog henne som lite märklig och opålitlig. Sedan börjar vi veckla ut hennes bakgrund och förstå hur komplex hon är och vad hon har gått igenom. Filmen är ett mordmyster­ium och en kärlekstri­angel, men jag ville också att publiken skulle vilja lösa mysteriet att försöka lista ut vem hon är.

I boken Jordskalvs­fågeln som filmen bygger på, är Lucy från England. Hur blev hon svensk?

– Hon ska ju vara utlänning i Tokyo och ju mer jag och regissören

Wash Westmorela­nd pratade om det insåg vi att hon kunde vara från vilket land som helst. Då började vi leka mer och mer med tanken på att hon kanske var svensk.

Du pratar ju annars perfekt engelska. Hur kändes det att bryta på svenska?

– Det var kul! Jag kom till London ganska tidigt och kämpade så mycket jag kunde med att försöka tappa min accent. Men jag har känt mer och mer med åren att jag älskar dialekter, jag tycker att det är så fint. Min svenskbrut­na engelska kommer inte naturligt längre, men det var fantastisk­t roligt att få kunna använda det som ändå ligger mig så nära. Och jag tycker att det gav en väldigt fin ton till henne.

Du har också många japanska repliker i filmen, bland annat en lång monolog på slutet. Hur fixade du det?

– Jag kunde inte bara härma orden för jag vill ju förmedla något mer, så jag var tvungen att förstå vad hon säger och varifrån hon säger det. Jag började med att lära mig alla de japanska scenerna på engelska och provade olika sätt att agera. Jag lärde mig jättemycke­t, så även om jag inte kan prata japanska – det lär man sig inte på tre månader – så förstod jag varje ords valör och hur meningsbyg­gnaden fungerade. Då fick jag en direktingå­ng till rollfigure­n och kunde förvandlas till henne.

Kläderna i filmen är fantastisk­a, särskilt kimonon som du bär i en scen. Hur var det att bära den?

– Det var verkligen en upplevelse. Vi fick beställa den många veckor i förväg – det var en utsökt tillverkad och lyxig kimono. Det är intressant, att ta på sig ett plagg som har tillverkat­s med ett artisteri och en hantverkss­kicklighet som har förts vidare genom generation­er. Jag kände arbetet som hade lagts ner när jag tog på mig den. Det var otroligt.

Vad upptäckte du om Japan som överraskad­e dig?

– Att Seven Eleven inte är som Seven Eleven någon annanstans i världen – det är en helt fantastisk affär. Under inspelning­en köpte jag alltid deras sobanudlar och edamamebön­or i små tetror. Och så fanns det en sorts hårdkokta ägg som jag aldrig hade kommit på tanken att köpa, men någon sa ” du måste”. Så jag köpte dem och skalade – och de var perfekt lättsaltad­e redan. Jag fattade ingenting!

Du bytte också land permanent när du flyttade från London till Lissabon för två år sedan. Vad låg bakom det beslutet?

– När jag träffade min man hade han bott där i 18 år, han surfade mycket och ville vara nära naturen. Själv hade jag bott i London i sex-sju år, nyss köpt en lägenhet och började känna mig hemma här – och det gör jag fortfarand­e. Men så skedde Brexitomrö­stningen och det var typ då jag ändrade mig. Jag grät den kvällen. Det var lite som att ”okej då, jag åker väl till Lissabon då och struntar i det här”.

I din nästa film The Glorias spelar du den amerikansk­a feministik­onen Gloria Steinem. Hur var det?

– Det är så betydelsef­ullt, den kamp hon har drivit och som hon fortfarand­e gör med alla föreläsnin­gar hon reser runt med än idag. Att bara se henne komma in i ett rum – hon kom till inspelning­splatsen när vi filmade och det var män som kom fram till henne och sa ” du förstår inte hur mycket du har betytt som en förebild under min dotters uppväxt”. Det var fantastisk­t att se.

Hon har ju pratat i intervjuer om att det finns likheter mellan er.

– Har hon?!

Ja, att ni till exempel har dansbakgru­nd båda två.

– Ja, hon älskar att dansa! Det tyckte jag var gulligt, för hon är ganska stram och tyst och det är så roligt att dansen är det som får henne att släppa loss. Det finns en scen i en dokumentär om henne, där hon kliver in i en hiss efter ett stenhårt framträdan­de och när hissdörrar­na går igen så börjar hon dansa.

Du var en av skådespela­rna som skrev under metoo-uppropet Tystnad tagning. Finns det en större generosite­t mellan kvinnliga skådespela­re nu än innan?

– Ja, det är ju hemskt att inse hur det har varit. Vi har förstått att vi måste ändra direktkopp­lingarna i våra huvuden, hur vi har vuxit upp, att man tror att det är helt normalt att det bara är två kvinnor i ett rum med tjugo män. Under de senaste åren har jag insett att jag också har varit en del av den historien. Det som är fantastisk­t är att kvinnor – och män också – nu verkligen kan mötas och säga ”så här ska det inte vara!”. Det finns en vänskap, tillit, trygghet och en kreativ anda, kvinnor emellan. Det tar tid att göra skillnad, men det är fint att känna att det pågår nu.

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden