BRIGITTE REISS-ANDERSEN
Hon har skapat några av världens mest berömda ansikten – från Michelle Pfeiffer och Taylor Swift till Gisele och Alessandra Ambrosio. Möt make up-artisten från Mariaberget som dominerar modevärlden i New York.
Make up-artisten som skapat några av världens mest berömda ansikten – från Michelle Pfeiffer till Gisele Bündchen.
Brigitte Reiss-Andersen har i tre decennier varit en av modevärldens stora färgvirtuoser, och har genom sina 30 år i branschen skapat otaliga bilder som dröjt sig kvar i estetikens kanon. Hon har förvandlat Lena Dunham till Twiggy, satt färg på Michelle Pfeiffer, Taylor Swift och Helmut Newtons ikoniska modebilder. Hon har arbetat med Valentino, Oscar de la Renta och Yves Saint Laurent. Hon började i 1980-talets Paris, med Yves Saint Laurent, långt innan Hedi Slimane satt sina rockdekadenta avtryck på modehuset. Rive Gauche var ledordet och Yves hade ännu inte petats bort från det anrika modehusets namn. Här, i modets centrum, började Brigitte Reiss-Andersen sin karriär som make up-artist – en karriär som skulle göra vilken populärkulturell fantast som helst grön av avund. För namnen hon arbetat med, bilderna hon skapat, miljöerna hon fått insupa – hennes historia är inget annat än en färgstark saga spetsad med galna genier, legendarisk estetik och populärkulturellt guld.
Men det är egentligen inte riktigt sant att det började i Paris. För Brigitte Reiss-Andersen är uppvuxen på Mariaberget i Stockholm, så för kronologins skull börjar vi där innan vi återvänder till modets glansdagar i Paris.
– Jag växte upp på den fantastiska tiden som sextiotalet var, då den svenska kvinnan var världsberömd för sin skönhet och när dåtidens komplicerade make up var en stor del av en kvinnas vardagsrutin. Mamma var duktig på att sminka sig och jag var otroligt fascinerad av hur hon och kvinnorna omkring mig sminkade sig och fixade håret. Jag tyckte att förvandlingen var spektakulär. Hur de vaknade och såg söta och fina ut, och sedan med make up förvandlades till glamourösa, vackra varelser med babyrosa läppar och mörka ögonfransar, berättar Brigitte Reiss-Andersen, som numera är bosatt i New York.
Fascinationen för färg och form skulle komma att utvecklas till en passion, och trots att pappa som var fransman insisterade på att ingen dotter till honom skulle sminka sig före femton års ålder gick det inte att hålla Brigitte borta från de magiska färgerna på mammas sminkhylla. Det hon noterade var att pappa inte märkte att hon hade sminkat sig om hon gjorde rätt – det var när hon hade till exempel den gröna ögonskuggan som inte passade henne som han såg och det blev tv-förbud i en vecka. I skolan blev hon den officiella konsulten för smink och håruppsättningar, och hon sydde kläder och experimenterade med färg och form.
Brigitte Reiss-Andersen jobbade ett tag som bokare på en modellagentur i Stockholm efter skolan – ett jobb som så småningom skulle leda henne hela vägen till Paris och Yves Saint Laurents för-
”Jag växte upp på det fantastiska sextiotalet, då den svenska kvinnan var världsberömd för sin skönhet.”
trollade värld. Det hela började med att hon blev presenterad för José Luis, dåtidens stora make up-namn i Paris och tillika mannen som skapade Yves Saint Laurents kosmetikalinje.
– José Luis var i Stockholm och behövde en assistent för att sminka en hel parad med modeller. Vi kom bra överens och det slutade med att jag assisterade honom den dagen. Sedan kom frågan om jag ville följa med till Paris och bli hans nya assistent, minns hon.
Svaret var, givetvis, ja. En enkelbiljett till Paris senare befann hon sig i den franska huvudstaden, och jobbade med YSL:s visningar och kampanjer. Fotografnamn som Guy Bourdin och Helmut Newton var vardag, och det var med skräckblandad förtjusning hon ibland fick ta över den överbokade José Luis uppdrag. Som den där mardrömsdagen när hon föll offer för både Francesco Scavullos och Helmut Newtons egensinniga egon inom loppet av några timmar.
– José Luis var fullbokad och jag ringdes in i all hast för att ta över ett jobb med stjärnfotografen Francesco Scavullo. När jag kom till plåtningen blev han otroligt upprörd och skrek att jag ju inte var José Luis! Han var så upprörd över att jag var där och kände sig lurad av redaktörerna som lovat José Luis, berättar Brigitte Reiss-Andersen och låter fortfarande en aning skakad av incidenten.
Tiden var knapp så efter att Scavullo stormat ut ur rummet i vredesmod gick han till sist på nåder med på att denna okända make up-artist skulle få sminka modellerna. Men några minuter senare kom han inrusade i rummet igen och ilskan hade tagit ny fart. Det här skulle inte gå. Några snabba telefonsamtal senare föll det sig så att José Luis fick lämna sitt arbete med Helmut Newton för att lugna Scavullo, och en skräckslagen assistent fick i stället ta över YSL-plåtningen med Newton.
– Jag grät hela vägen i taxin till Helmut Newton-plåtningen, självförtroendet var på botten! När jag kom in till studion väntade en mardröm. Det var åtta modeller som skulle sminkas, och jag hade aldrig jobbat med Newton förut. Jag tänkte att om det finns en gud, snälla gör så att Newton inte märker att jag finns på hela dagen. Jag förstod inte vad han sa och jag var skräckslagen.
Det fanns ingen gud skulle det visa sig, i alla fall inte just i Helmut Newtons värld. För denna modefotografiets okrönte kung behövde smink på alla åtta modeller. Och det snabbt.
– Jag hade gråten i halsen och jag hörde honom tala om för mig att han ville ha en wet look på ögonen. Jag förstod ingenting, jag hade aldrig hört det uttrycket förut och visste absolut inte vad jag skulle göra.
Lyckligtvis såg en av modellerna hennes desperation och viskade diskret i hennes öra: vaselin!
Trots sorger och bedrövelser blev bilden av modellen med de våta ögonlocken till sist en av fotografens mest kända bilder som numera finns med i snart sagt varje fotobok och utställning signerad Newton. De två kom sedan att samarbeta i många år.
– Av någon anledning har jag jobbat med de värsta temperamenten i branschen! Alla de där som hade så hetsigt humör och var så otroligt oförutsägbara jobbade jag kontinuerligt med. Men gemensamt för de här männen
”Jag grät hela vägen i taxin till Helmut Newton
plåtningen – självförtroendet var på botten.”
var att de skapade något utifrån sin egen vision och sin egen fantasi. De var fantastiska!
En annan av de stora fotograferna, en som av vissa anses varit såväl misogyn som våldsromantiker, är fransmannen Guy Bourdin. Liksom Brigitte Reiss-Andersen skydde han det artificiellt perfekta och tillrättalagda, och han hör ännu till en av hennes favoriter.
– Jag tyckte mycket om att jobba med honom. Han fotograferade mig också då och då, för att mitt utseende tilltalade hans estetik. Han tyckte ju om det där lite asiatiska med sneda ögon och det personliga ansiktet, berättar Brigitte.
Livet som make up-assistent i Paris var lika spännande som det var slitigt. Brigitte Reiss-Andersen förväntades jobba sju dagar i veckan och så länge hon var önskad på en plåtning – vilket sträckte sig långt över nio-till-fem. Slutet på Parissagan kom när hon hade köpt dyra och svåråtkomliga biljetter till La Traviata på operan.
– Jag sa till redan på morgonen att jag måste gå klockan sju för att hinna till operan, och det skulle inte vara några problem. Vid lunch märkte jag att allting drog ut på tiden, och på eftermiddagen fick jag beskedet att jag absolut inte kunde gå vid sju. Jag missade operan och bestämde mig för att se mig om efter andra möjligheter.
Den nya möjligheten stavades New York. I början av 1990-talet etablerade Brigitte Reiss-Andersen sig som en av de mest namnkunniga inom make up i New Yorks modevärld. Med kunder som amerikanska Vogue, Allure, Harper’s Bazaar och Marie Claire på magasinsidan, och kunder som YSL, Valentino och Oscar de la Renta på modesidan hade hon klättrat långt från rollen som José Luis assistent. Nya stora fotografnamn som Irving Penn, Annie Leibowitz och Patrick Demarchelier lades till i kontaktnätet. Med en karaktäristisk stil och oklanderlig känsla för färg och penseldrag har hon nu i flera år sminkat stamkunder som Michelle Pfeiffer, Catherine Deneuve och yngre namn som Taylor Swift och Karlie Kloss.
– Det fantastiska med de här kvinnorna är att de är så starka och kan sig själva och vad de vill ha. Jag jobbar nästan bara med sådana kvinnor. Varje gång jag jobbar med Michelle Pfeiffer eller Catherine Deneuve måste jag vara superskarp trots att vi arbetat tillsammans så länge, och det tycker jag om säger hon och fortsätter:
– Jag söker inte perfektion, jag vill att det ska finnas utrymme för försköning och personlighet. Det perfekta ansiktet att sminka är det som har regelbundna proportioner, men inte perfekta. Är man för besatt av perfektion så förlorar man det som är konstnärligt med jobbet.
Hon nämner Adele som en dröm att få sminka. Och när det gäller en make over kommer svaret blixtsnabbt – Hillary Clinton.
– Hon är en så fantastisk kvinna men jag skulle så gärna vilja ge henne en liten sminkväska med produkter och säga: Det här ska du använda, och bara det!
Vad är då den vanligaste make up-missen kvinnor gör?
– Det är inte för mycket make up, men fel make up. Jag ser tjejer på gatan som suttit och tittat på Youtube-tutorials och tagit efter, och det blir helt fel. Dessa tutorials är en mardröm! Mycket av inspirationen där kommer från film och tv, och det är inte verklighet. Det passar inte. Smink ska vara något förskönande! Det är samma med ålder. Det är inte nödvändigtvis så att man ska använda mindre smink med åren, snarare andra produkter.
Amerikanska Vogue är kanske så långtifrån Youtube-tutorials man kan komma, och det är också i den världen Brigitte ReissAndersen fortfarande rör sig. Hon påpekar att man inte jobbar direkt med Anna Wintour, även om hon träffat henne några gånger, utan snarare med magasinets stylister. Hennes personliga favoriter är Tonne Goodman, med sin minimala estetik, och den lika omhuldade som egensinniga ikonstylisten Grace Coddington. – Grace är fantastisk. Hennes jobb är alltid otroligt narrativa och hon skapar fantastiska historier i sina verk. Det roliga med amerikanska Vogue är naturligtvis att det är stora produktioner med generösa budgetar, men också att stylisterna har så individuella sätt att arbeta på. Var och en har sin stil, och man lär känna deras estetik allt eftersom, säger Brigitte Reiss-Andersen.
Jag tänker att det vore förargligt om jag inte frågade en av världens mesta experter om knepet för en perfekt bas.
– Oljor, oljor, oljor! Det finns så många på marknaden nu och de är perfekta att blanda i foundation för de drar inte fukten ur huden. Jag brukar blanda Armanis foundation med Nuxe-olja både på mig själv och mina kunder, och det blir ett fantastiskt resultat.
Fem minuter efter mötet står jag med ansiktet täckt av Armanifoundation och Nuxe-olja. Och även om resultatet säkerligen inte ser ut som det hade gjort för Brigitte Reiss-Andersens säkra hand så är resultatet, faktiskt, nära nog en perfekt bas.
”Grace Coddington är fantastisk – hon skapar otroliga historier i sina jobb för amerikanska Vogue.”