Millennial & mamma
Rädslorna är många som gravid. Fråga bara det här numrets krönikör Hanna Persson som försöker finta patriarkatet och hitta det bästa babynestet. Allt medan hennes jämställda kille sover.
Klockan är 02.26. Jag ligger vaken efter att för andra gången ha behövt kliva upp och ta nässpray, då tanken slår mig: att vänta barn är ensamt. Även om jag har en jämställd och delaktig kille, så är det trots allt min kropp som lånas ut, möbleras om och får hyresgäst. Det är inuti mig allt som faktiskt händer – och väggarna är tunna. Jag hör – och känner allt.
Det är jag som vaknar efter mardröm om en Alien-bebis (true story). Jag som under varje toalettbesök tittar efter blod på papperet. Det är min ångest inför förlossningen och min googlehistorik på farliga ostar och fiskar. Det är mina bröst som ömmar, min kissblåsa som plötsligt känns minimal, mina jätteflytningar, nästäppa och påfrestande humörsvängningar.
Min jämställda kille googlar flaskor och babynests – för att jag bett honom. Inte för att han annars är totalt ointresserad, utan för att han inte är riktigt lika intresserad som jag. Inte lika påläst och inte lika mån om att ” boa” i tid. I något slags försök att behålla den där jämställdheten jag läst försvinner med barn, så låtsas jag glömma barnmorsketider för att han ska ta det ansvaret. När han inte klarar mitt lilla test och svarar fel med en halvtimme, så tycker jag mig få det svart på vitt: det är på mig allt hänger. Detta trots att vi varit så noga med att vi var två om skaffa-barn-beslutet. Jag kommer på mig själv med att ständigt projektleda i smyg och ”veta bäst” – så pass att det kryper i kroppen när han föreslår ett babynest som jag vet inte är det bästa, eftersom jag googlat och frågat runt. Inte för att jag en dag vaknat och fått babyprylar som mitt stora intresse (tro mig det finns roligare saker att undersöka; som olika bha-syror för ansiktet), men för att jag måste. Jag googlar babynests för att jag inte tycker mig ha något val – för att det måste ju bli bra. Jag måste vara bra. En god mor. Hur hamnade jag här? I alla kraven?
Jag scrollar bland gravida kvinnor som bakar kakor, renoverar, tränar, gör succé på jobbet, föder utan rädsla och ja... bara grejar det. För så gör ju kvinnor och har gjort i alla tider. ”Sluta klaga Hanna, andra fixar ju det här utan gnäll” säger jag till mig själv när det känns jobbigt med de där humörsvängningarna eller nästäppan. En gravid kompis har redan köpt en vagn till sin bebis och jag får stresskänslor för att vi inte ens har varit på det stora varuhuset och ”testrullat”. Under julen mådde jag piss av graviditetshormonerna och fick höra att ”graviditet är ingen sjukdom”. På jobbet frågar en kollega ”såg du hon som sprang marathon gravid?” när jag klagar på att jag inte orkar ta mig till gymmet. De menar så klart inget illa, men ändå träffar det mig rakt i magen.
I hela mitt liv har jag gjort det till en sport att vara en ”obrydd tjej”. Mig ska minsann inte de patriarkala kraven nå! Det har de gjort ändå så klart, men genom att lägga upp fula bilder på mig själv, vara öppet ” lat” eller typ bajsa med öppen dörr så har jag i alla fall byggt grunden till en mur mellan mig och förväntningar på hur en tjej ska vara. Jag har gjort det svårare för mig själv att råka snubbla ner i hålet av ” den duktiga flickan”. Jag har så snabbt jag förmått sprungit bort från andras krav på mig.
Men med den här ungen i magen förändras plötsligt allt. Nu är det någon annan som drabbas om jag inte är allt det som förväntas av mig. Det måste bli bra. Jag måste vara en god mor. Mina personlighetsdrag, som att vara högljudd och ibland ” besvärlig”, att jag grinar ofta, festar mycket och tycker mig ha rätt till stor plats på varenda middagsbjudning, har gjort att jag på min höjd ibland har framstått som en ” dålig flickvän”, men att vara en ” dålig mamma” är en sådan större skräck, en sådan större skam.
Det är en sådan pass stor skam att jag känner hur jag plötsligt piskas in i ledet av vad som förväntas av en mamma. Egenskaper som frispråkig, självsäker, känslostyrd och knäpp tappar plötsligt värde i den nya rollen – och för första gången i mitt liv får jag allt svårare att bygga den där muren mellan mig och kraven. Plötsligt är det viktigt att ha den bästa flaskan, skötbordet och babynestet. Det är viktigt att tona ner mig själv, lägga band på den dramatiska sidan och inte prata högt om hur mycket jag har längtat efter en ordentlig fylla sedan dagen jag plussade på stickan.
Och det är så dumt tänkt. Jag vet ju det. Min bebis vill ha mig som mamma och ingen annan. Och förhoppningsvis klarar hen av att sova i ett babynest som fick näst bästa betyg. Att ha en kul mamma som gillar fest och att lägga sheetmasker istället för att sitta på golvet och leka i tid och otid kanske funkar ändå? Jag har nämligen så svårt att se att hens pappa skulle få dåligt samvete när han går på padel-träning varje tisdag. Så varför ska jag ha så svårt att finna plats för allt det jag är i den här nya mammarollen?
Jag ligger vaken med nästäppa i natten och kan inte somna om. Istället finner jag mig själv googlandes på amningskurser. Klockan är 02.54. Min jämställda kille ligger bredvid och sover.