Med in­spi­ra­tion från Instagram

Fins­ka Jen­ni Hil­tunen är re­dan en snackis i konst- och mo­de­värl­den. Se­nas­te ut­ställ­ning­en stal sho­wen un­der Mar­ket Art fair. Text Nadya Gruner Foto Paa­vo Lehto­nen

Plaza Magazine - - Nu I Ateljén Jenni Hiltunen -

Jen­ni häm­tar sin in­spi­ra­tion från ”po­sing kul­tu­ren” i den vir­tu­el­la värl­den. I vint­ras var det pre­miär­vis­ning av ut­ställ­ning­en Not­hing El­se Mat­ters på Gal­le­ri Fors­blom i Stock­holm och på Mar­ket Art Fair där hen­nes färg­star­ka kvin­no­por­trätt bok­stav­li­gen pop­pa­de upp mot färg­fa­bri­kens mo­no­kro­ma kropp. I höst vän­tas en ny stor ut­ställ­ning i Mi­la­no. För den som vill in­ro­pa ett styc­ke gir­l­po­wer får skyn­da sig.

– Jag har all­tid va­rit in­tres­se­rad av mo­de. Jag äls­kar de­sign, fär­ger och mo­de­fo­to­gra­fi. Jag be­hö­ver skönhet i mitt liv. Mo­desce­nen i Fin­land är li­ten men kre­a­tiv och ro­lig. Jag har många vän­ner som är ar­tis­ter, sty­lis­ter och fo­to­gra­fer. Vack­ra klä­der är läc­kert men det är främst män­ni­skan som age­rar hu­vud­rol­len i min konst.

De fles­ta av mo­ti­ven är häm­tas från blog­ga­re, Instagram och mo­de­värl­den men hon lå­ter även vän­ner po­se­ra fram­för can­vas­du­ken. Hu­vud­per­so­nen är of­tast en mo­de­med­ve­ten kvin­na på­ver­kad av vårt kom­mer­si­el­la sam­häl­le. Som åskå­da­re får vi trä­da in i hen­nes chi­ca pri­va­ta sfär.

– Det känns väl­digt na­tur­ligt för mig att må­la kvin­nor, myc­ket av mitt eget liv åter­speglas i min konst. Vi le­ver fort­fa­ran­de i ett ojäm­likt sam­häl­le och det oro­ar mig. Mi­na kvin­nor är va­na att po­se­ra, de vär­jer in­te blic­ken. De stir­rar till­ba­ka el­ler ig­no­re­rar åskå­da­ren.

Hon sit­ter vil­samt i en grå tyg­få­tölj med slit­na söm­mar. Mot atel­jéns vi­ta väg­gar ba­lan­se­rar jät­te­li­ka kvin­no­por­trätt på tom­ma färg­bur­kar. Mu­sik ström­mar ut från en li­ten ra­dio och fyl­ler det an­nars så spar­tanskt in­red­da rum­met med vär­me. Un­der som­mar­halv­å­ret står stu­di­ons föns­ter öpp­na så att sta­dens rös­ter får fyl­la rum­met med liv.

– Jag tyc­ker om dof­ten av ol­je­fär­ger, trä och blöt can­vas. Jag till­bring­ar myc­ket tid här. Det är som ett and­ra hem för mig. När jag må­lar är jag fri. Ska­pan­det har en lug­nan­de ef­fekt när värl­den ut­an­för känns för­tryc­kan­de.

Jen­ni väx­te upp i ett li­tet sam­häl­le på lan­det i Fin­land ut­an lek­par­ker och barn­domsvän­ner. En mil­jö som hon be­skri­ver som en fan­tas­tisk plats att växa upp i. Som ton­å­ring kän­de hon sig av­skär­mad från värl­den ut­an­för Hol­lo­la. Vid sex­ton års ål­der flyt­ta­de hon hem­i­från för att stu­de­ra.

– Jag fick upp ögo­nen för må­le­ri när jag var tio år. Se­dan dess har det va­rit en del av mitt liv och nå­got jag in­te kan le­va ut­an. Det stod mel­lan konst och mo­de­histo­ria när jag val­de ut­bild­ning. Det blev slut­li­gen konst­stu­di­er på konsta­ka­de­min i Helsing­fors.

Den kre­a­ti­va pro­ces­sen som för­sig­går när hon må­lar är ett sätt för Jen­ni att mö­ta och han­te­ra det vack­ra lik­som det yt­li­ga i var­dags­li­vet. Det man som åskå­da­re fast­nar för är hen­nes klock­re­na sam­tids­skild­ring av män­ni­skans di­va­la­ter i den vir­tu­el­la värl­den. Jag äls­kar att hon bär kax­i­ga le­o­pard­boots från Mar­ni lik­som hen­nes mo­de­rik­ti­ga ka­rak­tä­rer.

För­hål­ler du dig kritisk till so­ci­a­la me­di­er?

– Jag är nog gans­ka ne­u­tral, men fe­no­me­net in­tres­se­rar mig. So­ci­a­la me­di­er på­ver­kar vå­ra liv oav­sett vad vi tyc­ker om det. För mig är det främst ett ar­bets­verk­tyg och en käl­la till in­spi­ra­tion. Jag dryf­tar väl­digt säl­lan mitt pri­vat­liv på Fa­ce­book. Jag tyc­ker in­te all­tid om to­nen där ute. Det finns män­ni­skor som tror att de kan sä­ga vad som helst och verk­lig­he­ten för­vrängs till ab­sur­dum.

Vå­ra barn le­ver via so­ci­a­la me­di­er i dag, du har själv en li­ten dot­ter, är du oro­lig?

– Marie är ba­ra två år så hon är in­te så på­ver­kad än­nu. So­ci­a­la me­di­er kom­mer att va­ra en del av var­da­gen och hon kom­mer lik­som da­gens unga män­ni­skor kän­na till dess reg­ler. Jag tror att det är vår ge­ne­ra­tion som oro­ar sig, in­te den kom­man­de ge­ne­ra­tio­nen. Jag li­tar på ung­do­men!

Är det vik­tigt att va­ra vik­tig?

– Det är vik­tigt att va­ra vik­tig för nå­gon. Jag är vik­tig för min fa­milj och de be­ty­der väl­digt myc­ket för mig. Jag hop­pas att min konst är av be­ty­del­se för nå­gon men jag har in­te nå­got be­hov av att va­ra i ramp­lju­set.

»Jag har all­tid va­rit in­tres­se­rad av mo­de.«

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.