KARL LAGERFELD

I över 30 år har Karl Lagerfeld re­ge­rat över Cha­nel med sin vak­na blick. Pla­za Ma­ga­zi­ne teck­nar kej­sa­rens ele­gan­ta mo­de­histo­ria.

Plaza Magazine - - Innehåll - TEXT PHILIP WAR­KAN­DER

Mo­dets kej­sa­re re­ge­rar över Cha­nel med va­ken blick.

»Jag kom till Pa­ris som fjor­ton­å­ring och bör­ja­de ar­be­ta när jag fyllt sex­ton.«

Rent tek­niskt har jag ald­rig bli­vit in­tro­du­ce­rad för Karl Lagerfeld. Än­då har vi setts. För snart ett år se­dan ha­de Lagerfeld bju­dits in av Pit­ti Uo­mo för att stäl­la ut si­na mo­de­fo­to­gra­fi­er på Pa­laz­zo Pit­ti, vars Sa­la Bi­an­ca en gång i ti­den var skå­de­plats för värl­dens förs­ta mo­de­vis­ning. På tak­ter­ras­sen ha­de den flo­ren­tins­ka so­ci­e­te­ten sam­lats till­sam­mans med in­flug­na mo­de­pro­fi­ler. När Lagerfeld vi­sa­de sig, in­flu­gen di­rekt till fes­ten från Pa­ris, ut­bröt tu­mult, män­ni­skor tryck­te sig mot dör­rar­na och al­la vil­le få en stund med ”mo­dets kej­sa­re”. Själv smet jag ut ge­nom en bak­dörr och var på väg från pa­lat­set när plöts­ligt den sto­ra por­ten öpp­na­des och Lagerfeld själv up­pen­ba­ra­de sig. Även han ha­de, ef­ter ba­ra någ­ra mi­nu­ter, trött­nat på att ta emot fol­kets jubel och be­stämt sig för att åter­vän­da till Pa­ris och det vän­tan­de de­sign­kon­to­ret.

Un­der en kort stund stod vi i tyst­het på borg­går­den och be­trak­ta­de varand­ra, in­nan han till slut led­des till en vän­tan­de svart Mer­ce­des och kör­des ut från pa­lats­om­rå­det.

Vå­ren 2017 do­ne­ra­de mo­de­hu­set Cha­nel 5,7 mil­jo­ner eu­ro till Pa­lais Gal­li­e­ra, Pa­ris främs­ta mo­de­mu­se­um. Det hu­vud­sak­li­ga syf­tet bakom do­na­tio­nen var att säk­ra en per­ma­nent mo­deut­ställ­ning i Pa­ris. Va­re sig Gal­li­e­ra el­ler nå­got av de and­ra mu­se­er­na i mo­dets hu­vud­stad har hit­tills haft an­nat än till­fäl­li­ga ut­ställ­ning­ar om mo­de. Gal­lie­ras eg­na arkiv har länge va­rit en dold hem­lig­het för mu­sei­be­sö­kar­na, till­gäng­ligt en­bart för mo­de­fors­ka­re och in­tres­se­ra­de stu­den­ter. Att det var just Cha­nel som stod bakom do­na­tio­nen var ing­en slump. Till­sam­mans med ett få­tal and­ra mo­de­hus – Christi­an Di­or, Saint Lau­rent, Lan­vin och någ­ra till – re­pre­sen­te­rar de en ut­vald ska­ra som ut­an av­brott ver­kat in­om hau­te coutu­re-värl­den i de­cen­ni­er, sam­ti­digt som de skri­vit in sig i in­ter­na­tio­nell mo­de­histo­ria ge­nom sin ra­di­ka­la in­ställ­ning till ele­gans, fe­mi­ni­ni­tet och lyx.

Se­dan 1983, tolv år ef­ter grun­da­ren Gabri­el­le ”Coco” Cha­nels död, tog Karl Lagerfeld över den kre­a­ti­va led­ning­en för det då dam­mi­ga och lätt ir­re­le­van­ta mo­de­hu­set. Trots sin ti­di­ga­re sta­tus som ban­bry­tan­de in­no­va­tör och fe­mi­nis­tisk in­spi­ra­tör ha­de mär­ket ald­rig kun­nat lös­gö­ra sig från de mör­ka as­so­cia- ti­o­ner­na som upp­stått un­der kri­get då Gabri­el­le Cha­nel sam­ar­be­tat med den oc­ku­pe­ran­de na­zi­re­gi­men. Lagerfeld var re­dan vid den här ti­den en ve­te­ran in­om mo­de­värl­den. Fle­ra av hans vän­ner var­na­de ho­nom för att ta upp­dra­get att ge nytt liv åt Cha­nel:

– I dag är män­ni­skor bra på att åter­uppli­va gam­la va­ru­mär­ken men på den ti­den, när ett mo­de­hus var dött, då var me­ning­en att det skul­le va­ra bor­ta för evigt, ut­an möj­lig­het att åter­upp­stå. När nå­gon sä­ger till mig att jag in­te bor­de gö­ra nå­got, att det är ett hopp­löst pro­jekt, då blir jag in­tres­se­rad. Up­pen­bar­li­gen fun­ge­ra­de det ock­så.

Lagerfeld har säl­lan va­rit in­tres­se­rad av fak­ta el­ler av den verk­li­ga värl­den. Istäl­let har han haft en drag­ning åt det dra­ma­tis­ka, och han har där­för upp­re­pa­de gång­er re­di­ge­rat sitt eget livs histo­ria. Att va­ra född i Ham­burg och ha vux­it upp i sta­bil tysk me­del­klass – fa­dern var af­färs­man i mjöl­k­in­du­strin och mo­dern hem­ma­fru – var in­te till­räck­ligt ro­man­tiskt i hans ögon, och där­för har han gär­na an­tytt kung­lig börd på sin mors si­da och gjort om sin far till ex­o­tisk ut­län­ning, of­ta med skan­di­na­vis­ka kopp­ling­ar. Att lä­sa hans många in­ter­vju­er är att mö­do­samt sö­ka sig ge­nom en rad av dim­ri­då­er, där han stän­digt le­der lä­sa­ren ut på nya irr­vä­gar och in i fak­ta­mäs­si­ga åter­vänds­grän­der.

En hän­del­se som trots allt är väl­do­ku­men­te­rad är den sto­ra mo­de­täv­ling­en 1954, an­ord­nad av the In­ter­na­tio­nal Wool Secre­ta­ri­at. I ju­ryn åter­fanns bå­de Hu­bert de Gi­venchy och Pi­er­re Bal­main, och året in­nan ha­de ing­en mindre än Christi­an Di­or sut­tit med. För­u­tom en be­ty­dan­de pris­sum­ma skul­le vin­na­rens skis­ser sät­tas i pro­duk­tion in­om ett ut­valt hau­te coutu­re-hus, vil­ket gjor­de täv­ling­en till en av de vik­ti­gas­te in­om sitt om­rå­de.

Förs­ta pris vanns av den tre år yng­re Yves Saint Lau­rent, me­dan Lagerfeld åter­fanns på plats tre, vil­ket var till­räck­ligt för att hans de­sign skul­le upp­märk­sam­mas av Pi­er­re Bal­main som val­de att sät­ta den gu­la ström­lin­je­for­ma­de yl­le­kap­pa han täv­lat med i pro­duk­tion. Han fick även an­ställ­ning som de­sig­nas­si­stent in­om mo­de­hu­set Bal­main, och kom att stan­na där i mer än tre år.

Lagerfeld och Saint Lau­rent blev snabbt go­da vän­ner och fort­sat­te um­gås även ef­ter täv­ling­en. Ef­ter av­slu­tad ar­bets­dag på Rue Franço­is Pre­mi­er (Lagerfeld ar­be­ta­de på Bal­main och Saint Lau­rent ha­de fått an­ställ­ning på Di­or, vars kon­tor låg i kors­ning­en vid Avenue Mon­ta­gi­ne) tog de of­ta La­ger­felds kräm­fär­ga­de tak­lö­sa Mer­ce­des över flo­den till Saint Ger­main. Kväl­lar­na kun­de bör­ja med mid­dag på La Clo­se­rie des Li­las och avslutas med cock­tails på La Cou­po­le. Vid den här ti­den var Pa­ris fort­fa­ran­de en för­hål­lan­de­vis li­ten och in­tim stad, och La­ger­felds flam­boy­an­ta stil och manér gjor­de ho­nom snabbt till en väl­känd fi­gur i natt­li­vet. Trots att Lagerfeld re­gel­bun­det syn­tes i so­ci­a­la sam­man­hang var han strängt di­sci­pli­ne­rad i sitt ar­be­te. I en in­ter­vju har han be­rät­tat:

– Jag var dödsuttrå­kad med fi­na bi­lar och stän­di­ga se­mest­rar. Jag gick ut näs­tan var­je natt och dan­sa­de. Jag var en ball­room dan­ce-mäs­ta­re och allt så­dant un­der en tid. Han fort­sat­te:

– Jag kom till Pa­ris som fjor­ton­å­ring och bör­ja­de ar­be­ta när jag fyllt sex­ton. När jag var väl­digt, väl­digt ung var jag in­te ba­ra väl­digt lat ut­an ock­så rätt så smak­lös. Jag tyck­te om cab­ri­o­le­ter, strän­der och sol­ba­dan­de, bo­dy­buil­ding och natt­klub­bar. Sam­ti­digt var min dröm, det en­da jag egent­li­gen vil­le gö­ra i li­vet, var att ar­be­ta för ett pre­stige­fyllt mo­de­hus i Pa­ris.”

En in­tres­sant pa­ren­tes är att ci­ta­ten, som så of­ta i fal­let med Lagerfeld, be­står av en bland­ning av san­ning och fik­tion. Han be­skri­ver sig själv och si­na in­tres­sen in­gå­en­de, men de fak­tis­ka ål­dersan­gi­vel­ser­na är fel med fle­ra år, så att han ska fram­stå mer som ett un­der­barn än en be­gå­vad ung­dom. För Lagerfeld har en dra­ma­tisk iscen­sätt­ning av li­vet all­tid va­rit mer in­tres­sant än att hål­la sig till fak­ta. Sä­kert har det ock­så hjälpt att Lagerfeld sak­nar sen­ti­men­ta­la drag och hell­re ser fram­åt än bak­åt. Som han själv ut­tryckt det: "histo­ria i sig är oin­tres­sant, det som är vik­tigt är själ­va anek­do­ten.” Kanske är det ock­så det som gjort ho­nom så läm­pad för ett yr­kes­liv in­om mo­de, som hand­lar mer om il­lu­sio­ner och ef­fek­ter än om att ska­pa en kor­rekt spe­gel­bild av en me­di­o­ker var­dag.

Ef­ter åren vid Bal­main gick Lagerfeld vi­da­re till att ar­be­ta som de­sig­ner hos Je­an Pa­tou. Hans tid vid Pa­tou har in­te läm­nat någ­ra an­märk­nings­vär­da spår va­re sig i hans eget cv el­ler in­om mo­de­hu­sets arkiv, men sam­ti­digt är hans sor­ti där­i­från av­gö­ran­de ef­tersom det sig­na­le­ra­de bör­jan på en ny epok, bå­de för ho­nom själv och för mo­de­in­du­strin i stort. Vid den här ti­den var Pa­ris mo­de­värld fort­fa­ran­de präg­lad av hau­te coutu­re-sy­ste­met. Det ha­de eta­ble­rats i mit­ten av 1800-ta­let som ett sätt att re­gle­ra den frans­ka mo­de­till­verk­ning­en, med yt­ter­li­ga­re ef­fekt att hant­ver­ket bakom plag­gen lyf­tes fram, vil­ket ad­de­ra­de ett starkt sym­bo­liskt vär­de.

Un­der ett drygt se­kel var den frans­ka hau­te coutu­ren sy­no­nym med högs­ta mo­de och de som form­gav för de frans­ka coutu­re-hu­sen dik­te­ra­de ock­så mo­det i and­ra län­der. Men när na­zis­ter­na oc­ku­pe­ra­de Pa­ris bröts kom­mu­ni­ka­tio­nen mel­lan Frankrike och om­värl­den. Där­för ut­veck­la­des un­der den här ti­den and­ra mo­de­cent­ra runt om i värl­den. I USA fanns fort­fa­ran­de ka­pi­tal­star­ka och mo­de­in­tres­se­ra­de kun­der, vil­ket så små­ning­om led­de till eta­ble­ran­det av New York Fashion Week, värl­dens förs­ta mo­de­vec­ka med anor än­da till­ba­ka till 1943. Där­med un­der­mi­ne­ra­des ock­så hau­te coutu­rens do­mi­nans in­om mo­de­sy­ste­met, vil­ket fick långt­gå­en­de ef­fek­ter även ef­ter krigs­slu­tet.

Den trend­käns­li­ge Lagerfeld var in­te blind in­för den här ut­veck­ling­en. Un­der de­cen­ni­er­na som följ­de kri­gets slut stäng­de fler än 80 % av Pa­ris al­la hau­te coutu­re-hus, för att istäl­let er­sät­tas av prêt-à-por­ter, or­da­grant ”re­do-att-bä­ras”. Om hau­te coutu­ren for­ma- des ef­ter krop­pen, sked­de nu det mot­sat­ta: stan­dar­di­se­ra­de kläd­stor­le­kar blev ku­tym och he­la pro­duk­tions­pro­ces­sen ställ­des om så att plag­get, sna­ra­re än krop­pen, blev mo­dets ut­gångs­punkt.

Lagerfeld själv har kon­se­kvent väg­rat att gö­ra en jäm­fö­rel­se mel­lan det mass­pro­du­ce­ra­de och det hand­till­ver­ka­de:

– Skill­na­den lig­ger i själ­va ma­te­ri­a­len. Mo­der­na klä­der ska in­te va­ra för dy­ra. När jag de­sig­nar coutu­re har jag en typ av sin­ne­lag och när jag gör prêt-à-por­ter har jag ett an­nat. Jag kan in­te sä­ga att det ena är va­re sig säm­re el­ler bätt­re än det and­ra. De är helt en­kelt ba­ra an­norlun­da.

Sä­kert var det ock­så den här in­ställ­ning­en som se­na­re gjor­de ho­nom läm­pad att väl­jas ut som förs­ta de­sig­ner för H&M att sam­ar­be­ta med, vil­ket när det sked­de 2007, in­te ba­ra re­vo­lu­tio­ne­ra­de bil­ligt snabb­mo­de ut­an ock­så bred­da­de all­män­he­tens in­tres­se för lyx­mo­de.

1964 bör­ja­de han som de­sig­ner på Chloé, som då ba­ra hun­nit ex­i­ste­ra i tolv år. Hans re­la­tion med mo­de­hu­set bör­ja­de blyg­samt. Som fri­lan­san­de sty­list (i mot­sats till den mer sta­tuslad­da­de ti­teln coutu­ri­er) de­sig­na­de han två prêt-à-por­ter-looks per sä­song, men suc­ces­sivt fick han allt­mer in­fly­tan­de. Ti­den på Chloé präg­la­de hans es­te­tik som gick från att va­ra ba­rock, på grän­sen till kitsch, till att ha ett lät­ta­re och mer sam­ti­da ut­tryck. Un­der den här ti­den lan­se­ra­de fle­ra av La­ger­felds jämn­å­ri­ga mo­de­hus un­der eget namn – såsom So­nia Ry­ki­el, Do­rot­hée Bis och Em­ma­nu­el­le Khanh – men Lagerfeld själv val­de med­ve­tet att lå­ta bli för att istäl­let fort­sät­ta ar­be­ta in­om be­fint­li­ga fö­re­tag:

– Jag är in­te fix­e­rad vid mitt eget namn. Jag bryr mig helt en­kelt in­te. Vad jag gil­lar är att job­ba. Ego-trip­pen, det är nå­got som kom­mer se­na­re, om alls.

Sam­ti­digt som Lagerfeld eta­ble­ra­de sitt ryk­te som mo­de­med­ve­ten kre­a­tör och bör­ja­de ex­traknäc­ka på fle­ra mo­de­hus pa­ral­lellt, väx­te ock­så hans re­dan sto­ra in­tres­se för in­red­ning. Hans hem var kän­da för sin fi­ness och han byt­te re­gel­bun­det stil, med kon­se­kvens att he­la möble­mang fick by­tas ut. Det hand­la­de i li­ka de­lar om ett ge­nu­int in­tres­se för es­te­tik som en med­ve­ten iscen­sätt­ning av La­ger­felds per­so­na. I för­läng­ning­en har det­ta lett till de ri­ka sce­no­gra­fi­er vi nu är va­na vid att se vid Cha­nel-vis­ning­ar­na, och som of­ta ut­går från La­ger­felds djup­gå­en­de kun­skap om in­red­ning och ar­ki­tek­tur. Ett ex­em­pel är Cha­nels hau­te coutu­re-vis­ning i ju­li 2014, där

»Jag är in­te fix­e­rad vid mitt eget namn.«

sce­no­gra­fin åter­ska­pa­de de­lar av Le Cor­bu­si­ers iko­nis­ka pa­ris­vå­ning. Le Cor­bu­si­er var sär­skild känd för sitt in­no­va­ti­va sätt att ar­be­ta med be­tong. Det in­spi­re­ra­de Lagerfeld att in­om ra­men för coutu­re-kol­lek­tio­nen att till­ver­ka en klän­ning i be­tong, för att yt­ter­li­ga­re un­der­stry­ka kors­be­frukt­ning­en mel­lan ar­ki­tek­tur och mo­de.

Hös­ten 1970 var An­dy War­hol på be­sök i Pa­ris, och de två blev snabbt vän­ner. Lagerfeld ha­de en mindre roll i War­hols film L’Amour – om vil­ket han se­na­re sagt att ”det var den barns­li­gas­te film­in­spel­ning jag nå­gon­sin va­rit med om” – och stu­de­ra­de sam­ti­digt War­hols egen­he­ter. War­hol var re­dan vid det här la­get mer känd för sitt kän­dis­skap än sitt konst­när­skap. Han var ti­dig med att va­ra känd för sa­kens skull, och an­vän­de med­ve­tet oli­ka at­tri­but för att ska­pa snabb igen­kän­ning hos all­män­he­ten, som den vit­hå­ri­ga pe­ru­ken och svar­ta skinn­jac­kan han bar. In­spi­re­rad av War­hol bör­ja­de Lagerfeld att bä­ra med sig en sol­fjä­der vart han än gick, vil­ket han se­dan fort­sat­te med de kom­man­de tret­tio åren.

Men, pa­ral­lellt med att Lagerfeld sli­pa­de på sin pub­li­ka per­so­na fort­sat­te han att ar­be­ta som de­sig­ner. Han är i dag känd som en av de hår­dast ar­be­tan­de in­om en i sig ex­tremt krä­van­de bransch, och har ock­så kri­ti­se­rat si­na kol­le­gors re­gel­bund­na kla­go­mål om hur svårt det är att ar­be­ta kre­a­tivt in­om mo­de nu­me­ra:

– Om du tyc­ker att det är för hår­da krav i bran­schen, då ska du in­te skri­va på kon­trak­tet. Vet du, jag av­skyr kre­a­tö­rer som först tar peng­ar­na men se­dan kla­gar över att ar­be­tet är för in­ten­sivt. För mig är det här ett nor­malt tem­po, men jag vet ju ock­så att jag in­te är nor­mal så egent­li­gen vet jag in­te. Jag tyc­ker om att ha det så här, jag be­hö­ver in­te tvinga mig själv för att ar­be­ta så här hårt.

Re­dan i mit­ten av sjut­ti­o­ta­let, pa­ral­lellt med ar­be­tet för Chloé, in­led­de han sitt sam- ar­be­te med Fen­di, sam­ti­digt som han ock­så de­sig­na­de för fler­ta­let tys­ka mär­ken men ock­så ha­de ett fing­er med som kre­a­tör in­om in­red­nings- och un­der­klä­des­bran­scher­na. Hans di­sci­pli­ne­ra­de ar­bets­me­to­der har all­tid va­rit om­ta­la­de:

– När jag tän­ker på dem blan­dar jag ald­rig ihop dem. Det är min sto­ra hem­lig­het. Egent­li­gen fö­re­drar jag att in­te ana­ly­se­ra mig själv över­hu­vud­ta­get, men om jag ska sä­ga nå­got är jag en per­son när jag de­sig­nar Fen­di och en an­nan när jag gör Cha­nel el­ler min egen lin­je. Jag har in­te en per­son­lig­het, jag har tre. Men, jag stäl­ler ald­rig frå­gor till mig själv, istäl­let för­sö­ker jag fin­na svar. Jag vet att det lå­ter pre­ten­tiöst, men på sätt och vis är jag som en ma­skin. Jag får elekt­ris­ka blix­tar!

Se­dan Lagerfeld tog över den kre­a­ti­va led­ning­en för Cha­nel för snart 35 år se­dan har mo­de­hu­set fått för­ny­at liv. Det var han som knöt sam­man de två c:na, och som där­med ska­pa­de en av vår tids mest iko­nis­ka lo­go­ty­per. Han ut­veck­la­de prêt-à-por­ter-kol­lek­tio­ner­na och har de se­nas­te sä­song­er­na även bör­jat ex­pe­ri­men­te­ra med in­te ba­ra herr­klä­der ut­an även uni­sex-va­ri­an­ter.

Fo­tout­ställ­ning­en på Pa­laz­zo Pit­ti som­ma­ren 2016, Vi­sions of Fashion, sam­man­fat­ta­de hans kar­riär som fo­to­graf. Över 200 fo­to­gra­fi­er, ti­di­ga­re pub­li­ce­ra­de i Har­per’s Ba­zaar, Numéro och V Ma­ga­zi­ne, ingick i ut­ställ­ning­en, som cu­re­rats av Er­ic Pfun­der på Cha­nel och Ger­hard Ste­idl, grun­da­re till väl­kän­da Ste­idl Ver­lag. Ut­ställ­ning­en in­led­des re­dan i det im­po­ne­ran­de trapp­hu­set Sca­lo­ne del Mo­ro, fort­sat­te ge­nom Gal­le­ria Pa­la­ti­na, där La­ger­felds fo­to­gra­fi­er in­te­gre­ra­des med den be­fint­li­ga sam­ling­en av ita­li­ens­ka mäs­ta­re, in­nan den av­slu­ta­des i världs­be­röm­da Sa­la Bi­an­ca.

I dag är han den sista i sin ge­ne­ra­tion som fort­fa­ran­de är verk­sam. Hans sam­ti­da har en ef­ter en läm­nat sce­nen. Själv ha­de han sä­kert vif­tat bort det­ta som oin­tres­sant och istäl­let ve­lat un­der­stry­ka att det är fram­ti­den, in­te histo­ri­en, som spe­lar roll och den som vi bör fo­ku­se­ra på. π

»Jag har in­te en per­son­lig­het, jag har tre.«

Rym­d­ål­dern. Kol­lek­tio­nen FW2017/18 är ett stort steg – ut i mo­de­rym­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.