HEMMASCENEN
Marina Abramovic´ berör en hel värld med sin egen kropp som främsta redskap. När pionjären inom performancekonst behöver ny kraft åker hon till huset i Hudson Valley.
P erformancekonstnären Marina Abramovic´ har hittat lugnet i Malden Bridge i Hudson Valley, två timmar norr om New York. Det stjärnformade huset, ritat av den amerikanska arkitekten Dennis Wedlick, bryter med sina raka geometriska linjer av mot den lummiga grönskan i det natursköna området runt omkring. Huset uppfördes i början av 1990-talet, men är som byggt för Marina Abramovic´. Stjärnor är nämligen ett återkommande ämne i hennes konst. Marina växte upp under den röda stjärnan i kommunismens Jugoslavien. I ett uppmärksammat performanceverk från 1975 karvade konstnären in en stjärna i sin egen hud runt naveln, en kommentar till förtrycket under kommunisttiden.
Den sextioåttaåriga Marina Abramovic´ rankas i dag som en av världens mest inflytelserika konstnärer. Med kroppen och sin egen fysiska närvaro som främsta verktyg har hon varit med och utvecklat performancekonsten sedan det tidiga 1970-talet.
Ett välkänt exempel är verket Rhythm 0 (1974), där hon under sex timmar satt vid ett bord med ett antal saker framför sig, bland an- nat en piska, en ros, en fjäder, en sax och en laddad pistol. Publiken fick därefter göra vad de ville med henne. Bland annat klipptes hennes kläder sönder och hon fick pistolen riktad mot sig.
Under många år samarbetade hon med Ulay, en tysk konstnär vars riktiga namn är Uwe Laysiepen, som också var hennes kärlekspartner. De gjorde till exempel verket Breathing in/Breathing
out (1977) där de andades in och ut i varandras munnar, tills båda svimmade av syrebrist. När de efter många år skildes åt genomförde de en ritual där de vandrade 2 500 kilometer från olika håll, för att sedan mötas på kinesiska muren och ta farväl.
På senare år har hennes verk särskilt involverat publiken och gallerirummet. 2010 hade hon en mycket uppmärksammad separatutställning på Museum of Modern Art i New York, The artist is
present. Det är den största performanceutställningen i museets historia. Under tre månader, sju timmar om dagen, satt hon själv i foajén och träffade besökarna. Hon såg dem i ögonen under tystnad. Vissa grät för att de blev så rörda, andra blev obekväma. Abramovic´ s popularitet förstärktes också efter dokumentären The artist is
present, som handlade om arbetet inför och under utställningen.
Hudson Valley betyder mycket för Abramovic´, som håller på att skapa sitt eget performance-center MAI, Marina Abramovic´ Insititute, i staden Hudson. En vacker tegelbyggnad på 3 000 kvadratmeter ska bli hem för en stor scen för performancekonst, särskilt den som äger rum under en längre tid, som Abramovic´s verk ofta gör. Här finns även plats för vidare utveckling av ” The Abramovic´ method”, en pedagogik som konstnären har arbetat fram för att få åskådare att se på performancekonst på ett nytt sätt. Typiskt är att besökarna befinner sig i konstrummet under en längre tid, samt får lämna sina datorer och telefoner vid dörren, för att utan distraktion gå in i verket. Konsten skapas i mötet mellan publiken och konstnären, ett riskfyllt arbetssätt, som tar tid.
Hudson har redan en naturlig koppling till konsten och kulturen. Här var Hudson River School verksamma under 1800-talet, en av USA:s första konstnärsgrupper som främst ägnade sig åt landskapsmåleri. Staden ligger nära både den spännande konsthallen Dia:Beacon i Beacon och elitskolan Harvard i Cambridge. Den har också fördelen att vara relativt nära konstmeckat New York, samti- digt som det ligger utanför storstadens buller.
Abramovic´s eget hus i Malden Bridge är platsen där hon får frid och hämtar energi. Här hinner hon ta emot gäster och laga middagar med ingredienser från trädgården. Inredningen är sparsmakad och består till stor del av italiensk design från 1960-talet. De vita väggarna är tomma, här hänger ingen distraherande konst av något slag. Färgskalan går i mjuka kulörer. Svart är bannlyst och trädetaljerna är många.
Huset har 360 graders utsikt mot landskapet omkring. Från början byggdes det till en läkare och hans tre vuxna barn, som fick varsin flygel i huset. I mitten av huset finns en hexagonal trappa, som binder samman flyglarna. När konstnären köpte huset 2007 ringde hon genast upp arkitekten Dennis Wedlick och bad om hjälp. Det behövde bli mindre tungt, mer sparsmakat. Väggmålningar togs bort, målades om och golven renoverades. Bilinfarten på framsidan togs bort, en gräslig amerikansk placering, enligt konstnären, som tycker att bilar helst ska gömmas bakom huset.
Resultatet blev så bra att Wedlick även fick uppdraget att göra om hennes loft i Soho, New York, i samma minimalistiska stil. π