AL PACINO
Den 74-årige ikonen har i allra högsta grad kvar aptiten för skådespeleriet. För Plaza berättar han om sina favoritskjortor och drivkrafter.
Skådespelarikonen berättar om sina favoritskjortor och drivkrafter.
Al Pacino tittar lite förvånat på mig. – Ingen har någonsin beskyllt mig för att ha stil, säger han. Jag har just frågat honom vad begreppet stil betyder för honom, om det hänger på kläderna eller hur man för sig. Han fortsätter:
– Jag har på mig det som finns tillgängligt, och förr eller senare tar jag av mig det.
Plaza träffar den nu 74-årige skådespelarlegenden på filmfestivalen i Venedig vid två tillfällen, två dagar i rad. Al Pacino är nämligen på festivalen med två filmer, The humbling och Manglehorn. Vid båda mötena ska intervjun vara i tjugo minuter, men båda gångerna drar de ut på tiden. För Al Pacino tycker om att tala – länge och utförligt.
I går när vi träffades hade du Tshirt och jeans och såg nästan ut som en punkare. I dag har du kostym.
– Träffades vi i går? Ja, det gjorde vi. Du hade en annan skjorta på dig. Ja, i dag har jag kostym och så är det premiär för den här scarfen. Visst är den snygg!
Vad tänker du på när du väljer kläder?
– Jag har ingen smak, så enkelt är det. Jag har en rad smokingar hemma som jag fått i samband med vissa tillställningar. Jag har väl fem-sex stycken och de använder jag ibland. Det är ju ingen idé att slösa bort dem.
Har du koll på vilka designer du bär?
– Möjligtvis skjortorna. För några år sedan här i Venedig, när jag var här med Köpmannen i Venedig, blev jag vän med skjortdesignern Angelo Gallano. Han gör mina skjortor sedan dess.
Vi har sett dig i snygga kostymer, till exempel i Gudfadern och Heat. Vad betyder kläderna för att komma in i en roll?
– De kan vara väldigt viktiga. Det kan ta tid att lära känna en karaktär och då är allt som tillhör den karaktären viktigt. Det påverkar dig mycket. Tänk på vad det säger om en karaktär om han har en rolig hatt och tighta byxor på sig.
En av de karaktärer du spelat som haft stort inflytande är Tony Montana i Scarface. Hur ser du på att han har blivit som en hjälte för unga gangsters?
– Det är en bra film, men jag vet att det finns många som har honom som rollmodell och jag tycker egentligen att det är lite jobbigt att tala om det. En gång skrev jag ett brev till en pojke vars mamma hade skrivit till mig om sonen som dyrkade Tony Montana. Och jag försökte förklara för honom att det vi var ute efter, det var inte att
hylla den sortens livsstil, vi ville verkligen säga någonting helt annat.
Finns det någonting du ångrar?
– Det finns det säkert, men jag fokuserar inte på det. Att ångra någonting är meningslöst. Fast det kan ju vara så också att det kan ha kommit någonting gott ur det som var dåligt. Om jag inte gjort den och den filmen hade jag inte träffat den och den och så vidare.
Brukade du och Robert de Niro slåss om rollerna under 1970talet?
– Det gjorde vi säkert. Men jag känner Bob väldigt väl, det är en riktigt nära vän och jag älskar honom. Det är svårt att tänka tillbaka på den tiden; jag ser framåt. Men Bob gjorde någonting häftigt. Han
satsade på en ny karriär inom komedier.
Hur kändes det att vinna en Oscar med
En kvinnas doft?
– Det var som att vinna en guldmedalj vid OS. Själva händelsen är så stor att det inte går att uttrycka i ord. Man känner sig matt efteråt. Jag har aldrig tidigare känt mig så mycket som en vinnare. Det här var mitt under inspelningen av Carlito’s way, och direkt efter utdelningen slängdes jag in i en hiss och sedan in i ett flygplan för att åka tillbaka till inspelningen. Det var som hämtat ur en maffiafilm. Inga intervjuer och jag hann inte säga hej till min dåvarande flickvän. Jag fick inte ens gå på någon fest. Men jag var glad. Det var en stor sak.
Du jobbar hårt, du har två filmer här i Venedig. Är du inte rädd att bränna ut dig?
– Jag är inte rädd för det, utan händer det så kommer det som en hjärtattack. Men om jag inte gjorde det här, vad skulle jag då göra?
Vad är det som fortfarande driver dig?
– Min aptit, jag har fortfarande kvar den. Jag tror att jag kommer att försvinna innan aptiten gör det. Vid den här tidpunkten i mitt liv vill jag göra sådant som jag känner att jag dras till. Hur kan jag kanalisera det jag känner in i en roll? När det händer blir jag lycklig. Det finns det jag verkligen vill göra och för det behöver man aptiten. Och det gäller att njuta av det. Jag vill känna att jag har aptiten att fortsätta. Och jag har inte tid att göra det som är dåligt.
”Det kan ta tid att lära känna en karaktär och då är allt som tillhör den karaktären
viktigt.”
Många ser upp till dig och unga skådespelare ser dig som en förebild. Hur känns det?
– Folk får tycka det, jag uppskattar det. Men jag tar det inte bokstavligt och jag försöker glömma det. Att bli betraktad som stjärna ger mig jobb, men det påverkar inte mitt skådespeleri. Och glöm inte: jag är inte en Oscarvinnare – jag är en skådespelare.