KARL LAGERFELD
I över 30 år har Karl Lagerfeld regerat över Chanel med sin vakna blick. Plaza Magazine tecknar kejsarens eleganta modehistoria.
Modets kejsare regerar över Chanel med vaken blick.
»Jag kom till Paris som fjortonåring och började arbeta när jag fyllt sexton.«
Rent tekniskt har jag aldrig blivit introducerad för Karl Lagerfeld. Ändå har vi setts. För snart ett år sedan hade Lagerfeld bjudits in av Pitti Uomo för att ställa ut sina modefotografier på Palazzo Pitti, vars Sala Bianca en gång i tiden var skådeplats för världens första modevisning. På takterrassen hade den florentinska societeten samlats tillsammans med influgna modeprofiler. När Lagerfeld visade sig, influgen direkt till festen från Paris, utbröt tumult, människor tryckte sig mot dörrarna och alla ville få en stund med ”modets kejsare”. Själv smet jag ut genom en bakdörr och var på väg från palatset när plötsligt den stora porten öppnades och Lagerfeld själv uppenbarade sig. Även han hade, efter bara några minuter, tröttnat på att ta emot folkets jubel och bestämt sig för att återvända till Paris och det väntande designkontoret.
Under en kort stund stod vi i tysthet på borggården och betraktade varandra, innan han till slut leddes till en väntande svart Mercedes och kördes ut från palatsområdet.
Våren 2017 donerade modehuset Chanel 5,7 miljoner euro till Palais Galliera, Paris främsta modemuseum. Det huvudsakliga syftet bakom donationen var att säkra en permanent modeutställning i Paris. Vare sig Galliera eller något av de andra museerna i modets huvudstad har hittills haft annat än tillfälliga utställningar om mode. Gallieras egna arkiv har länge varit en dold hemlighet för museibesökarna, tillgängligt enbart för modeforskare och intresserade studenter. Att det var just Chanel som stod bakom donationen var ingen slump. Tillsammans med ett fåtal andra modehus – Christian Dior, Saint Laurent, Lanvin och några till – representerar de en utvald skara som utan avbrott verkat inom haute couture-världen i decennier, samtidigt som de skrivit in sig i internationell modehistoria genom sin radikala inställning till elegans, femininitet och lyx.
Sedan 1983, tolv år efter grundaren Gabrielle ”Coco” Chanels död, tog Karl Lagerfeld över den kreativa ledningen för det då dammiga och lätt irrelevanta modehuset. Trots sin tidigare status som banbrytande innovatör och feministisk inspiratör hade märket aldrig kunnat lösgöra sig från de mörka associa- tionerna som uppstått under kriget då Gabrielle Chanel samarbetat med den ockuperande naziregimen. Lagerfeld var redan vid den här tiden en veteran inom modevärlden. Flera av hans vänner varnade honom för att ta uppdraget att ge nytt liv åt Chanel:
– I dag är människor bra på att återuppliva gamla varumärken men på den tiden, när ett modehus var dött, då var meningen att det skulle vara borta för evigt, utan möjlighet att återuppstå. När någon säger till mig att jag inte borde göra något, att det är ett hopplöst projekt, då blir jag intresserad. Uppenbarligen fungerade det också.
Lagerfeld har sällan varit intresserad av fakta eller av den verkliga världen. Istället har han haft en dragning åt det dramatiska, och han har därför upprepade gånger redigerat sitt eget livs historia. Att vara född i Hamburg och ha vuxit upp i stabil tysk medelklass – fadern var affärsman i mjölkindustrin och modern hemmafru – var inte tillräckligt romantiskt i hans ögon, och därför har han gärna antytt kunglig börd på sin mors sida och gjort om sin far till exotisk utlänning, ofta med skandinaviska kopplingar. Att läsa hans många intervjuer är att mödosamt söka sig genom en rad av dimridåer, där han ständigt leder läsaren ut på nya irrvägar och in i faktamässiga återvändsgränder.
En händelse som trots allt är väldokumenterad är den stora modetävlingen 1954, anordnad av the International Wool Secretariat. I juryn återfanns både Hubert de Givenchy och Pierre Balmain, och året innan hade ingen mindre än Christian Dior suttit med. Förutom en betydande prissumma skulle vinnarens skisser sättas i produktion inom ett utvalt haute couture-hus, vilket gjorde tävlingen till en av de viktigaste inom sitt område.
Första pris vanns av den tre år yngre Yves Saint Laurent, medan Lagerfeld återfanns på plats tre, vilket var tillräckligt för att hans design skulle uppmärksammas av Pierre Balmain som valde att sätta den gula strömlinjeformade yllekappa han tävlat med i produktion. Han fick även anställning som designassistent inom modehuset Balmain, och kom att stanna där i mer än tre år.
Lagerfeld och Saint Laurent blev snabbt goda vänner och fortsatte umgås även efter tävlingen. Efter avslutad arbetsdag på Rue François Premier (Lagerfeld arbetade på Balmain och Saint Laurent hade fått anställning på Dior, vars kontor låg i korsningen vid Avenue Montagine) tog de ofta Lagerfelds krämfärgade taklösa Mercedes över floden till Saint Germain. Kvällarna kunde börja med middag på La Closerie des Lilas och avslutas med cocktails på La Coupole. Vid den här tiden var Paris fortfarande en förhållandevis liten och intim stad, och Lagerfelds flamboyanta stil och manér gjorde honom snabbt till en välkänd figur i nattlivet. Trots att Lagerfeld regelbundet syntes i sociala sammanhang var han strängt disciplinerad i sitt arbete. I en intervju har han berättat:
– Jag var dödsuttråkad med fina bilar och ständiga semestrar. Jag gick ut nästan varje natt och dansade. Jag var en ballroom dance-mästare och allt sådant under en tid. Han fortsatte:
– Jag kom till Paris som fjortonåring och började arbeta när jag fyllt sexton. När jag var väldigt, väldigt ung var jag inte bara väldigt lat utan också rätt så smaklös. Jag tyckte om cabrioleter, stränder och solbadande, bodybuilding och nattklubbar. Samtidigt var min dröm, det enda jag egentligen ville göra i livet, var att arbeta för ett prestigefyllt modehus i Paris.”
En intressant parentes är att citaten, som så ofta i fallet med Lagerfeld, består av en blandning av sanning och fiktion. Han beskriver sig själv och sina intressen ingående, men de faktiska åldersangivelserna är fel med flera år, så att han ska framstå mer som ett underbarn än en begåvad ungdom. För Lagerfeld har en dramatisk iscensättning av livet alltid varit mer intressant än att hålla sig till fakta. Säkert har det också hjälpt att Lagerfeld saknar sentimentala drag och hellre ser framåt än bakåt. Som han själv uttryckt det: "historia i sig är ointressant, det som är viktigt är själva anekdoten.” Kanske är det också det som gjort honom så lämpad för ett yrkesliv inom mode, som handlar mer om illusioner och effekter än om att skapa en korrekt spegelbild av en medioker vardag.
Efter åren vid Balmain gick Lagerfeld vidare till att arbeta som designer hos Jean Patou. Hans tid vid Patou har inte lämnat några anmärkningsvärda spår vare sig i hans eget cv eller inom modehusets arkiv, men samtidigt är hans sorti därifrån avgörande eftersom det signalerade början på en ny epok, både för honom själv och för modeindustrin i stort. Vid den här tiden var Paris modevärld fortfarande präglad av haute couture-systemet. Det hade etablerats i mitten av 1800-talet som ett sätt att reglera den franska modetillverkningen, med ytterligare effekt att hantverket bakom plaggen lyftes fram, vilket adderade ett starkt symboliskt värde.
Under ett drygt sekel var den franska haute couturen synonym med högsta mode och de som formgav för de franska couture-husen dikterade också modet i andra länder. Men när nazisterna ockuperade Paris bröts kommunikationen mellan Frankrike och omvärlden. Därför utvecklades under den här tiden andra modecentra runt om i världen. I USA fanns fortfarande kapitalstarka och modeintresserade kunder, vilket så småningom ledde till etablerandet av New York Fashion Week, världens första modevecka med anor ända tillbaka till 1943. Därmed underminerades också haute couturens dominans inom modesystemet, vilket fick långtgående effekter även efter krigsslutet.
Den trendkänslige Lagerfeld var inte blind inför den här utvecklingen. Under decennierna som följde krigets slut stängde fler än 80 % av Paris alla haute couture-hus, för att istället ersättas av prêt-à-porter, ordagrant ”redo-att-bäras”. Om haute couturen forma- des efter kroppen, skedde nu det motsatta: standardiserade klädstorlekar blev kutym och hela produktionsprocessen ställdes om så att plagget, snarare än kroppen, blev modets utgångspunkt.
Lagerfeld själv har konsekvent vägrat att göra en jämförelse mellan det massproducerade och det handtillverkade:
– Skillnaden ligger i själva materialen. Moderna kläder ska inte vara för dyra. När jag designar couture har jag en typ av sinnelag och när jag gör prêt-à-porter har jag ett annat. Jag kan inte säga att det ena är vare sig sämre eller bättre än det andra. De är helt enkelt bara annorlunda.
Säkert var det också den här inställningen som senare gjorde honom lämpad att väljas ut som första designer för H&M att samarbeta med, vilket när det skedde 2007, inte bara revolutionerade billigt snabbmode utan också breddade allmänhetens intresse för lyxmode.
1964 började han som designer på Chloé, som då bara hunnit existera i tolv år. Hans relation med modehuset började blygsamt. Som frilansande stylist (i motsats till den mer statusladdade titeln couturier) designade han två prêt-à-porter-looks per säsong, men successivt fick han alltmer inflytande. Tiden på Chloé präglade hans estetik som gick från att vara barock, på gränsen till kitsch, till att ha ett lättare och mer samtida uttryck. Under den här tiden lanserade flera av Lagerfelds jämnåriga modehus under eget namn – såsom Sonia Rykiel, Dorothée Bis och Emmanuelle Khanh – men Lagerfeld själv valde medvetet att låta bli för att istället fortsätta arbeta inom befintliga företag:
– Jag är inte fixerad vid mitt eget namn. Jag bryr mig helt enkelt inte. Vad jag gillar är att jobba. Ego-trippen, det är något som kommer senare, om alls.
Samtidigt som Lagerfeld etablerade sitt rykte som modemedveten kreatör och började extraknäcka på flera modehus parallellt, växte också hans redan stora intresse för inredning. Hans hem var kända för sin finess och han bytte regelbundet stil, med konsekvens att hela möblemang fick bytas ut. Det handlade i lika delar om ett genuint intresse för estetik som en medveten iscensättning av Lagerfelds persona. I förlängningen har detta lett till de rika scenografier vi nu är vana vid att se vid Chanel-visningarna, och som ofta utgår från Lagerfelds djupgående kunskap om inredning och arkitektur. Ett exempel är Chanels haute couture-visning i juli 2014, där
»Jag är inte fixerad vid mitt eget namn.«
scenografin återskapade delar av Le Corbusiers ikoniska parisvåning. Le Corbusier var särskild känd för sitt innovativa sätt att arbeta med betong. Det inspirerade Lagerfeld att inom ramen för couture-kollektionen att tillverka en klänning i betong, för att ytterligare understryka korsbefruktningen mellan arkitektur och mode.
Hösten 1970 var Andy Warhol på besök i Paris, och de två blev snabbt vänner. Lagerfeld hade en mindre roll i Warhols film L’Amour – om vilket han senare sagt att ”det var den barnsligaste filminspelning jag någonsin varit med om” – och studerade samtidigt Warhols egenheter. Warhol var redan vid det här laget mer känd för sitt kändisskap än sitt konstnärskap. Han var tidig med att vara känd för sakens skull, och använde medvetet olika attribut för att skapa snabb igenkänning hos allmänheten, som den vithåriga peruken och svarta skinnjackan han bar. Inspirerad av Warhol började Lagerfeld att bära med sig en solfjäder vart han än gick, vilket han sedan fortsatte med de kommande trettio åren.
Men, parallellt med att Lagerfeld slipade på sin publika persona fortsatte han att arbeta som designer. Han är i dag känd som en av de hårdast arbetande inom en i sig extremt krävande bransch, och har också kritiserat sina kollegors regelbundna klagomål om hur svårt det är att arbeta kreativt inom mode numera:
– Om du tycker att det är för hårda krav i branschen, då ska du inte skriva på kontraktet. Vet du, jag avskyr kreatörer som först tar pengarna men sedan klagar över att arbetet är för intensivt. För mig är det här ett normalt tempo, men jag vet ju också att jag inte är normal så egentligen vet jag inte. Jag tycker om att ha det så här, jag behöver inte tvinga mig själv för att arbeta så här hårt.
Redan i mitten av sjuttiotalet, parallellt med arbetet för Chloé, inledde han sitt sam- arbete med Fendi, samtidigt som han också designade för flertalet tyska märken men också hade ett finger med som kreatör inom inrednings- och underklädesbranscherna. Hans disciplinerade arbetsmetoder har alltid varit omtalade:
– När jag tänker på dem blandar jag aldrig ihop dem. Det är min stora hemlighet. Egentligen föredrar jag att inte analysera mig själv överhuvudtaget, men om jag ska säga något är jag en person när jag designar Fendi och en annan när jag gör Chanel eller min egen linje. Jag har inte en personlighet, jag har tre. Men, jag ställer aldrig frågor till mig själv, istället försöker jag finna svar. Jag vet att det låter pretentiöst, men på sätt och vis är jag som en maskin. Jag får elektriska blixtar!
Sedan Lagerfeld tog över den kreativa ledningen för Chanel för snart 35 år sedan har modehuset fått förnyat liv. Det var han som knöt samman de två c:na, och som därmed skapade en av vår tids mest ikoniska logotyper. Han utvecklade prêt-à-porter-kollektionerna och har de senaste säsongerna även börjat experimentera med inte bara herrkläder utan även unisex-varianter.
Fotoutställningen på Palazzo Pitti sommaren 2016, Visions of Fashion, sammanfattade hans karriär som fotograf. Över 200 fotografier, tidigare publicerade i Harper’s Bazaar, Numéro och V Magazine, ingick i utställningen, som curerats av Eric Pfunder på Chanel och Gerhard Steidl, grundare till välkända Steidl Verlag. Utställningen inleddes redan i det imponerande trapphuset Scalone del Moro, fortsatte genom Galleria Palatina, där Lagerfelds fotografier integrerades med den befintliga samlingen av italienska mästare, innan den avslutades i världsberömda Sala Bianca.
I dag är han den sista i sin generation som fortfarande är verksam. Hans samtida har en efter en lämnat scenen. Själv hade han säkert viftat bort detta som ointressant och istället velat understryka att det är framtiden, inte historien, som spelar roll och den som vi bör fokusera på. π
»Jag har inte en personlighet, jag har tre.«