ROGER DUPÉ
Genombrottet kom i Paris för Kenzo och visningar för Gaultier. I sin debutbok skildrar Roger Dupé modellvärldens många sidor.
Efter prestigevisningar för Kenzo och Gaultier, nu har den svenske toppmodellen skrivit sin debutbok.
Det var i Paris genombrottet kom, med en visning för Kenzo. Efter det har Roger Dupé stormat fram på både modemetropolernas runways och i livets strålkastarljus. Nyligen släppte han sin debutbok, Den motvilliga modellen (Norstedts). När modeller skriver böcker blir det gärna antingen drogdoftande Per Hagmanska skildringar från det (o)ljuva livet i en värld av alltför smala kroppar och alltför feta plånböcker, eller långa tacktal som andas ”ge mig ännu ett omslagsjobb”. Roger Dupés bok går i en helt annan fashionlitterär tradition. Även om Den motvilliga modellen har en dos av hedonism – Leonardo DiCaprio ”hade alltid minst två mycket unga tjejer vid sin sida” och Wiz Khalifa bjuder på ”den största joint jag någonsin sett” – så är det lika mycket en uppväxtskildring i ett å ena sidan grått Sverige i färgstark förändring, å andra sidan en global modevärld som har förbannat svårt med detsamma, alltså, att förändra sig. Funderingarna om etnicitet löper som en röd – eller ska vi säga svart – tråd genom boken, från att vara en av få mörka under uppväxten i Västeråsförorten till modellernas hudfärg på catwalks och modeplåtningar runt om i världen. Den uttalade rasismen i vardagen och den outtalade i modellvärlden vilar mellan, och bokstavligen på, raderna. Roger Dupé har emellertid bidragit till att delvis bryta mönstren, han blev bland annat den första svarta modellen att fronta Rolls-Royce och han verkar fortfarande för att öka mångfalden i modellvärlden. Boken Den motvilliga modellen är ett, allt annat än motvilligt, exempel på just detta.
Plaza fångade författardebutanten mitt i steget – han reser mycket – för att prata om mode, litteratur, fotboll och annat viktigt som kan rädda liv.
Paris ”enfant terrible” Gaultier gjorde nyligen sin – enligt egen utsago – sista visning, hur var ditt första möte med Jean-Paul?
– Jean-Paul Gaultier är en pionjär inom sitt område och att ha fått möjligheten till att gå en visning för honom är väldigt häftigt. Mitt första möte med Jean-Paul var under en casting i Paris. Alla modeller skulle först gå fram och tillbaka för att sedan testa olika kläder, men så sker en unik upplevelse: han ber mig välja mellan två olika typer av godis. Den ena var något slag av en hårdare karamell och sedan låg där även olika typer av praliner. Jag valde en pralin och Jean-Paul Gaultier smilade och sa: “Good taste.“Han ansåg att jag hade valt en bra smak. Jag har alltid undrat om det var valet av pralinen som gav mig jobbet.
Kenzo, också högst förknippat med Paris, var ditt första stora jobb. Hur var det?
– Kenzo-jobbet var väldigt kul för mig, eftersom det kändes som vändningen kom där och gav mig en knuff i rätt riktning. Det hade gått trögt för mig i början i Paris. Jag var 19 år och det var både nytt och svårt att sätta sig in i branschen. Det var svårt att bli bokad på jobb. Jag var nära på att kasta in handduken flera gånger, men jag valde ändå till slut att fortsätta kämpa och rida ut vågen och så kom det där jobbet.
Lite oväntat i en bok om modellvärlden så har fotbollen en avgörande betydelse, en närmast religiös. Bollen blir en symbol för att hitta rätt i en annars kaosartad tillvaro där det går snett för många unga vänner. Även om Roger når framgång på planen, handplockas till Västerås SK och bland annat lär känna stadens stora fotbollsfamilj Nilsson-Lindelöf – där sonen Victor blir den mest kända och idag en stjärna i landslaget och Manchester United – så tar sig livet andra vägar. En scout långt från fotbollsvärldens scouter får syn på Roger, under ett besök i Stockholm.
När VSK:s Luciano ”upptäcker” dig, är det en likhet med när modellagenturen Mikas gör det längre fram i livet?
– Ja på sätt och vis, men det skiljer sig åt. När det gäller fotbollen så blev jag ”upptäckt” och bedömd utifrån en prestation på planen, och timmarna jag hade lagt ner på att träna. När jag sedan blir ”upptäckt” som modell, blir jag dock enbart bedömd utifrån hur jag ser ut, vilket jag inte har kunnat påverka. Därför har jag nog inte tagit yrket på så blodigt allvar utan har mest haft en sund approach till yrket och branschen. Utan att vara oprofessionell i min roll.
Boken skildrar hur flera av dina tidiga vänner hamnade i kriminalitet och droger, vad var din räddning?
– Min räddning var en kombination utav föräldrar som aldrig gav upp på mig, jag fick tillhöra en fotbollsförening och utöva något jag tyckte om, som i sin tur bidrog till att jag kunde få bra förebilder i livet, och att jag även är uppfostrad i ett hem med sunda värderingar och disciplin. Den dynamiken, tror jag, fick mig tillbaka på rätt spår i livet.
Du skriver att modebranschen kan vara en ”dålig plats om du tar fel beslut och umgås med fel människor”. Vad är det sämsta beslut du fattat?
– Det sämsta beslutet jag har tagit, skulle då vara när jag och några modellkolleger bestämde oss för att dricka lite för mycket innan en catwalk för att komma ”in the mode”, det slutade med att vi ving
lade lite glatt ut på catwalken, vilket kanske inte var det ultimata inför en visning.
Ett kapitel i boken heter ”J’aime Paris”, passande eftersom Plazas tema är Frankrike. Vad älskar du med Paris?
– Det jag älskar med staden Paris är, att det finns otroligt fina byggnader och platser att besöka. Det känns som att människorna där lever mer vardagsnära och njuter, man känner kreativitetens puls i staden. Det är okej att ta ett glas vin på en ”måndag” och att klä upp sig och göra sig fin. Jag kan tycka att det ligger en viss charm i det.
I boken skriver Roger Dupé mycket om identiteten av att vara svart, om bemötandet, bristen på mångfald men också om hjältar som betytt mycket, både för världen i stort och för Rogers egen privata lilla värld. Gemensamt är att de på sina olika sätt flyttat fram positionerna för svarta, även i modellvärlden.
Givenchys creative director Riccardo Tisci, supermodellen Naomi Campbell, Nelson Mandela – vad betyder de för dig?
– De är framförallt människor som har inspirerat och påverkat mig på många olika plan. Deras driv att jobba för förändring har gett mig insyn i att, alla kan göra något utifrån där du står i livet och det går att nå sina drömmer samtidigt som du öppnar dörrar för andra människor, bara du vill.
Vilken fotograf som du inte jobbat med skulle du vilja arbeta med?
– Jag skulle jättegärna vilja jobba med Mikael Jansson och Steven Klein.
Vad har Tyler Mitchell betytt för dig och modevärlden i stort?
– I mina ögon så är det bara att säga hatten av! Att vara så ung och göra det Tyler Mitchell har gjort är stort. Återigen blir jag väldigt glad och imponerad av människor som både är drivna, kreativt duktiga och lämnar ett meningsfullt avtryck. Att efter hela 125 år av historia, är han första afroamerikanen som någonsin har plåtat ett omslag för Vogue och inte nog med det, han plåtar superstjärnan Beyonce. Det imponerar och betyder väldigt mycket för mig men även många fler, både i och utanför modevärlden, kan jag understryka.
Du gjorde en stor kampanj med Katy Perry, hur var hon att jobba med?
– Hon var väldigt trevlig och ”very American”. Även om vi inte hann talas vid så himla mycket eftersom det var ett tight schema. Men hon gav mycket och visade en väldigt ödmjuk och jordnära sida. π
Missa inte Roger Dupés Paristips i Plazas Guide.