Q& A: JOHN­NY DEPP

John­ny Depp har gått från att va­ra ung hunk till att bli eta­ble­rad ka­rak­tärs­skå­de­spe­la­re. Trots att han i dag är värl­dens störs­ta film- stjär­na vä­jer han var­ken för svå­ra rol­ler el­ler un­der­li­ga kläd­val.

Plaza Magazine - - Innehåll - AV GUN­NAR REH­LIN

Värl­dens störs­ta film­stjär­na vä­jer var­ken för svå­ra rol­ler el­ler un­der­li­ga kläd­val.

John­ny Depp skul­le kun­na va­ra en av värl­dens mest väl­kläd­da män.

Men trots det ser han of­tast ut som om han grävt ef­ter klä­der i mor­mors gam­la gar­de­rob och ploc­kat ihop vad han kun­de hit­ta. – Jag vill in­te änd­ra mig och för­sö­ka se ut som and­ra vill att jag ska se ut. Det här är jag och om det finns de som in­te tyc­ker om det, så är det är otur för dem. Jag tyc­ker in­te om nya, re­na klä­der. Jag tyc­ker om gam­la, re­na klä­der. Folk sä­ger att jag är un­der­lig, men jag tror att varen­da män­ni­ska är un­der­lig in­nerst in­ne. Vi bor­de hyl­la det fak­tum att vi al­la är in­di­vi­der och in­te skäm­mas över det. Folk gör sig själ­va en otjänst om de in­te tillå­ter sig att va­ra den de egent­li­gen är, ba­ra för att de är räd­da att vi­sa det.

Jag har un­der åren träf­fat John­ny Depp många gång­er och man kan väl lugnt att sä­ga att hans kläd­stil är ex­cent­risk. Jag får näs­tan käns­lan av att Jack Spar­rows klä­der i Pi­ra­tes of the Carib­be­an- fil­mer­na in­te är någon­ting som fil­mer­nas ko­stymö­rer hit­tat på ut­an någon­ting som John­ny Depp själv le­tat fram.

Han kom­mer till filmfes­ti­va­len i Venedig om­gi­ven av ryk­ten att han skul­le ha åter­fal­lit in i al­ko­hol- och drog­pro­blem, att skils­mäs­san från Va­nes­sa Pa­ra­dis skul­le ha knäckt ho­nom och att gif­ter­må­let med den be­tyd­ligt yng­re Am­ber Heard (det skil­jer tju­got­re år mel­lan dem) in­te skul­le va­rit bra för ho­nom.

Men när han änt­li­gen dy­ker upp märks ingen­ting av det­ta. Han är som van­ligt hu­mo­ris­tiskt non­cha­lant när han sva­rar på frå­gor. Ef­tersom han spe­lar kall­blo­dig mör­da­re i den verk­lig­hets­ba­se­ra­de fil­men Black mass, som hand­lar om Boston-gangs­tern Whitey Bul­ger, frå­gar jag ho­nom om han hit­ta­de sin egen onds­ka i för­be­re­del­ser­na.

– Jag hit­ta­de min egen onds­ka för väl­digt länge se­dan och vi är vän­ner. Sen när­mar jag mig in­te en sån här roll an­nat än ge­nom att se ka­rak­tä­ren som en män­ni­ska. Ing­en vak­nar upp på mor­go­nen för att me­dan han ra­kar sig tän­ka ”i dag ska jag va­ra ond”. Även en kall­ham­rad gangs­ter mo­ti­ve­rar för sig själv var­för han gör som han gör. Han ser sig in­te som ond. Den här kil­len hjälp­te gam­la da­mer med att bä­ra in grön­sa­ker­na för att någ­ra tim­mar se­na­re slå in hu­vu­det på nå­gon. Han var en af­färs­man, men ock­så en fa­mil­je­man som äls­ka­de sin fa­milj.

Träf­fa­de du den verk­li­ge Whitey Bul­ger, som av­tjä­nar ett livs­tids­straff?

– Han av­böj­de ar­tigt men be­stämt. Jag har en käns­la av att han in­te tyck­te om boken Black mass och in­te hel­ler de and­ra böck- er­na som skri­vits om ho­nom. Det här är in­te förs­ta gång­en jag spe­lar nå­gon som finns el­ler har fun­nits, och det in­ne­bär var­je gång ett oer­hört an­svar. Va­re sig de är go­da el­ler on­da, så är det mitt an­svar att gö­ra dem så san­na som möj­ligt. Jag har spe­lat John Dil­ling­er och för mig var han en sorts Ro­bin Hood, och han var bå­de snäll och ro­lig.

Du får bra kri­tik för Black mass. Är du nöjd?

– Nej, att va­ra till­freds­ställd är in­te bra. Om man är det, är ris­ken stor att man blir lat.

Har du all­tid ve­lat bli skå­de­spe­la­re?

– Jag tror ald­rig att jag be­stäm­de mig för att bli skå­de­spe­la­re. Först vil­le jag bli den förs­te vi­te spe­la­ren i Har­lem Glo­be­trot­ters. Sen vill jag bli gi­tar­rist. Jag ham­na­de i en tv-se­rie och fast­na­de där och det var oer­hört fru­stre­ran­de att tving­as sä­ga då­li­ga re­pli­ker som nå­gon an­nan ha­de skri­vit. Mi­na hjäl­tar har all­tid va­rit så­da­na som Mar­lon Bran­do, Ti­mot­hy Ca­rey, John Gar­fi­eld. Det var kil­lar som kun­de för­vand­la sig till någon­ting an­nat. Jag kän­de all­tid att jag vil­le bli ka­rak­tärs­skå­de­spe­la­re i stäl­let för den af­fisch­poj­ke de för­sök­te gö­ra mig till.

Du ver­kar all­tid strä­va mot någon­ting nytt?

– Ja. En skå­de­spe­la­re har ett an­svar in­för publi­ken att he­la ti­den för­änd­ra sig, att ge någon­ting nytt, att över­ras­ka, att in­te trå­ka ut dem. Det finns en fa­ra i att he­la ti­den sö­ka någon­ting ut­an­för trygg­hets­zo­nen, men det är vik­tigt för en skå­de­spe­la­re att ut­ma­na, att ta ris­ken att fal­la platt på an­sik­tet och se ut som en idi­ot. Det är mitt jobb.

Här på Li­do finns det hund­ra­tals fans som kom­mit för att se dig. Hur känns det?

– Det är oer­hört trev­ligt att ve­ta att de vill se mig. Men jag tyc­ker in­te om or­det fans. Det är de som vän­tar där­u­te som är che­fen. Det är de som spen­de­rar peng­ar på att se det vi gör, så jag vill verk­li­gen fram­fö­ra mitt sto­ra tack till che­fer­na ut­an­för.

Hur myc­ket be­tyd­de det för dig att få barn?

– Det finns fort­fa­ran­de en bit av mig som är fast i bar­na­å­ren. Och när man får barn, så gör det­ta att man ome­del­bart tas till­ba­ka till de käns­lor man ha­de när man väx­te upp. Det öpp­nar upp li­vet på ett sätt som gör att man ser det på sam­ma sätt som ens barn gör det. När man bli­vit pap­pa har man plöts­ligt nå­got ge­men­samt med en mas­sa and­ra män­ni­skor. Jag kan sit­ta bred­vid en af­färs­man som ser trå­kig ut på ett flyg­plan, och så bör­jar vi pra­ta barn, och det gör vi i tre-fy­ra tim­mar se­dan. Att få barn känns som att få en or­sak att le­va.

John­ny Depp i Black mass.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.