FRANSKA STILEN
Det krävdes en fransman för att visa amerikanska kvinnor hur de såg ut. Med sina modebilder för Elle US på 80-talet förändrade Gilles Bensimon modeestetiken för evigt. Plaza möter en fotografiikon – som fotat alla ifrån Claudia Schiffer till Kim Kardashia
Modefotografen Gilles Bensimon förändrade den amerikanska modeestetiken.
Det är den årliga San Gennaro-festivalen i Little Italy och Manhattans downtown kokar av italienska matstånd, karnevalståg och unga män som går runt och äter siciliansk pizza. Bakom fasaden till ett vackert gammalt polishus, mitt i Little Italy, hittar man en samling lyxiga loftlägenheter, eftersom brottsligheten i den här stadsdelen för länge sedan försvunnit. I stället verkar den ha ersatts av modemänniskor, formgivare, designer och kreativa européer. Högst upp i huset sitter modefotografen Gilles Bensimon i sin rymliga soffa, klädd i vita jeans, en marinblå tröja, vågigt surfarhår och rejäl solbränna. Han ser ut som om han just kommit hem från en vecka på en yacht på Rivieran. Det är svårt att gissa att han fyllde 70 tidigare i år. Det råkar vara New Yorks modevecka samtidigt som vi träffas, men Bensimon bryr sig inte särskilt mycket om den.
– Den intresserar mig inte så mycket, man kan se det mesta på Internet ändå. Modeveckan är ju mest för sociala evenemang och nätverkande, och det behöver jag inte ägna mig åt längre.
Det stämmer att Gilles Bensimon har sin karriär på det torra. De senaste tre decennierna har han varit en av de största modefotograferna i USA, med uppdrag för framför allt Elle, Vogue och Harper's Bazaar. På sistone har han dessutom blivit känd utanför modekretsar som domare i dokusåpan America's next top model.
Men hans karriär som fotograf började med ett handikapp. Som liten besvärades han av sin allvarliga dyslexi. Hans mamma, som såg att den unge Gilles verkade ha kreativa impulser, föreslog att han skulle börja fotografera för att uttrycka sig visuellt i stället för verbalt. Hans pappa, en framgångsrik konsthandlare, avfärdade först idén som ”vulgär”, men snart insåg båda föräldrarna att den unge Gilles hade en särskild begåvning för visuella uttrycksformer. Han gick på konstskola i Paris och fotograferade på fritiden.
Genom en flickvän fick han sina första uppdrag för franska Elle i slutet av 1960-talet, vilket med tiden ledde till att han flyttade till USA för att starta den första amerikanska utgåvan av tidningen.
– Vi var väldigt annorlunda jämfört med de andra amerikanska modetidningarna då. Det kändes aldrig som att folk riktigt gillade mig här. Jag var fransk och det tog lång tid att bli respekterad.
Han reser sig upp och klättrar upp för en trästege som står lutad mot ett par höga bokhyllor som sträcker sig upp till det andra våningsplanet i loftet. Där, högst upp, står det ett dussintal pärmar med samlade årgångar av amerikanska Elle från 1980- och 90-talet. Han drar ut några pärmar och börjar bläddra bland tidningarna.
– Kolla här. Det ser inte alls ut som de andra tidningarna gjorde då. De hade bara leende, blonda modeller i käcka poser.
Han bläddrar genom ett par modereportage i Elle med abstrakta motiv, modeller i allvarliga miner och bilder fulla av referenser till konst- och kulturhistoria.
– Vi hade högre ambitioner konstnärligt. Det var aldrig trendigt. Det var classy och tidlöst. I dag säger alla att Elle var den bästa modetidningen här på 1980-talet, men på den tiden var det ingen som sa så. Vi blev, i bästa fall, accepterade.
”Modeveckan är ju mest för sociala evenemang och nätverkande, och det behöver jag inte ägna mig åt längre.”
Bensimon får syn på ett modereportage fotograferat i Karibien, med bland andra Naomi Campbell, i äventyrligt formgivna sidor som påminner om något av Grace Jones skivomslag.
– Ingen gjorde sådana här bilder i USA på den tiden. Det var inte någon annan som hade afroamerikanska modeller. Nu är det en självklarhet, men på den här tiden var det bara vita modeller överallt.
Det råder generellt en överenskommelse om att Gilles Bensimon förändrade hela den amerikanska modeestetiken med Elle. – Det krävdes en fransman för att visa amerikanska kvinnor hur de såg ut. När man talar om tidningen Elles estetiska identitet så är den helt synonym med Gilles Bensimon, sa den erfarna modeskribenten Suzy Menkes i en intervju i samband med att Bensimon tilldelades Council of Fashion Designers Lifetime Achievement Award.
I fjol visades några av de bästa bilderna från Bensimons långa karriär på en utställning som turnerade mellan Washington DC, Los Angeles och New York. Utställningen, som gick under namnet Elles innehöll hans porträtt av bland andra Uma Thurman, Naomi Campbell och Angelina Jolie, Madonna och Beyoncé.
Bensimons tid på amerikanska Elle blev en succé med tiden. Det var en tid då de stora supermodellerna blev ett slags globala ikoner och Bensimon var ofta den som tog de mest klassiska bilderna på dem: Linda Evangelista, Christy Turlington, Claudia Schiffer, Naomi Campbell och Elle Macpherson. 1985 gjorde han ett modereportage med Macpherson och det slutade med att de blev förälskade och gifte sig strax därpå.
– Hon bevisade att det går att vara både väldigt vacker och väldigt intelligent, säger Bensimon.
De två bodde i en lägenhet i Chelsea och umgicks med modeeliten i området. Det var en annan tid i New York då, säger han.
– Restaurangerna var högljudda, maten var inte så bra, och SoHo var dött på nätterna. Det var något mörkt och mystiskt över hela staden på den tiden.
Bensimon och Macpherson skilde sig 1989, men är fortfarande goda vänner. Tidningen Elle slutade han gradvis att jobba för och på senare år har han i stället oftare gjort uppdrag för Vogue.
– I dag ser Elle mer ut som alla andra tidningar, men Vogue är mer intressant. Sen Anna Wintour anlände har den blivit väldigt bra. Hon har ett skarpt journalistiskt tänk och hon vet precis vad hon gillar. Det finns många fördomar om henne, att hon skulle vara hård och kall, men hon har alltid varit väldigt trevlig mot mig. Visst, hon är väldigt rigorös i sitt arbete, men hon är inte alls som karikatyrerna av henne.
Vad skiljer en begåvad modefotograf från en medioker?
– Jag tror huvudsaken är att man hämtar inspiration utanför fotografiets sfär. Många fotografer stirrar sig blinda på andra fotografers arbete. Jag går mycket på konstmuseer, jag älskar konst.
Han visar mig runt i lägenheten där det inte hänger några foton på väggarna, bara konst, skulpturer och målningar. Med ett undantag. Vid en vägg vilar ett inramat foto på Che Guevara. Det råkar vara originalet av den berömda bilden på den politiska ikonen,
Bensimons tid på amerikanska Elle blev en succé med tiden. Det var en tid då supermodellerna blev till globala ikoner.
och Bensimon köpte den under ett besök i Kuba, direkt av fotografen Alberto Korda som tog bilden.
Ända sedan han växte upp i den franska konstvärlden har Bensimon varit minst lika intresserad av konst som av mode och fotografi. Det är också när vi börjar prata om konst som han verkar bli mest engagerad, kanske för att han, som han själv säger, känner en viss förtvivlan över att den amerikanska konstvärlden utvecklats åt ett allt mer banalt och materialistiskt håll. Han nämner exempelvis Richard Prince målningar och Jeff Koons skulpturer som exempel på en typ av konst som mest verkar existera för att få rika människor att känna sig kulturella.
– Varje tidsera får den konst den förtjänar. Just nu befinner vi oss i en väldigt materialistisk tid, så vi får konstnärer som Jeff Koons, en före detta finansman som gör konst för andra finansmän, så att de kan känna sig lite speciella. Det är svårt att förstå varför han tas på allvar.
När Bensimon anlände till New York på 1980-talet fanns det ett intressant samspel mellan musik-, mode-, media- och konstvärlden, i det som man i dag brukar kalla New Yorks downtownscen (vilket i princip var allt som hände söder om 14:e gatan samt i Chelsea). I dag har konsten mest börjat präglas av Wall Street-folk som vill göra goda investeringar, menar han.
– När Basquiat levde hade de flesta som var konstintresserade råd att köpa hans tavlor. I dag säljs Jeff Koons för 20 miljoner dollar. Det har blivit en handelsvara som alla andra, så manipulationen av priserna är vansinnig. I London säljer man numera Richard Avedon-foton för en miljon pund. Någonstans på vägen dit blev konstnärerna självupptagna och allt mer besatta av tanken på att vara rika och berömda, säger Bensimon.
På fritiden ägnar sig Bensimon själv åt en rad personliga konstprojekt, som serien Watercolour från 2011 där han fotograferade blomarrangemang i vatten. Han reser sig upp från soffan och går mot sitt skrivbord, med utsikt över Lower East Sides takterrasser. Där har han en bunt anteckningsblock där han gör ett slags geometriska skisser i bläck, med cirkelformade motiv där pennan till slut borrar ett litet hål i pappret och skapar en ny cirkel på pappret under, så att det bildas ett tredimensionellt mönster genom pappersblocket. På det sista pappersbladet ser man bara en liten punkt kvar. Bensimon ser det som en minimalistisk metafor för vår roll i universum. – I slutändan är vi bara små dammkorn, säger han med ett leende. Vi promenerar genom vardagsrummet fram till en gigantisk öppen spis, som inte är aktiv utan i stället fungerar som ett slags utställningsyta för hans stora samling av antika objekt. På ålderns höst verkar det som att Bensimon inte har så mycket tålamod för varken modescenens nyckfullhet eller konstvärldens ytlighet. I stället verkar han längta efter det tidlösa och eviga.
– Det här är det jag samlar på, säger han och pekar på samlingen med prehistoriska objekt, flintastenar, redskap, spjutspetsar och knivar från stenåldern. Han plockar upp en liten gyllenbrun kniv, gjord av flinta. – Den här köpte jag i Danmark. Den kostade 500 dollar.
”Någonstans på vägen dit blev konstnärerna självupptagna och allt mer besatta av tanken på att vara rika och berömda.”