Kultur Maisie Cousins
Finner skönhet i det alldagliga
Genom sin undersökande lins visar den brittiska konstnären och fotografen Maisie Cousins livet när det är som mest äkta. Hennes fotografier kan kanske bäst beskrivas som resterna av en urspårad hemmafest arrangerade som fascinerande stilleben som antingen bjuder in till en känsla av njutning – eller förfäran. Det är kompositioner av de vardagliga, förbisedda tingen: inzoomade kroppsdelar, klämda frukter, vackra blommor, plastdockor, insekter och inte sällan med kontrasterande gelé- element i bilden. Resultatet är färgsprakande, fantasieggande, lustfyllt och ibland provokativt. Cousins verk lämnar helt enkelt ingen oberörd. Hon har sin bas i London, men är nu aktuell på Fotografiska i Stockholm med utställningen
Rubbish, Dipping Sauce, Grass, Peonie, Bum – de bästa verken från de tre fotoserier som Cousins ägnat de senaste fem åren av sitt liv åt, kompletterat av den fjärde serien, Mercado samt ett videoverk.
– De delar likande teman och det kändes bara rätt att visa upp dem ihop. Sättet som jag arbetar på är inte ett fixerat projekt, utan snarare lösa bilder över ett par år och efteråt ser jag vad som kan sättas ihop till en bok eller en utställning. Det har varit kul att göra just den här utställningen på Fotografiska – det är en form av greatest hits.
När visste du att du ville ägna dig åt konst och fotografi?
– Det fanns inte riktigt ett alternativ om jag ska vara ärlig. Jag vaknade inte upp en dag och insåg att jag ville bli konstnär. Det var inga andra ämnen i skolan som intresserade mig. Jag ville hela tiden gå iväg och rita och fotografera istället. Det var inget medvetet val, jag ville bara inte göra någonting annat.
Vilka är dina inspirationskällor?
– Det alldagliga. Jag gillar de där små stunderna som passerar under en dag, men som man inte nödvändigtvis stannar upp vid för att reflektera över – de ignorerade delarna i vardagen som tvätthögen, den där smutsiga tallriken eller hur en särskild soppåse ser ut när den ligger vid vägkanten. Sedan gillar jag när materialen talar med varandra. Jag brukar blanda prylar och levande saker som frukt och blommor. Och jag gillar att slänga in något mer oväntat, lite motbjudande, som typ en klibbig olja.
Har du vanligtvis en klar bild av vad du vill porträttera?
– Nej, aldrig någonsin. Jag gillar att vara ensam och experimentera. Jag gillar inte när saker är för intetsägande eller för konstruerade. Halva nöjet är att skapa en röra och sedan hitta vackra delar i den.
Dina verk är lika hyllade som provokativa. Vad hoppas du väcka för känslor?
– Att reflektera över hur andra ska känna för mitt arbete är alldeles för stort att tänka på. Självklart är det kul när folk gillar mina verk, men det är aldrig anledningen till att jag gör konst. Det är rätt skönt att bara vara i mitt eget huvud och skapa. Jag tycker att mina foton är vackra, men sådant som anses som klassiskt vackert är lite trist att fotografera. Jag tycker faktiskt att det är väldigt roligt när folk hatar mina verk – vissa av dem är faktiskt rätt äckliga. Det är underhållande att höra vad andra har att säga, för alla är så olika och ser saker på olika sätt.
Du är nybliven mamma. Tror du att det kommer att påverka dina framtida projekt på något sätt?
– Det har varit rätt skönt att inte behöva jobba. Tidigare var fotograferandet en livsviktig del i min vardag, så i början var det svårt att inte skapa något varje dag. Det kändes som att en stor del av mig saknades, men nu har jag vant mig. Det har gett mig tid att fundera över vad jag verkligen vill göra. Jag hade också börjat tröttna på det jag skapade. Jag tror att en del av mig ville skaffa barn så gärna för att jag var trött på att bara leva för mig själv. Det ska bli intressant att se om det kommer att påverka mitt liv och mitt arbete. Men som jag sa, jag gillar inte att förbereda mig och planera för mycket – det måste komma naturligt för mig.
Skulle du säga att ett nytt kapitel tar vid efter den här ”best of”-utställningen?
– Jag tror definitivt att jag vill göra något annat. Jag kommer alltid att fotografera, men det ger mig inte samma känsla längre. I åratal har jag försökt att fånga det som pågick i mitt huvud och nu känner jag att jag har gjort det. Jag har nått en punkt där jag känner mig nöjd. Ärligt talat så tror jag att skulpturer blir min nästa grej. Jag vill göra saker som är mer permanenta och som tillåter mig att använda mina händer och min fantasi lite mer.