Q& A: JOHNNY DEPP
Johnny Depp har gått från att vara ung hunk till att bli etablerad karaktärsskådespelare. Trots att han i dag är världens största film- stjärna väjer han varken för svåra roller eller underliga klädval.
Världens största filmstjärna väjer varken för svåra roller eller underliga klädval.
Johnny Depp skulle kunna vara en av världens mest välklädda män.
Men trots det ser han oftast ut som om han grävt efter kläder i mormors gamla garderob och plockat ihop vad han kunde hitta. – Jag vill inte ändra mig och försöka se ut som andra vill att jag ska se ut. Det här är jag och om det finns de som inte tycker om det, så är det är otur för dem. Jag tycker inte om nya, rena kläder. Jag tycker om gamla, rena kläder. Folk säger att jag är underlig, men jag tror att varenda människa är underlig innerst inne. Vi borde hylla det faktum att vi alla är individer och inte skämmas över det. Folk gör sig själva en otjänst om de inte tillåter sig att vara den de egentligen är, bara för att de är rädda att visa det.
Jag har under åren träffat Johnny Depp många gånger och man kan väl lugnt att säga att hans klädstil är excentrisk. Jag får nästan känslan av att Jack Sparrows kläder i Pirates of the Caribbean- filmerna inte är någonting som filmernas kostymörer hittat på utan någonting som Johnny Depp själv letat fram.
Han kommer till filmfestivalen i Venedig omgiven av rykten att han skulle ha återfallit in i alkohol- och drogproblem, att skilsmässan från Vanessa Paradis skulle ha knäckt honom och att giftermålet med den betydligt yngre Amber Heard (det skiljer tjugotre år mellan dem) inte skulle varit bra för honom.
Men när han äntligen dyker upp märks ingenting av detta. Han är som vanligt humoristiskt nonchalant när han svarar på frågor. Eftersom han spelar kallblodig mördare i den verklighetsbaserade filmen Black mass, som handlar om Boston-gangstern Whitey Bulger, frågar jag honom om han hittade sin egen ondska i förberedelserna.
– Jag hittade min egen ondska för väldigt länge sedan och vi är vänner. Sen närmar jag mig inte en sån här roll annat än genom att se karaktären som en människa. Ingen vaknar upp på morgonen för att medan han rakar sig tänka ”i dag ska jag vara ond”. Även en kallhamrad gangster motiverar för sig själv varför han gör som han gör. Han ser sig inte som ond. Den här killen hjälpte gamla damer med att bära in grönsakerna för att några timmar senare slå in huvudet på någon. Han var en affärsman, men också en familjeman som älskade sin familj.
Träffade du den verklige Whitey Bulger, som avtjänar ett livstidsstraff?
– Han avböjde artigt men bestämt. Jag har en känsla av att han inte tyckte om boken Black mass och inte heller de andra böck- erna som skrivits om honom. Det här är inte första gången jag spelar någon som finns eller har funnits, och det innebär varje gång ett oerhört ansvar. Vare sig de är goda eller onda, så är det mitt ansvar att göra dem så sanna som möjligt. Jag har spelat John Dillinger och för mig var han en sorts Robin Hood, och han var både snäll och rolig.
Du får bra kritik för Black mass. Är du nöjd?
– Nej, att vara tillfredsställd är inte bra. Om man är det, är risken stor att man blir lat.
Har du alltid velat bli skådespelare?
– Jag tror aldrig att jag bestämde mig för att bli skådespelare. Först ville jag bli den förste vite spelaren i Harlem Globetrotters. Sen vill jag bli gitarrist. Jag hamnade i en tv-serie och fastnade där och det var oerhört frustrerande att tvingas säga dåliga repliker som någon annan hade skrivit. Mina hjältar har alltid varit sådana som Marlon Brando, Timothy Carey, John Garfield. Det var killar som kunde förvandla sig till någonting annat. Jag kände alltid att jag ville bli karaktärsskådespelare i stället för den affischpojke de försökte göra mig till.
Du verkar alltid sträva mot någonting nytt?
– Ja. En skådespelare har ett ansvar inför publiken att hela tiden förändra sig, att ge någonting nytt, att överraska, att inte tråka ut dem. Det finns en fara i att hela tiden söka någonting utanför trygghetszonen, men det är viktigt för en skådespelare att utmana, att ta risken att falla platt på ansiktet och se ut som en idiot. Det är mitt jobb.
Här på Lido finns det hundratals fans som kommit för att se dig. Hur känns det?
– Det är oerhört trevligt att veta att de vill se mig. Men jag tycker inte om ordet fans. Det är de som väntar därute som är chefen. Det är de som spenderar pengar på att se det vi gör, så jag vill verkligen framföra mitt stora tack till cheferna utanför.
Hur mycket betydde det för dig att få barn?
– Det finns fortfarande en bit av mig som är fast i barnaåren. Och när man får barn, så gör detta att man omedelbart tas tillbaka till de känslor man hade när man växte upp. Det öppnar upp livet på ett sätt som gör att man ser det på samma sätt som ens barn gör det. När man blivit pappa har man plötsligt något gemensamt med en massa andra människor. Jag kan sitta bredvid en affärsman som ser tråkig ut på ett flygplan, och så börjar vi prata barn, och det gör vi i tre-fyra timmar sedan. Att få barn känns som att få en orsak att leva.