Glamouren
i La La Land
Silke, sammet och strutsfjädrar – under Hollywoods guldålder hade man glömt allt vad lagom heter! Med vågiga hårsvall, blänkande satinfodral och metervis med tyll förevigades glamouren på vita duken. Stjärnor som Audrey Hepburn, Grace Kelly och Marilyn Monroe lyste upp biomörkret med sin odödliga stil. Trä på sidenhandskar och dränk dig i diamanter – Plaza Kvinna dyker ner i flärden på film.
Frasig organza, broderade pärlmönster och vadlånga kjolar med vidd värdiga en prinsessa. I askungesagan Sabrina från 1954 med Audrey Hepburn i huvudrollen genomgår chaufförens dotter ett stilmässigt uppvaknande. I modemeckat Paris förvandlas hon från slätstruken tonåringen till världsvan mademoiselle. Filmen är en ren orgie i skräddarkonst och kan liknas vid en enda lång modevisning. Filmen vann inte bara en Oscar för bästa kostym – det var också här, med hjälp av den unge franske modeskaparen Hubert de Givency, som Hepburn etablerade sin roll som evigt uppburen stilikon. Inte minst i en av filmhistoriens mest klassiska modeögonblick – öppningsscenen i Breakfast at Tiffany’s – hade deras samarbete finslipats till fulländning och bländat hela världen. Trots den enkla skärningen, är karaktären Holly Golightlys ärmlösa svarta klänning till chignon, långa handskar och pärlhalsband, en studie i perfektion som kapslar in det bästa av den gamla skolans Hollywood glamour.
Än idag ser vi tillbaka på de mest fashionabla modeminnena i filmvärlden med såväl häpnad som beundran. Vem kan glömma Marilyn Monroes rosa satinfodral med jättelik rosett och gnistrande stenar när hon sjöng Diamonds Are a Girl’s Best Friend i filmen Gentlemen Prefer Blondes? Eller de kreationer som Vivien Leigh bar i rollen som Scarlett O’Hara i storfilmen Gone with the Wind? Hennes vinröda balklänning är kanske den mest dramatiska: ärmlös i siden och sammet med glaspärlor och ett överflöd av strutsfjädrar.
Förhållandet mellan mode och film kan med fördel beskrivas som en kärleksaffär: lika passionerad som intensiv. Louise
Wallenberg, docent i film- och modevetenskap vid Stockholms universitet sätter ord på romansen.
– Hollywood har betytt väldigt mycket för modets utveckling och filmvärlden har alltid fungerat som modets spegel. Förr nådde filmerna ut till en mycket större publik än modemagasinen och Hollywood blev en ny storspelare som trendsättande, framför allt under 30-talet. Som den italienska designer Elsa Schiaparelli sade då: ” The film fashions of today are your fashions of tomorrow”.
Under Hollywoods glansperiod, från 30-talet och cirka trettio år framåt i tiden, kallad The Golden Age, nådde flärden på filmduken sin absoluta höjdpunkt. Det är nu drömfabriken slår ut i full glamour. Ljudfilmens entré säkerställde Hollywoods position som världens mäktigaste kulturella och kommersiella
FILMHISTORIENS MEST KLASSISKA MODEÖGONBLICK – ÖPPNINGSSCENEN I BREAKFAST AT TIFFANY’S – ÄRMLÖS SVART KLÄNNING, LÅNGA HANDSKAR OCH PÄRLHALSBAND BLEV EN STUDIE I PERFEKTION.
mittpunkt. De maffiga modeögonblicken på duken blev allt fler. Det var inte ovanligt att klädesplaggen stal showen – och tog fokus från själva handlingen. Tänk bara på Marilyn Monroes rollfigur i The Seven Year Itch. Vi minns alla scenen när hon iklädd vit plisséklänning står ovanpå ett ventilationsgaller samtidigt som hon försöker hålla ner klänningen och hindra den från att blåsa upp. Stillbilden av en skrattandes (och aningen generad) Monroe är för evigt inristad i modehistorien – i en look lika ikonisk som stjärnan själv. Produktionsbolag insåg tidigt klädernas kraft och film blev allt mer en spektakulär runway med handling. Louise förklarar hur filmindustrin gjorde stjärnor av sina tidigare okända skådespelare:
– När stjärnsystemet sattes i bruk blev det personliga varumärket centralt. Filmbranschens toppar insåg snabbt de kommersiella möjligheterna i att inte bara sälja en dröm via biobiljetten, utan att också marknadsföra en hel livsstil. De kvinnliga skådespelerskorna började också existera medialt utanför duken – i reklam, i film-, livsstils- och fanmagasin.
Att få veta allt om idolerna och deras liv blev ” big business”. Kändiskulturen tog ordentlig fart, där pressen rapporterade om stjärnornas liv. Smink- och stylingtips började dyka upp, mönster för att sy upp en egen glammig klänning blev obligatoriskt och skvaller en nödvändighet.
Flärd blir industri
Hundratals filmer nådde vita duken årligen. Under Hollywoods guldera vallfärdade publiken till biograferna. I takt med den ökade populariteten och när divorna på duken blev idoler, så steg kraven på plaggen. Nu började man paketera och marknadsföra glamour som en vara. Jean Harlow med sitt vitblekta hår i
filmen Platinum Blonde (1931) orsakade den första riktiga masskopieringen, där kvinnor världen runt rev ut bilder på stjärnan för att ta med till frisören. Hollywoods starlets drev förändring och var också en stor anledning till att det blev socialt accepterat att börja sminka sig öppet. Målade läppar, perfekt formade ögonbryn och vågiga hårsvall blev vardagsmat i försöken att efterlikna primadonnor som Veronica Lake och Hedy Lamarr.
E nav filmvärldens mest spektakulära förvandlingsprocesser var dock den Norma Jean Baker genomgick för att bli sitt alter ego Marilyn Monroe. Med hjälp av makeup, blekningsmedel och draperade plagg föddes en sensuell stilikon, lika älskad av kvinnor som män. Marilyn-effekten lät inte vänta på sig. Fjäderboor och slinkiga fodralklänningar blev à la mode.
Modejournalisten Susanne Ljung har skärskådat den passionerade kärleksrelation enen mellanfilm och mode i sitt prisbelönta radioprogram Stil i P1.
– Filmstjärnorna rivstartade modetrenderna och deras olika looks blev stilbildande. Som Audrey Hepburn brukade säga: ”Om kläderna gör mannen, så är det sannerligen scenkläderna som gör skådespelarna”.
Elizabeth Taylor kan nog inte annat än att instämma! Stjärnan höll nämligen rekordet med hela 63 ombyten i filmen Cleopatra (1963). Det skulle dröja till 1996, då Madonna i Evita tog över klädtronen med 85 looks. Endast den kvinnliga huvudrollsinnehavaren fickmöjlighet e nattglänsa i dyrbara garderober och kunde lätt ha upp till 20 ombyten i varje film.
När långa produktionstider gjorde det omöjligt att visa upp det senaste från de franska modehusen, beslöt Hollywood att satsa på egendesign istället. Attraktionskraften hos kläderna var för viktig för att låta vänta på sig. Stora kostymavdelningar växte fram där chefskostymören fick en viktig roll. Många hämtades från modevärlden, som den italienska designern Elsa
Schiaparelli. Hon klädde såväl Mae West som Greta Garbo under sin tid i Tinseltown. Det var också ”Schiap” som började med uppbyggda axlar, det som gav Marlene Dietrichs kostymer den supersofistikerade, femme fat ale-looken. Den mest anmärkningsvärda parisiska export envar såklart Coco Chanel. Hon lockades över till Hollywood 1931 för en miljon dollar – karriären blev dock kortlivad. Totalt tre filmer fick uppleva äkta Chanelcouture, nu bortglömda Palmy Days, Tonight or Never (med
Gloria Swanson i huvudrollen) och The Greeks Had a Word for Them. Problemet var att Coco inte kunde anpassa plaggen efter filmens – och publikens – behov, utan ville absolut fortsätta att framhäva sin egen stil. Pressen klagade på att hennes kostymer inte var tillräckligt lyxiga. Hollywood ville ju ha en leading lady upphöjt i två med glittrande sidenklänningar, pälscape, strutsfjädrar och mängder med diamanter. Chanels dämpade tweeddräkter och stickade tröjor matchande helt enkelt inte publikens glamour förväntningar.
Rollerna var nu plötsligt ombytta: istället för Paris var det drömfabriken som definierade ordet glamour för resten av världen. Kostymörerna spelade en avgörande roll i dikteringen av trender. Ledordet för designen var överdrivet, ja rätt och slätt dramatiskt. Den klänning som definitivt kom att symbolisera de franska couturehusens fall var den gräddvita skapelsen med puffärmar som Joan Crawford bar i filmen Letty Lynton 1932. Alla ville ha en! Genomslaget var så totalt att dressen kopierades i mängder. Någon exakt siffra på hur många som såldes finns inte, men bara från varuhuskedjan Macy’s gick en halv miljon ut till de amerikanska hemmafruarna. Bakom showstoppern låg Adrian, chefskostymör på den mest prestigefyllda studion, Metro-Goldwyn-Meyer. Han lyckades med konsten att framhäva, eller dölja, en skådespelares olika attribut. Hos Joan Crawford behövde Adrian trolla bort hennes boxiga figur – något som de amasonbreda axlarna och smala midjan i it-klänningen i Letty Lynton rådde bot på. Detta så pass bra att looken blev synonym med stjärnan.
Adrian var även snillet bakom Katharine Hepburns lätt aristokratiskt smarta stil och Greta Garbos svala, kvinnliga. Bägge var outsiders i Hollywood, kända för sin respektive starka integritet med en air av mystik: de gav sällan intervjuer, bar aldrig smink privat och vägrade posera för paparazzis. Framför allt utmärkte de sig modemässigt och klädde sig i typiska herrkläder i en tid då vita duken hyllade platinablon
KATHARINE HEPBURNS LÄTT ARISTOKRATISKA STIL OCH GRETA GARBOS SVALA, KVINNLIGA – BÄGGE VAR OUTSIDERS I HOLLYWOOD, KÄNDA FÖR EN AIR AV MYSTIK.
SKRÄDDARSYDDA DRÄKTER, KURVIGA SATINFODRAL OCH FASHIONABLA AFTONCAPER. FILMDUKEN FORTSÄTTER ATT VARA EN EVIG INSPIRATIONSKÄLLA.
diner i paljetter och fjädrar. Långbyxor, kavajer och skjortor blev inte längre förbehållet männen och bidrog tydligt till deras popularitet på vita duken.
Jämte Adrian, var Edith Head en av Hollywoods mest berömda och mest aktade kostymörer. Hennes samarbete med filmregissören Alfred Hitchcock blev enormt framgångsrikt, inte minst för hans oklanderliga smak när det gällde val av (företrädesvis blonda) hjältinnor i huvudrollerna. Den starkast lysande supernovan var definitivt Grace Kelly.
Som klädansvarig fick Head sätta många modemoments på filmduken. Ta bara den fantastiska klänningen Kellys rollfigur bär i Rear Window: svart tajt sammetsöverdel med djup v-ringning och bara axlar med imponerande vidd i den vadlånga, vita chiffongkjolen – det var ingen tvekan om att inspirationen kom från Christian Diors ultrafeminina kollektion New Look som lanserades 1947. Det enda som är mer spännande än handlingen i denna thriller är hur Grace Kelly lyckas se mer och mer chic ut i varje scen hon uppträder i!
Frågar du Louise Wallenberg så förblir de absoluta favoriterna i glamourkategorin Garbo och Dietrich:
– Två oåtkomliga isdrottningar med en aura som ingen annan besatt – eller ännu har lyckats besitta. Bägge har påverkat modet mycket, inte bara under sin livstid, utan även idag. Tillsammans med Garbo och Katharine Hepburn var
Marlene Dietrich med och satte den nya standarden för hur kvinnliga aktriser kunde klä sig på vita duken. Det går knappt ett år innan några av plaggen som dessa starlets har gjort klassiska, dyker upp på en catwalk: vi säger bara basker, trenchcoat, herrpyjamasar och kvinnliga tuxedos. Power dressing hade precis gjort sin storstilade debut.
Mak tskifte i Hollywood
I trettio år hade publiken drömt sig bort med Hollywood. Till slut kom dock en tid när det var dags att vakna. Tjuskraften slocknade och vita duken lockade inte lika mycket efter televisionens entré i vardagsrummet. Spiken i kistan blev Cleopatra 1963 med Elizabeth Taylor. Budgeten skenade iväg och storfilmen blev inte den givna succé som utlovats. Tillgången till bottenlösa klädbudgets ströps. Mindre pengar ledde till nedläggning av de stora kostymateljéerna. Parallellt gick det kostsamma studiosystemet med anställd personal i graven och alla, inklusive skådespelare och kostymörer, blev frilansare.
I en tid med en ständig ström av kändisnyheter, bäst klädda-listor och oändliga OOTD:s (outfit of the day) ter sig old school Hollywood som något mystiskt och lockande med sin romantiska estetik: vackert ondulerade frisyrer, skräddarsydda dräkter, kurviga satinfodral och fashionabla aftoncaper. Stilar, teman och trender som setts på duken återkommer frekvent i modebilden. Filmduken fortsätt e rattvara en evig inspirationskälla fördagens modeskapare. Redan nämnda är Audrey
Hepburns ” lilla svarta” i Breakfast at Tiffany’s som såg till att det alltid skulle finnas ”Little Black Dresses” att köpa.
Faye Dunaways stil i Bonnie and Clyde (1967) med basker och scarf till slipover och midikjol repeteras ständigt. Den ikoniska looken från A Philadelphia Story, 1940 där Katharine
Hepburn står med händerna på höften i Hollywoodsvall med uppkavlad skjorta och lätt vida byxor med hög midja, blev ett modestatement och har kopierats oräkneliga gånger.
Kärleksförhållandet mellanfilm och modeslutar aldrig att fascinera – inte heller Hollywoods mest igenkända stilikoner. Tillsammans representerar de glamour ut i ”silkesspetsarna”. Satinfodral, pälscape, fjäderboa, glittriga juveler och pärlor är det mest säkra tecknet på tidlös glitz och glam à la the Golden Age. Helgonförklarade modegurun Diana Vreeland summerade La La Lands gyllene tidsepok bäst. I katalogen till utställningen Romantic and Glamorous: Hollywood Style som visades på Metropolitan Museum of Art 1974 skrev hon: ”Everything was larger than life. The diamonds were bigger, the furs were thicker… silks, satins, velvets and chiffons… everything was an exaggeration”. Ja, om historien har visat oss något så är det att Hollywood och dess filmstarlets har alltid haft en förkärlek för överdåd och lyx.