BRIGITTE REISS-AN­DER­SEN

Hon har ska­pat någ­ra av värl­dens mest be­röm­da an­sik­ten – från Michel­le Pfeif­fer och Tay­lor Swift till Gi­se­le och Ales­sand­ra Am­bro­sio. Möt ma­ke up-ar­tis­ten från Ma­ri­a­ber­get som do­mi­ne­rar mo­de­värl­den i New York.

Plaza Magazine - - Innehåll - TEXT SO­FIE ZET­TER­GREN FOTO STE­FAN AN­DERS­SON

Ma­ke up-ar­tis­ten som ska­pat någ­ra av värl­dens mest be­röm­da an­sik­ten – från Michel­le Pfeif­fer till Gi­se­le Bündchen.

Brigitte Reiss-An­der­sen har i tre de­cen­ni­er va­rit en av mo­de­värl­dens sto­ra färg­vir­tu­o­ser, och har ge­nom si­na 30 år i bran­schen ska­pat ota­li­ga bil­der som dröjt sig kvar i es­te­ti­kens ka­non. Hon har för­vand­lat Le­na Dun­ham till Twig­gy, satt färg på Michel­le Pfeif­fer, Tay­lor Swift och Hel­mut Newtons iko­nis­ka mo­de­bil­der. Hon har ar­be­tat med Va­len­ti­no, Oscar de la Ren­ta och Yves Saint Lau­rent. Hon bör­ja­de i 1980-ta­lets Pa­ris, med Yves Saint Lau­rent, långt in­nan He­di Sli­ma­ne satt si­na rock­de­ka­den­ta av­tryck på mo­de­hu­set. Ri­ve Gauche var led­or­det och Yves ha­de än­nu in­te pe­tats bort från det an­ri­ka mo­de­hu­sets namn. Här, i mo­dets cent­rum, bör­ja­de Brigitte Reiss-An­der­sen sin kar­riär som ma­ke up-ar­tist – en kar­riär som skul­le gö­ra vil­ken po­pu­lär­kul­tu­rell fan­tast som helst grön av av­und. För nam­nen hon ar­be­tat med, bil­der­na hon ska­pat, mil­jö­er­na hon fått in­su­pa – hen­nes histo­ria är ing­et an­nat än en färg­stark sa­ga spet­sad med gal­na ge­ni­er, le­gen­da­risk es­te­tik och po­pu­lär­kul­tu­rellt guld.

Men det är egent­li­gen in­te rik­tigt sant att det bör­ja­de i Pa­ris. För Brigitte Reiss-An­der­sen är upp­vux­en på Ma­ri­a­ber­get i Stock­holm, så för kro­no­lo­gins skull bör­jar vi där in­nan vi åter­vän­der till mo­dets glans­da­gar i Pa­ris.

– Jag väx­te upp på den fan­tas­tis­ka ti­den som sex­tio­ta­let var, då den svens­ka kvin­nan var världs­be­römd för sin skön­het och när då­ti­dens kom­pli­ce­ra­de ma­ke up var en stor del av en kvin­nas var­dags­ru­tin. Mam­ma var duk­tig på att smin­ka sig och jag var otro­ligt fa­sci­ne­rad av hur hon och kvin­nor­na om­kring mig smin­ka­de sig och fix­a­de hå­ret. Jag tyck­te att för­vand­ling­en var spek­ta­ku­lär. Hur de vak­na­de och såg sö­ta och fi­na ut, och se­dan med ma­ke up för­vand­la­des till gla­mou­rö­sa, vack­ra va­rel­ser med ba­by­ro­sa läp­par och mör­ka ögon­fran­sar, be­rät­tar Brigitte Reiss-An­der­sen, som nu­me­ra är bo­satt i New York.

Fa­sci­na­tio­nen för färg och form skul­le kom­ma att ut­veck­las till en pas­sion, och trots att pap­pa som var frans­man in­si­ste­ra­de på att ing­en dot­ter till ho­nom skul­le smin­ka sig fö­re fem­ton års ål­der gick det in­te att hål­la Brigitte bor­ta från de ma­gis­ka fär­ger­na på mam­mas smink­hyl­la. Det hon no­te­ra­de var att pap­pa in­te märk­te att hon ha­de smin­kat sig om hon gjor­de rätt – det var när hon ha­de till ex­em­pel den grö­na ögon­skug­gan som in­te pas­sa­de hen­ne som han såg och det blev tv-för­bud i en vec­ka. I sko­lan blev hon den of­fi­ci­el­la kon­sul­ten för smink och hårupp­sätt­ning­ar, och hon syd­de klä­der och ex­pe­ri­men­te­ra­de med färg och form.

Brigitte Reiss-An­der­sen job­ba­de ett tag som boka­re på en mo­del­la­gen­tur i Stock­holm ef­ter sko­lan – ett jobb som så små­ning­om skul­le le­da hen­ne he­la vägen till Pa­ris och Yves Saint Lau­rents för-

”Jag väx­te upp på det fan­tas­tis­ka sex­tio­ta­let, då den svens­ka kvin­nan var världs­be­römd för sin skön­het.”

trol­la­de värld. Det he­la bör­ja­de med att hon blev pre­sen­te­rad för José Lu­is, då­ti­dens sto­ra ma­ke up-namn i Pa­ris och tilli­ka man­nen som ska­pa­de Yves Saint Lau­rents kos­me­ti­ka­lin­je.

– José Lu­is var i Stock­holm och be­höv­de en as­si­stent för att smin­ka en hel pa­rad med mo­del­ler. Vi kom bra över­ens och det slu­ta­de med att jag as­si­ste­ra­de ho­nom den da­gen. Se­dan kom frå­gan om jag vil­le föl­ja med till Pa­ris och bli hans nya as­si­stent, minns hon.

Sva­ret var, gi­vet­vis, ja. En en­kel­bil­jett till Pa­ris se­na­re be­fann hon sig i den frans­ka hu­vud­sta­den, och job­ba­de med YSL:s vis­ning­ar och kam­pan­jer. Fo­to­graf­namn som Guy Bour­din och Hel­mut Newton var var­dag, och det var med skräck­blan­dad för­tjus­ning hon ibland fick ta över den över­bo­ka­de José Lu­is upp­drag. Som den där mar­dröms­da­gen när hon föll of­fer för bå­de Fran­ce­sco Scavul­los och Hel­mut Newtons egen­sin­ni­ga egon in­om lop­pet av någ­ra tim­mar.

– José Lu­is var full­bo­kad och jag ring­des in i all hast för att ta över ett jobb med stjärn­fo­to­gra­fen Fran­ce­sco Scavul­lo. När jag kom till plåt­ning­en blev han otro­ligt upp­rörd och skrek att jag ju in­te var José Lu­is! Han var så upp­rörd över att jag var där och kän­de sig lu­rad av re­dak­tö­rer­na som lo­vat José Lu­is, be­rät­tar Brigitte Reiss-An­der­sen och lå­ter fort­fa­ran­de en aning ska­kad av in­ci­den­ten.

Ti­den var knapp så ef­ter att Scavul­lo stor­mat ut ur rum­met i vre­des­mod gick han till sist på nå­der med på att den­na okän­da ma­ke up-ar­tist skul­le få smin­ka mo­del­ler­na. Men någ­ra mi­nu­ter se­na­re kom han in­ru­sa­de i rum­met igen och ils­kan ha­de ta­git ny fart. Det här skul­le in­te gå. Någ­ra snab­ba te­le­fon­sam­tal se­na­re föll det sig så att José Lu­is fick läm­na sitt ar­be­te med Hel­mut Newton för att lug­na Scavul­lo, och en skräck­sla­gen as­si­stent fick i stäl­let ta över YSL-plåt­ning­en med Newton.

– Jag grät he­la vägen i tax­in till Hel­mut Newton-plåt­ning­en, själv­för­tro­en­det var på bot­ten! När jag kom in till stu­di­on vän­ta­de en mar­dröm. Det var åt­ta mo­del­ler som skul­le smin­kas, och jag ha­de ald­rig job­bat med Newton för­ut. Jag tänk­te att om det finns en gud, snäl­la gör så att Newton in­te mär­ker att jag finns på he­la da­gen. Jag för­stod in­te vad han sa och jag var skräck­sla­gen.

Det fanns ing­en gud skul­le det vi­sa sig, i al­la fall in­te just i Hel­mut Newtons värld. För den­na mo­de­fo­to­gra­fi­ets okrön­te kung be­höv­de smink på al­la åt­ta mo­del­ler. Och det snabbt.

– Jag ha­de grå­ten i hal­sen och jag hör­de ho­nom ta­la om för mig att han vil­le ha en wet look på ögo­nen. Jag för­stod ingen­ting, jag ha­de ald­rig hört det ut­tryc­ket för­ut och viss­te ab­so­lut in­te vad jag skul­le gö­ra.

Lyck­ligt­vis såg en av mo­del­ler­na hen­nes de­spe­ra­tion och vis­ka­de dis­kret i hen­nes öra: va­se­lin!

Trots sor­ger och be­drö­vel­ser blev bil­den av mo­del­len med de vå­ta ögon­loc­ken till sist en av fo­to­gra­fens mest kän­da bil­der som nu­me­ra finns med i snart sagt var­je fo­to­bok och ut­ställ­ning sig­ne­rad Newton. De två kom se­dan att sam­ar­be­ta i många år.

– Av nå­gon an­led­ning har jag job­bat med de värs­ta tem­pe­ra­men­ten i bran­schen! Al­la de där som ha­de så het­sigt hu­mör och var så otro­ligt oför­ut­säg­ba­ra job­ba­de jag kon­ti­nu­er­ligt med. Men ge­men­samt för de här män­nen

”Jag grät he­la vägen i tax­in till Hel­mut Newton

plåt­ning­en – själv­för­tro­en­det var på bot­ten.”

var att de ska­pa­de nå­got ut­i­från sin egen vi­sion och sin egen fan­ta­si. De var fan­tas­tis­ka!

En an­nan av de sto­ra fo­to­gra­fer­na, en som av vis­sa an­ses va­rit så­väl mi­so­gyn som vålds­ro­man­ti­ker, är frans­man­nen Guy Bour­din. Lik­som Brigitte Reiss-An­der­sen skyd­de han det ar­ti­fi­ci­ellt per­fek­ta och till­rät­ta­lag­da, och han hör än­nu till en av hen­nes fa­vo­ri­ter.

– Jag tyck­te myc­ket om att job­ba med ho­nom. Han fo­to­gra­fe­ra­de mig ock­så då och då, för att mitt ut­se­en­de till­ta­la­de hans es­te­tik. Han tyck­te ju om det där li­te asi­a­tis­ka med sne­da ögon och det per­son­li­ga an­sik­tet, be­rät­tar Brigitte.

Li­vet som ma­ke up-as­si­stent i Pa­ris var li­ka spän­nan­de som det var sli­tigt. Brigitte Reiss-An­der­sen för­vän­ta­des job­ba sju da­gar i vec­kan och så länge hon var öns­kad på en plåt­ning – vil­ket sträck­te sig långt över nio-till-fem. Slu­tet på Pa­ris­sa­gan kom när hon ha­de köpt dy­ra och svåråt­kom­li­ga bil­jet­ter till La Tra­vi­a­ta på ope­ran.

– Jag sa till re­dan på mor­go­nen att jag mås­te gå kloc­kan sju för att hin­na till ope­ran, och det skul­le in­te va­ra någ­ra pro­blem. Vid lunch märk­te jag att all­ting drog ut på ti­den, och på ef­ter­mid­da­gen fick jag be­ske­det att jag ab­so­lut in­te kun­de gå vid sju. Jag mis­sa­de ope­ran och be­stäm­de mig för att se mig om ef­ter and­ra möj­lig­he­ter.

Den nya möj­lig­he­ten sta­va­des New York. I bör­jan av 1990-ta­let eta­ble­ra­de Brigitte Reiss-An­der­sen sig som en av de mest namn­kun­ni­ga in­om ma­ke up i New Yorks mo­de­värld. Med kun­der som ame­ri­kans­ka Vo­gue, Al­lu­re, Har­per’s Ba­zaar och Ma­rie Clai­re på ma­gasin­si­dan, och kun­der som YSL, Va­len­ti­no och Oscar de la Ren­ta på mo­desi­dan ha­de hon klätt­rat långt från rol­len som José Lu­is as­si­stent. Nya sto­ra fo­to­graf­namn som Ir­ving Penn, An­nie Lei­bowitz och Patrick De­mar­che­li­er la­des till i kon­takt­nä­tet. Med en ka­rak­tä­ris­tisk stil och oklan­der­lig käns­la för färg och pen­sel­drag har hon nu i fle­ra år smin­kat stam­kun­der som Michel­le Pfeif­fer, Cat­he­ri­ne De­neu­ve och yng­re namn som Tay­lor Swift och Kar­lie Kloss.

– Det fan­tas­tis­ka med de här kvin­nor­na är att de är så star­ka och kan sig själ­va och vad de vill ha. Jag job­bar näs­tan ba­ra med så­da­na kvin­nor. Var­je gång jag job­bar med Michel­le Pfeif­fer el­ler Cat­he­ri­ne De­neu­ve mås­te jag va­ra su­perskarp trots att vi ar­be­tat till­sam­mans så länge, och det tyc­ker jag om sä­ger hon och fort­sät­ter:

– Jag sö­ker in­te per­fek­tion, jag vill att det ska fin­nas ut­rym­me för för­skö­ning och per­son­lig­het. Det per­fek­ta an­sik­tet att smin­ka är det som har re­gel­bund­na pro­por­tio­ner, men in­te per­fek­ta. Är man för be­satt av per­fek­tion så för­lo­rar man det som är konst­när­ligt med job­bet.

Hon näm­ner Ade­le som en dröm att få smin­ka. Och när det gäl­ler en ma­ke over kom­mer sva­ret blixt­snabbt – Hil­la­ry Clin­ton.

– Hon är en så fan­tas­tisk kvin­na men jag skul­le så gär­na vil­ja ge hen­ne en li­ten sminkväs­ka med pro­duk­ter och sä­ga: Det här ska du an­vän­da, och ba­ra det!

Vad är då den van­li­gas­te ma­ke up-mis­sen kvin­nor gör?

– Det är in­te för myc­ket ma­ke up, men fel ma­ke up. Jag ser tje­jer på ga­tan som sut­tit och tit­tat på Youtu­be-tu­to­ri­als och ta­git ef­ter, och det blir helt fel. Des­sa tu­to­ri­als är en mar­dröm! Myc­ket av in­spi­ra­tio­nen där kom­mer från film och tv, och det är in­te verk­lig­het. Det pas­sar in­te. Smink ska va­ra nå­got för­skö­nan­de! Det är sam­ma med ål­der. Det är in­te nöd­vän­digt­vis så att man ska an­vän­da mind­re smink med åren, sna­ra­re and­ra pro­duk­ter.

Ame­ri­kans­ka Vo­gue är kanske så lång­t­i­från Youtu­be-tu­to­ri­als man kan kom­ma, och det är ock­så i den värl­den Brigitte Reis­sAn­der­sen fort­fa­ran­de rör sig. Hon på­pe­kar att man in­te job­bar di­rekt med An­na Win­tour, även om hon träf­fat hen­ne någ­ra gång­er, ut­an sna­ra­re med ma­ga­si­nets sty­lis­ter. Hen­nes per­son­li­ga fa­vo­ri­ter är Ton­ne Good­man, med sin mi­ni­ma­la es­te­tik, och den li­ka om­hul­da­de som egen­sin­ni­ga ikon­sty­lis­ten Gra­ce Cod­ding­ton. – Gra­ce är fan­tas­tisk. Hen­nes jobb är all­tid otro­ligt nar­ra­ti­va och hon ska­par fan­tas­tis­ka histo­ri­er i si­na verk. Det ro­li­ga med ame­ri­kans­ka Vo­gue är na­tur­ligt­vis att det är sto­ra pro­duk­tio­ner med ge­ne­rö­sa bud­ge­tar, men ock­så att sty­lis­ter­na har så in­di­vi­du­el­la sätt att ar­be­ta på. Var och en har sin stil, och man lär kän­na de­ras es­te­tik allt ef­tersom, sä­ger Brigitte Reiss-An­der­sen.

Jag tän­ker att det vo­re för­arg­ligt om jag in­te frå­ga­de en av värl­dens mesta ex­per­ter om kne­pet för en per­fekt bas.

– Ol­jor, ol­jor, ol­jor! Det finns så många på mark­na­den nu och de är per­fek­ta att blan­da i founda­tion för de drar in­te fuk­ten ur hu­den. Jag bru­kar blan­da Ar­ma­nis founda­tion med Nuxe-ol­ja bå­de på mig själv och mi­na kun­der, och det blir ett fan­tas­tiskt re­sul­tat.

Fem mi­nu­ter ef­ter mö­tet står jag med an­sik­tet täckt av Ar­ma­ni­founda­tion och Nuxe-ol­ja. Och även om re­sul­ta­tet sä­ker­li­gen in­te ser ut som det ha­de gjort för Brigitte Reiss-An­der­sens säk­ra hand så är re­sul­ta­tet, fak­tiskt, nä­ra nog en per­fekt bas.

”Gra­ce Cod­ding­ton är fan­tas­tisk – hon ska­par otro­li­ga histo­ri­er i si­na jobb för ame­ri­kans­ka Vo­gue.”

Su­per­mo­del­len Gi­se­le, sminkad av Brigitte, fo­to­gra­fe­rad av Ni­no Mu­noz.

Patrick De­mar­che­li­er för Vo­gue Rus­sia.

Jen­ni­fer Con­nel­ly fo­to­gra­fe­rad av Ben Has­sett.

Brigitte smin­kar su­per­mo­del­len Ales­sand­ra Am­bro­sio för tv-sho­wen Good Mor­ning Ame­ri­ca.

Brigitte job­ba­de med Guy Bour­din för Vo­gue Pa­ris 1985.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.