”Modebranschen har sällan varit så innovativ och öppen som nu.”

Under vintern och den tidiga våren har de senaste årens bekymrade diskussioner om modesystemet dragits till sin spets. Allt sedan den digitala utvecklingen gjorde modevisningar tillgängliga världen över i realtid har modets kugghjul arbetat allt snabbare, vilket lett till ett högt — vissa menar ohållbart — tempo, där nyheter sprids så snabbt via sociala medier att de ofta tappat i värde innan de ens nått butiken. Omskrivna skandaler, självmord och avhopp från ledande kreatörer som John Galliano, Alexander McQueen och Raf Simons har bidragit till bilden av en industri i kris. Under vintern har dessutom en rapport om framtiden för New Yorks modevecka sammanställts, utifrån det faktum att modeveckan som fenomen hamnat i kläm mellan digitala modekampanjer och ett trögt inköpssystem. Frågan har varit vad syftet med en modevecka är, när nyheter effektivt lanseras via sociala medier, och inköpare inte hinner vänta på catwalkpresentationer. Samtidigt har också ledande företag som Tom Ford, Burberry och Vetements offentliggjort att de kommer ändra sina affärsmodeller, för att försöka gå tillbaka till ett långsammare tempo för spridning av sina varor, så att deras kläder kan få längre livslängd och glappet mellan digitala bilder och butikens fysiska rum bli något mindre.

Parallellt med de här diskussionerna om industrins omorganisering pågår ett annat skifte. Modehus arbetar sedan en tid tillbaka, i olika utsträckning, med frågor om hållbarhet. Exempelvis har Saint Laurent, utan att kommunicera det utåt, börjat använda ekologisk bomull i sina storsäljande skjortor och T-tröjor. I Sverige har världens mest ambitiösa forskningsprogram kring hållbart mode, Mistra Future Fashion, gått in i sin andra och mer fördjupade fas, medan modehus som Filippa K har integrerat hållbarhetsfilosofin på ett självklart och nästan omärkligt vis i sin varumärkesidentitet.

De här två tendenserna visar att vi kan se början på ett internationellt paradigmskifte inom mode, där digitaliseringen av samhället lett till dramatiska och långtgående effekter, både för kommunikation som produktion av mode. Även om de till synes handlar om olika saker, har de gemensamt att de båda i grunden handlar om frågan vad meningen med modeindustrin är. För vem produceras detta ständiga nyhetsflöde? Och, vem är det som i slutändan betalar det egentliga priset för konstant nya varor?

Ur ett mer allmänt perspektiv har det varit vanligt att raljera kring modets ytlighet. Mode har länge ansetts vara en industri som säljer yta och uppmanar till fåfänga. Eftersom samtalen konsekvent vägrat att definiera mode som ett faktiskt kulturellt uttryck, har bilden av en ansvarslös och narcissistisk industri kunnat reproduceras under decennier. Det har lett till att skeptiska röster nu undrar om modeindustrin verkligen har kompetens att hantera problemen på egen hand.

Jag kan till stor del förstå oron. Modeindustrin är internationell och dess förmåga, alternativt misslyckande, med att hantera miljöfrågan kan bidra till att avgöra mänsklighetens möjligheter för en framtid på jorden. De omskrivna tragedierna som drabbat kreativa ledare, där den orimliga arbetsbördan spelat stor roll, har inte heller gett någon värst positiv bild av det samtida modeklimatet. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra litet över perspektivet.

Mode som fenomen är inte skiljt från samhället i stort. Det är en integrerad del av hur städer planeras, hur vi lever våra liv och klär våra kroppar. Vi har alla bidragit till att formulera modebranschens premisser, och vi kan därför också när som helst omförhandla dem, om vi så önskar. Modeindustrin existerar för att vi konsumenter efterfrågar den. Negativa miljökonsekvenser finns bara i den mån vi tillåter dem att göra så. Om modet hittills har gått för snabbt kan vi enkelt, om vi vill, ändra tempo. Men, för att göra det måste vi omdefiniera vår förståelse om mode — det är inte en diffus institution som existerar långt borta från vår egen vardag, ett elitistiskt luftslott ovan molnen, utan snarare en integrerad del av vårt samtida samhälle.

Jag ser framtiden — både för mode och för världen i stort — som ljus. Modebilden, med kreatörer som Jonathan Anderson, Demna Gvasalia och Craig Green, har sällan varit så innovativ som nu, där vi ser frågor om kön, klass och etnicitet kreativt utforskas via kollektioner och reklamkampanjer. Samtidigt är det nu, tack vare just sociala medier och onlinebutiker, lättare för fler än någonsin tidigare att ta del av det faktiska utbudet, om man så vill. En lösning som rapporten om New Yorks modevecka kom fram till är att modeveckor måste bli mer pluralistiska, med olika lösningar för olika märken, samt att de tidigare branschbetonade sammankomsterna bör öppnas upp ytterligare, för att också släppa in den modeintresserade allmänheten.

Vi har det mode — och i förlängningen den framtid — som vi förtjänar och vill ha. När modebranschen nu öppnar sina dörrar, hoppas jag att fler personer inser detta, och använder sin röst för att påverka modets utveckling i rätt riktning. Vi väljer själva vilket liv vi vill leva, och vilket mode vi vill ha.