SKRäDDAD UPPLEVELSE

Lyxbegreppet ändras konstant. Plaza Magazines Philip Warkander spår lyxens framtid i det skräddade modet – med Kiton i spetsen.

De senaste åren har inneburit en radikal omdefiniering av begrepp som ”lyx”, ”premium” och ”exklusivitet”. Traditionella modehus som Louis Vuitton har samarbetat med streetwear-märken som Supreme. Vetements har gjort högsta mode av vad som egentligen mest är lump, och har medvetet valt att ha sina modevisningar på platser i Paris som minst av allt förknippas med lyx och prestige. Samtidigt har Gosha Rubchinskiy och stylisten Lotta Volkova funnit inspiration i postsovjetiska förortskvarter och på så vis gjort den tidigare så föraktade öststatslooken till högsta mode, även i väst. Till stor del handlar den här utvecklingen om att underminera modets hierarkiska och elitistiska struktur. När nya hybridformer skapas – som i samarbeten mellan lågbudget och lyxmärken eller i sammanflätningen mellan öst och väst – kan det leda till ett mer inkluderande sätt att tänka. Det kan på sikt få gynnsamma konsekvenser även utanför modevärlden. Men, samtidigt skapas genom det här modet en ny praxis, där gymnastikskor plötsligt blir den yttersta symbolen för lyx och omsydda andrahandsjeans tillskrivs enorma symboliska värden och saftiga prislappar, vilket snarare fortsätter att förstärka gränserna mellan dem som har råd och dem som blir utan.

NäR UTVECKLINGEN Så ENTYDIGT går i en och samma riktning kan det vara värt att ta ett steg tillbaka och studera hur trender vanligtvis fungerar, ur ett längre tidsperspektiv. Generellt sett rör sig nämligen trender i en pendelrörelse. Det betyder att när det gått så långt det kan gå i en riktning kommer pendelns kraft snart att tvinga trenden att svänga i den direkt motsatta. Säkert har den här klassiska pendelrörelsen påverkats av den digitala revolutionen vi för stunden befinner oss mitt uppe i, där flöden i olika sociala medier nu är så intensiva att det ibland kan vara svårt att ens se övergripande tendenser och mönster överhuvudtaget. Samtidigt upplever jag en gryende brist på engagemang även hos de mest inbitna för lanseringen av ännu en löjligt dyr Yeezy-sneaker. Det finns helt enkelt en begynnande trötthet kring det här sättet att tänka kring mode. Det talar för att pendeln kan ha nått sin yttersta spets.

Inom den modevetenskapliga terminologin görs det skillnad mellan mode och stil. Där mode är snabbt och omväxlande definieras stil som kontinuerligt, långsammare och mer personligt. Det italienska hantverket symboliserar på ett paradoxalt vis mötesplatsen för mode och stil, i och med att det samtidigt ligger till grund för hur flera av de ledande modehusen skapar sina säsongsbaserade kollektioner, men också symboliserar en estetik med lång livslängd och varaktighet.

Bland de italienska modehusen utmärker sig särskilt Kiton. Företaget etablerades av Ciro Paeone, femte generationens klädhandlare, 1956 i Neapel. Företaget fick inte sitt namn förrän åtta år senare, inspirerat av det grekiska ordet ”chiton” som betyder tunika. I början av 2017, under ledning av modeskribenten Angelo Flaccavento och i samarbete med den ikoniska modemässan Pitti Uomo, visades under några dagar en innovativ utställning om Ciro Paeone och Kiton på Palazzo Gerini i Florens. Utställningen, Due o tre cose che so di Ciro (på svenska: två eller tre saker jag vet om Ciro), var organiserad kring sex rum i palatsets bottenvåning. Det första rummet innehöll installationen ”La Madonna Scotchata”: en liten madonnabild fasttejpad på väggen med vanlig scotchtejp. Den italienska titeln utläses just ”den tejpade madonnan”, men det finns också en annan, mer dold betydelse. På italienska uttalas nämligen “scotchata” (tejpad) som ”scocciata” vilket betyder irriterad. Det här associerar till det lekfulla och personliga förhållningssätt särskilt napolitaner har med sina helgon, där även Jesu moder kan tillåtas vara irriterad över att vara inkluderad i en modeutställning.

Även de andra fem rummen innehöll liknande underfundiga undersökningar av relationen mellan Kiton-grundaren och det italienska kulturarvet. När jag på vernissagekvällen hade kommit till utställningens slut fann jag där Ciro Paeone, sittande i rullstol, tillsammans med Angelo Flaccavento och modeskribenten Suzy Menkes. Jag höll mig artigt på avstånd men plötsligt sträckte han ut en hand och drog mig till sig. Jag tryckte den under några sekunder och hälsade försiktigt med ”buenasera”, innan jag lät honom återgå till sitt sällskap medan jag själv gick ut i den intilliggande palatsträdgården.

Dagarna efter försökte jag reda ut i tanken vad jag nyss sett och varit med om. Utställningens humoristiska sätt att förhålla sig till både helgon och exklusivt skräddat mode var långt från den typen av ihåliga varumärkesstrategier som exempelvis Vetements ägnar sig åt och som dominerar de digitala flödena jag är van att följa. I utställningen fanns både humor och allvar, en gedigen förståelse för material men också för modets relation till kulturen i stort. För första gången på länge hade jag upplevt mode på ett nytt sätt, där både innehåll och format utvecklats bortom de gängse rådande trenderna.

Kan det vara så att pendeln nu vänt? Är vi på väg mot ett mer skräddat kvalitetsmode, med plats för både personlighet och långsiktighet? Säkert kommer pendelns rörelse inte vara lika tydlig som tidigare, påverkad som den är av samtidens myriad av plattformar, åsikter och röster. Förhoppningsvis är detta en tendens som, för den som har öra till att höra, successivt kommer att växa i styrka. π

”För första gången på länge hade jag upplevt mode på ett nytt sätt.”