Från Pa­ris till L. A.

Plaza Magazine - - Nu I Ateljén Jenni Hiltunen - SO­FIE ZETTERGREN

Det var tre år se­dan vi sågs sist. Då ha­de Félice Jankell pre­cis av­slu­tat in­spel­ning­en av ung­doms­dra­mat Unga Sop­hie Bell som se­na­re re­sul­te­ra­de i en Guld­bag­ge­nom­i­ne­ring för bäs­ta kvinn­li­ga hu­vud­roll. En hel del har hänt se­dan dess. Hon har till­bring­at fle­ra må­na­der åt casting i Los Ang­e­les, fått ame­ri­kans­ka agen­ter, fla­ne­rat i Cha­nelskrud som mo­de­hu­sets vip-gäst på Pa­ris mo­de­vec­kor, spe­lat in lång­film i Li­tu­aen och nu är hon mitt up­pe i in­spel­ning­en av årets jul­ka­len­der. Men mer om allt det­ta li­te se­na­re. Just nu sit­ter Félice Jankell i en få­tölj på No­bis ho­tell i Stock­holm och sip­par på en kopp rött te. Hon är helt klädd i svart med ka­vaj, löst sit­tan­de ko­stym­byx­or, käng­or och det långa bru­na hå­ret upp­satt. Den andro­gy­na ar­ty loo­ken är dock yt­terst till­fäl­lig på­pe­kar hon.

– Jag går ald­rig klädd så här! Jag har en sån där pms-dag i dag då jag lik­som vill för­svin­na li­te och då pas­sar det med svart. An­nars har jag näs­tan all­tid klac­kar, höga je­ans och blus. Och så ett par pro­me­nads­kor i en på­se.

Félice Jankell de­bu­te­ra­de som skå­de­spe­la­re re­dan som el­va-åring i Per­cy, Buf­fa­lo Bill och jag och har se­dan dess re­gel­bun­det synts i tv och på bio. Mam­ma he­ter An­ni­ka Jankell och pap­pa Thorsten Flinck och de krä­ver ing­en när­ma­re pre­sen­ta­tion. Fé­li­ces yng­re sys­ter Hap­py är ock­så hon skå­de­spe­la­re, och de två skri­ver ma­nus till­sam­mans.

Vi ses en ti­dig för­mid­dag ef­tersom Félice fö­re­drar morg­nar fram­för lunchmö­ten.

– Jag äls­kar morg­nar. Det är nå­got na­ket med män­ni­skor på mor­go­nen. Ses man på lunch har al­la hun­nit sät­ta på sig si­na masker och det blir en helt an­nan sak. Jag har dess­utom sånt flow på mor­go­nen så mi­na ar­bets­da­gar bör­jar of­ta vid sju, sä­ger hon.

Hon styr vis­ser­li­gen mesta­dels över sitt eget sche­ma, men var dag är nog­grant sche­ma­lagd – allt från mö­ten till trä­ning och mid­da­gar. Spon­ta­ni­tet lig­ger in­te rik­tigt för hen­ne med­ger hon. Félice ser gär­na att sa­ker pla­ne­ras or­dent­ligt.

– Jag är in­te den där här­li­ga per­so­nen som tar upp te­le­fo­nen på fre­dag ef­ter­mid­dag och kol­lar om nå­gon har lust att ta en spon­tan mid­dag. Då har jag re­dan pla­ne­rat, stämt träff och bo­kat bord och ord­nat så att kväl­len är klar. Jag är all­tid den som bo­kar bord.

I HöS­TAS SPE­LA­DE Félice in lång­film i Li­tau­en. Fil­men som än­nu in­te har nå­gon of­fi­ci­ell ti­tel ut­spe­lar sig un­der and­ra världs­kri­get och kret­sar kring en man som le­der den en­da lyc­ka­de flykt­för­sö­ket ut ur ett kon­cent­ra­tions­lä­ger. Félice spe­lar hans kär­lek, och pra­tar bå­de tys­ka och jid­disch i fil­men.

– Var­je mor­gon vak­na­de jag och und­ra­de om jag skul­le kla­ra av det. Och det äls­kar jag. När man når sin yt­ters­ta gräns och det blir en ut­ma­ning att kla­ra li­te till, för­kla­rar hon och sä­ger att hon har bli­vit bätt­re och bätt­re på att in­te va­ra rädd.

– Det finns en ten­dens, spe­ci­ellt bland yng­re skå­de­spe­la­re, att va­ra så tack­sam för att man får va­ra med, att man ens får kom­ma på casting. Jag tror att man mås­te tag­ga ned det där li­te och tän­ka på att ing­en kom­mer att an­stäl­la en för att va­ra schyst. Är man där så är det för att man är bra och pas­sar.

Félice är van vid att få nej, och ock­så van vid att tac­ka nej. Så ti­den i Los Ang­e­les med al­la arm­bå­gar och all kon­kur­rens det in­ne­bar var ing­en chock. Hon var egent­li­gen in­te spe­ci­ellt in­tres­se­rad av USA över huvud ta­get, sä­ger hon. Den där dröm­men om att sö­ka lyc­kan i Hol­ly­wood har ald­rig va­rit hen­nes grej. Men när Fé­li­ces agen­ter vil­le att hon skul­le åka till Los Ang­e­les så åk­te hon och för­äls­ka­de sig ovän­tat i Ka­li­for­ni­en.

– Det var in­te Hol­ly­wood el­ler nå­got glam­migt film­stjär­ne­liv jag föll för, ut­an ber­gen, ha­vet och kli­ma­tet. Och sna­ra­re Ka­li­for­ni­en än Hol­ly­wood, på­pe­kar hon, och har nu­me­ra även agen­ter i USA.

Casting i USA är en sko­la i sig, sä­ger hon – det går fort och det finns ing­en plats för dem som in­te snabbt re­ser sig ef­ter ett ne­der­lag. Själv har Félice ald­rig tve­kat över om hon är på rätt plats. Kär­le­ken till och in­tres­set för skå­de­spe­le­ri är så själv­klar. Hon ser även myc­ket te­a­ter och film, gär­na fil­mer med nå­got slags mör­ker i, som Me­lan­cho­lia.

– Dröm­men vo­re att få job­ba med Lars von Tri­er el­ler So­fia Cop­po­la. Men mest av allt dröm­mer jag om att få fort­sät­ta job­ba, sä­ger Félice.

Vil­ka är di­na styr­kor som skå­de­spe­la­re?

– Det är nog att jag har så nä­ra till bå­de mi­na eg­na och and­ras käns­lor.

Vi pra­tar om när­va­ro; hur hon be­und­rar Me­ryl Streep, Na­ta­lie Port­man och Marie Gö­ran­zon, för de­ras sår­bar­het och när­va­ro fram­för ka­me­ran. Félice sä­ger att Marie är Sve­ri­ges i sär­klass bäs­ta skå­de­spe­lers­ka. Jag på­pe­kar att även hen­nes far har hyl­lats för just des­sa kva­li­te­ter.

– Ja, men jag tror in­te att det är nå­got man kan lä­ra sig från nå­gon an­nan. An­ting­en har man det el­ler så har man det in­te. Jag tar in­te råd från ho­nom. Då pra­tar jag mer om skå­de­spe­le­ri med min sys­ter och vi hjäl­per varand­ra myc­ket. Hon fil­mar mi­na self ta­pes som jag skic­kar till au­di­tion ut­om­lands, be­rät­tar hon.

Någ­ra trick, för att upp­nå den där när­va­ron, har hon dock lärt sig un­der åren. Vid en film­in­spel­ning för någ­ra år se­dan blev hon till­sagd av re­gis­sö­ren att kom­ma ut­an smink och i sto­ra pö­si­ga klä­der var­je mor­gon. Först tyck­te hon att det var få­nigt.

– Jag får stri­da gans­ka myc­ket för att jag är en kvin­na som tyc­ker om att gö­ra mig fin. Jag tyc­ker om klä­der och smink. Men för den skull är jag över­ty­gad om att jag kan ta mig an en djup och mörk roll li­ka bra som nå­gon konst­när­lig typ som ba­ra klär sig i svart.

Men re­gis­sö­ren ha­de en po­äng än­då. När hon väl fann sig i det och dök upp till in­spel­ning­ar­na ofix­ad var­je dag bör­ja­de hon kän­na sig be­fri­ad och na­ken, vil­ket gjor­de det lät­ta­re för hen­ne att ta sig an rol­len som nå­gon an­nan.

– Jag märk­te att när jag in­te kläd­de på mig min egen mask så gick det lät­ta­re att iklä­da mig ka­rak­tä­ren jag skul­le ge­stal­ta, sä­ger Félice. Nu­me­ra går hon in i rol­ler på sam­ma sätt när hon går på casting – ofix­ad och ut­an si­na eg­na este­tis­ka at­tri­but.

MO­DE­IN­TRES­SET äR DOCK in­takt och un­der ti­den i Los Ang­e­les kom en vip-in­bju­dan från Cha­nel till de­ras vis­ning un­der mo­de­vec­kan. Hon har upp­vak­tats av mo­de­hu­set ti­di­ga­re in­för Guld­bag­ge­ga­lan 2015. Då vil­le de klä hen­ne, men då sa hon nej.

Hur kan man sä­ga nej till Cha­nel?

– Ja, jag vet! Al­la tyck­te att jag var ga­len. Men jag ha­de re­dan be­stämt vad jag skul­le ha på mig och det var en grön sam­mets­klän­ning från Ida Lan­to som jag kän­de var rätt för mig då. Det mås­te kän­nas rätt i hjär­tat.

Men den­na gång tac­ka­de hon ja och åk­te till Pa­ris för att väl­ja ut Cha­nel­klä­der att ha på sig un­der vis­ning­en.

– Jag var där för­ra året ock­så och då viss­te jag di­rekt vad jag vil­le ha. I år var det svå­ra­re. Jag fick li­te pa­nik för jag hit­ta­de ing­et som pas­sa­de. Men till slut val­de jag en svart kjol, guld­i­ga klac­kar och en svart blus. Väl­digt klas­siskt, men det blev bra, sä­ger hon.

Kän­ner du dig be­kväm i den värl­den?

– Ja, kons­tigt nog. Jag kän­ner lik­som att – det är klart att jag ska va­ra här! Jag har all­tid tyckt om det upp­höj­da och jag fa­sci­ne­ras av den där värl­den. Det är som en fan­ta­si­värld, li­te som att trä­da in i en på­kostad sa­ga. Jag satt front row, snett emot Anna Win­tour och allt kän­des så ro­man­tisk.

På ring­fing­ret har hon en guld­ring, men det är ing­en för­lov­nings­ring sä­ger hon. Hon bor till­sam­mans med sin pojk­vän som är mu­si­ker. Än­nu finns inga bröl­lops­pla­ner.

– Det är fak­tiskt mor­mor och mor­fars för­lov­nings­ring. Jag har märkt att det är gans­ka bra att ha den på när man till ex­em­pel är ute på kro­gen och nån full män­ni­ska bör­jar stö­ta på mig. Då vi­sar jag ba­ra ring­en, sä­ger hon och skrat­tar.

Än så länge bor hon i Stock­holm, men är in­te alls främ­man­de för att flyt­ta ut­om­lands i fram­ti­den – kanske Ka­li­for­ni­en, kanske Lon­don. Just nu vän­tar in­spel­ning­ar och jobb i Sve­ri­ge. Bland an­nat spe­lar hon i höst för förs­ta gång­en till­sam­mans med sin sys­ter Hap­py om allt går som det ska med det än­nu hem­li­ga pro­jek­tet.

Det är dags för Félice Jankell att ru­sa vi­da­re; da­gen är som van­ligt sche­ma­lagd och ing­et läm­nas åt slum­pen. Jag ser hen­ne pro­me­ne­ra ned längs ga­tan ut­an­för och tän­ker att det är nå­got visst med hen­ne, kanske det där som kal­las star qua­li­ty.

»Dröm­men vo­re att få job­ba med Lars von Tri­er el­ler So­fia Cop­po­la.«

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.