DIVAN DENEUVE
Plaza får äran att möta Frankrikes okrönta drottning. Catherine Deneuve pratar Belle de Jour, barn och bikinis.
Även om Frankrike är en republik så har landet en okrönt drottning. Gunnar Rehlin möter La Deneuve.
Möt Frankrikes drottning. Jodå, Frankrike är en republik sedan flera hundra år tillbaka – men landet har trots det en drottning, om än en officiellt okrönt sådan. Hon heter Catherine Deneuve, och hon är sedan en rad decennier landets mest hyllade och vördade skådespelerska.
Att hon i år fyller 77 gör inte att hon slår ner på takten. Tvärtom. Hon gör regelbundet minst två filmer per år, och hon ställer ofta upp för att göra PR för dem.
Som denna denna strålande dag då jag möter henne på Hotel Excelsior på ön Lido utanför Venedig. Filmen heter ”La Verité” och är regisserad av den hyllade japanske regissören Hirokazu Kore-Eda (han vann 2018 Guldpalmen i Cannes för sin film ”Shoplifters”). Samma dag har filmen fått positiva recensioner. Deneuve själv har kalllats ”magnifik”.
– Ja, jag har hört det. Man har läst upp några av dem för mig. Jag läser recensioner, men det är inte alltid som jag tror på dem, säger hon och ler.
Inför varje möte med Deneuve (det har blivit några stycken under åren) är jag aningen nervös. Hon kan vara iskall och omöjlig, hon kan vara varm, rolig och charmerande. Denna dag är det den sistnämnda jag möter. Det som följer är en mycket underhållande stund med en legendar som både är medveten om sin legendstatus men som samtidigt också vill tona ner den. Hon säger med eftertryck att hon tycker illa om att bli behandlad ”som en institution”.
– Om någon tilltalar mig med överdriven artighet och vördnad så försöker jag att få mötet att gå så fort som möjligt.
Hon gjorde filmdebut 1957. Det stora genombrottet kom sju år senare, i musicalen ”Paraplyerna i Cherbourg”. 1965 gjorde hon huvudrollen i Roman Polanskis lysande rysare ”Repulsion”, två år senare spelade hon mot sin syster Francois Dorléac i ”Systrarna från Rochefort” och gjorde huvudrollen i Luis Buñuels klassiker ”Belle de Jour”.
Samtidigt är 1967 ett år hon inte gärna vill bli påmind om. Det året omkom nämligen systern i en bilolycka, något som självfallet blivit ett traumatiskt minne. Men karriären fortsatte i full fart – från franskdoftande titlar som ”Indochine” och ”Place Vendôme” till nordisk färgade ”Dancer in the Dark”, i regi av danska Lars von Trier med svenske Stellan Skarsgård och isländska Björk. Listan är lång och hon verkar inte banga för någon genre. Hon har arbetat med filmhistoriens stora – från en François till en annan, Truffaut såväl som Ozon – och söker gärna samarbete med nya, unga regissörer.
– Men det viktigaste är alltid manuset. Manuset först, sedan kommer regissören, säger hon.
Hon har haft många uppmärksammade älskare. Hon hade ett kort äktenskap med den berömde fotografen David Bailey, hon hade förhållanden med bland annat Roger Vadim, nämnde François Truffaut, Burt Reynolds, Clint Eastwood och Marcello Mastroianni, idel manliga stilikoner. Hon fick en son med Vadim och en dotter med
Mastroianni. Den sistnämnda, Chiara, är också skådespelare och mor och dotter har spelat mot varandra ett par gånger, senast härom året, då de i ”Claire Darling” spelade just mor och dotter.
– Jag trodde att det skulle vara svårt, att spela mot någon som jag känner så väl, men det var allright. Chiara och jag är mycket, mycket nära varandra.
– Men att gå från att vara dotter till att bli din egen kvinna, och detta i jämförelse med din mamma, det är svårt.
Hon blir mycket engagerad i rösten när hon kommer in på begreppet barnuppfostran.
– Att försöka kontrollera barn, det är fruktansvärt. Barn måste få en möjlighet att göra dumma saker. Idag finns det föräldrar som följer sina barn på telefonen för att få veta var de alltid befinner sig. Det är ju som att sitta i fängelse. Nej, mina barn hade det fritt.
Catherine Deneuve har den där sortens utstrålning som gör att man skulle se henne direkt även i en folksamling på tusen personer (till skillnad från till exempel Woody Allen, som man inte skulle se i en folksamling på tio personer). Ändå menar hon att det inte är några problem för henne att promenera runt i Paris, att gå ut med hunden och handla grönsaker på den lokala marknaden.
– Jag går ut med hunden, jag går på restauranger, jag går på bio, jag går till den lokala grönsaksmarknaden. Ibland gör jag det ensam, ibland med vänner. Jag kan göra i princip vad jag vill i Paris. Folk är så upptagna med att titta på det som de ska handla, så de lägger inte märke till personerna som står bredvid dem. Den mesta tiden lever jag mitt liv som jag vill. Jag gör två filmer om året och när jag inte filmar så handlar det om att göra PR för filmen jag gjorde innan. Och i tiden emellan umgås jag med släkt och vänner. Det finns många prioriteringar i livet, att vara skådespelare är inte en av dem.
Men det måste väl finnas ställen som hon undviker? Hon skrattar.
– Jag skulle inte visa mig i bikini på en strand i södra Frankrike i augusti. π