Seher Yilmaz
Jag kommer alltid att behöva hävda mig mer än den som tillhör normen.
Drivkraften har tagit Seher Yilmaz från uppväxten i ett miljonprogramområde i Lund till medelklassens Hammarby Sjöstad i Stockholm. Idag har hon en maktposition som organisationsutvecklare med ansvar för Sverigespegling och Employer Branding på SVT. Med uppväxten i en nysvensk arbetarklassfamilj, kom tidigt insikten att hon måste jobba dubbelt så hårt för att bevisa för omgivningen att hon höll måttet. Efter studier i statsvetenskap, har Seher hunnit med jobb på PR-byrå och varit VD på Difference, där syftet var att trigga initiativ, rörelser och kampanjer för ett mer jämlikt samhälle. Däremellan var hon ordförande för Rättviseförmedlingen och mötte omgivningens motstånd. När Seher tog över, ville hon nämligen bredda organisationens uppdrag och inte bara främja jämställdhet mellan könen på arbetsplatser och i styrelser, utan också etnicitet.
När du inkluderade även etnicitet som diskrimineringsgrund mötte du massiv kritik. Vad tror du det beror på?
– Jag hade inte tänkt på att debatten om rasism i Sverige inte hade kommit lika långt som jämställdhetsfrågan. Vissa dagar gjorde kritiken mig extra motiverad för den visade ju att kunskapsnivån var låg och att vi kunde höja den. Andra dagar kändes det som jag hade helt fel och inte kunde tänka klart längre. Min räddning när kritiken var massiv var kloka människor som pekade på att det är orättvisorna som vissa utsätts för som är fel, inte mitt tankesätt. Många visade sitt stöd. Inte bara vänner och familj, utan även helt okända människor hörde av sig med hejarop.
Seher stod på sig och menade att det är först när man vet hur verkligheten ser ut som den är möjlig att förändra. När stormen lagt sig, hade hennes drag bidragit till att fler ökade takten i sin mångfaldsambition.
Fortsätter du att utmana normer på SVT?
– En mer avgörande plats att få arbeta med jämlikhet och inkludering finns nog inte. Vårt uppdrag är ju att vara till för alla, SVT är en viktig institution för samhället. Vilka berättelser vi berättar, hur vi berättar dem och vilka perspektiv vi lyfter gör skillnad: vi ger möjlighet för människor att känna sig sedda, bli nyfiken på saker som inte är en del av deras vardag och en chans att lära sig helt nya saker.
Viljan att förändra sitter djupt rotad för Seher. Pappan var kurdisk frihetskämpe i Turkiet och satt i fängelse för sin aktivism innan han flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Mamman och storasystern kom efter och de bosatte sig i Skåne där Seher och två syskon föddes. Föräldrarnas livsuppgift blev att ge döttrarna ett bättre liv.
Vilka erfarenheter och lärdomar har du med dig från din uppväxt?
– Den har gett mig perspektiv på hur livet kan se ut och gjort mig ödmjuk inför det jag har. Medan min pappas kamp gjorde att han fängslades, har mitt engagemang gjort att jag har fått tillträde till en mängd mäktiga sammanhang. Jag gick på en grundskola med barn från alla världens hörn och funderade inte över min bakgrund eller att mina föräldrar inte tjänade så mycket. Sedan på högstadiet fick jag göra ett språktest för att se om jag behövde ta svenska som andraspråk, trots att jag är född i Sverige. Under gymnasietiden var det en lärare som aldrig sa mitt namn eftersom hon inte visste hur det uttalades. Varje liten händelse kändes i kroppen, obekväm och skamlig, och sammantaget förstärktes känslan av att inte tillhöra det normala. Att inte rå för det man heter eller att det inte finns samma materiella tillgångar hemma, gör att du känner dig både inkluderad och exkluderad på samma gång i många sammanhang. Jag insåg då att min bakgrund alltid skulle spela roll.
När visste du vad du ville arbeta med?
– Hemifrån fick jag med mig att man måste kämpa för det man tror på. Därför har jag nog alltid vetat att jag vill slåss för ett mer rättvist samhälle. Enskilda händelser har påverkat mig. Rättviseandan har alltid funnits där, medan vad och var jag har arbetat mer känns som olika bananskal jag halkat in på.
Du har jobbat hårt för att bevisa att du är tillräckligt bra. Kan du klappa dig själv på axeln nu?
– Så här ser världen ut: jag kommer alltid att behöva hävda mig mer än den som tillhör normen. Fast i dag har jag ett större lugn och behöver inte vara duktig hela tiden. Nu kan jag läsa av en situation och behöver inte överprestera hela tiden. Det är en oerhörd befrielse. Att komma hit där jag är nu har krävt en resa, både klass- och karriärmässigt. Samtidigt blir jag ständigt medveten om min uppväxt och jag har stora luckor gällande saker som andra tar för givet. Det är med min snart treåriga dotter som jag nu lär mig barnsånger och läser barnböcker som för andra är självklarheter.
Vad är det viktigaste just nu för att förändra vårt samhälle till det bättre för fler?
– Att alla börjar gräva där de står. Säg ifrån när du ser någon göra något rasistiskt i kollektivtrafiken, shoppa inte slentrianmässigt, bekräfta högt det din normbrytande kollega säger i mötet för att förstärka hens idéer eller perspektiv, kräv jämställdhet på era arrangemang, läs på om rasism, strejka för klimatet varje fredag, rösta på partier du tror gör samhället bättre för fler. Poängen är att samhällsförändring låter så oerhört stort och svårt, vilket det såklart också är, men oftast krävs det att vi är många som gör saker tillsammans. Inte att en ensam person gör allt.
Har du tips till unga kvinnor som vill skapa förändring?
– Gå samman med andra och höj rösten tillsammans! Mitt nätverk av kvinnor gör mig stark och modig för jag vet att vi alltid har varandras ryggar. Det är en sådan viktig grund, särskilt i en värld som gärna berättar för unga kvinnor och icke-vita att de inte är välkomna. Det är viktigt att vi är många som markerar och säger ifrån och inte låter oss tystas. Vi måste påminna varandra om vilket samhälle vi faktiskt vill ha och visa att något annat är möjligt.