TENNISMODE, NÅGON?
Plaza pratar tennismodets elegans med Beryl Lacoste, barnbarn till trendsettern, »Krokodilen«.
Från Franska Öppna till street wear, Plaza möter Lacoste och undersöker tennismodets estetik.
Krokodilen’ kallades den franska tennisstjärnan, René Lacoste, som på tjugotalet befann sig bland världens bästa. Namnet fick han av en journalist i Boston, efter att ha slagit vad om en koffert av krokodilskinn med sin Davies Cup-kapten. 19-åriga Lacoste förlorade vadet, men smeknamnet på den envisa unga mannen stannade kvar. När han bad sin vän, designern Robert George, om att brodera en krokodil på sin kavaj, blev det början på den ikoniska logo som vi känner idag.
På den tiden var tennis en gentlemansport för en invigd elit. Man spelade om heder och ära och diskuterade inte med domarna. 23 år gammal vann Lacoste både US Open och den jättelika Davies Cup-bucklan med sina franska vänner, de berömda Musketörerna.
När segern skulle försvaras i Paris år 1928, byggdes de nu legendariska Roland Garros-planen som en hyllning till de franska hjältarna. Under Bois de Boulogne-skogens stora träd är Lacoste idag förevigad som staty, som slår en forehand, med den karakteristiska sixpence-mössan på huvudet, långa byxor och skjorta med uppkavlade ärmen.
De Fyra Musketörer var efterfrågade i hela världen. Sveriges Kung Gustav V, som var entusiastisk amatörspelare, deltog i flera dubbelmatcher mot fransmännen, som såg till att han vann tillräckligt många gånger. Mycket har hänt sedan dess.
– Farfar kom från det glada tjugotalet, när Chanel och Patou skapade modet och alla var eleganta, både när de tävlade och tittade på. Det handlade inte bara om att vinna - elegansen var också en del av spelet, berättar Beryl Lacoste, som har ärvt sin farfars utseende och goda humör.
I början var kläderna de samma som man hade på sig om dagen. På 1880-talet tävlade damerna i långa klänningar med korsett och hatt. Herrarna hade långbyxor och öppna skjortor med klubblogon broderat på bröstfickan. Kläderna var vita, vilket var högsta modet på den tiden.
Först på tjugotalet började modet röra på sig med René Lacostes franska mixed dubbelpartner, Suzanne Lenglen.
‘La Divine’ var smeknamnet på fransosen, som hade inlett ett samarbete med modeskaparen, Jean Patou. När hon som en virvelvind jagade bollarna i sina kortärmade blusar och plis
serade kjolar, blev hon en symbol för den frigjorda kvinnan. Diaghilevs ‘Ballet Russe’ inspirerade. Kläderna var av lätta och mjuka textiler som gav Lenglen den störst möjliga rörelsesfriheten. Håret höll hon på plats med ett brett band av tyll.
Hennes efterträdare, amerikanska Helen Wills, debuterade några år senare i sin skoluniform - en vit skjorta med svart kravatt och vita shorts.
Herrmodet var mera diskret. Med rubriken ‘Fashions from Paris’ beskrev en brittisk tidning Musketörernas accessoarer. Till de vita kläderna hade Lacoste på sig ett bälte och sin vita sixpence. Hans medspelare, Jean Borotra, spelade med svart beret och espadrillos. Först på trettiotalet började herrarna spela med shorts precis som fotbollspelarna.
– Skorna var tunna och lätta, och farfar spelade inte varje dag. När han åkte båt till New York kom han först fram efter tio dagar, berättar Beryl Lacoste.
För René Lacoste handlade resorna både om tennis och affärer. Hans pappa var chef för de spansk-schweiziska lyxbilarna, Hispano-Suiza och därför tog han alltid möten mellan matcherna.
– Tack vare bilarna träffade farfar André Gillier, som skulle producera de första Lacoste-tröjorna. Till en början var de tänka till honom själv. När han spelade i New York var det fuktigt och varmt och i England var det kyligt. Därför ville han ha en kortärmad tröja som passade till olika klimat samtidigt med att huden kunde andas. Det dröjde inte länge förrän de andra spelarna ville ha samma sak. När farfar slutade med tennisen, började de spela med krokodillogon. Jag brukar säga, att det var världens första product placement, berättar Beryl Lacoste.
Den nya tröjan var gjord av ett stickat tyg, som han kallade för jersey petit picqué.
– Både i tennis och i livet ville farfar hela tiden förbättra sakerna. Han var en stor uppfinnare, med mera än 40 patenter, förklarar Beryl om René Lacoste, som bland annat uppfann den första bollautomaten, så han kunde öva overheads.
Han skrev bestsellerboken ‘Tennis’, som översattes till svenska. När han år 1963 lanserade världens första racket av stål var det en revolution precis som Lacostetröjan.
– Till och med ljudet var annorlunda när man slog till bollen. Jimmy Connors spelade med T2000-modellen, som sålde över sex millioner exemplar. Han kom ofta på lunch hos farfar, som bodde nära Roland Garros. Fast han var en buse på tennisplanet var han alltid mycket respektfull. Den franska spelaren Guy Forget hjälpte farfar med att skapa racketen, som var designat som en åtta. Farfar tyckte om att hitta ‘the sweet spot’- att spela från baklinjen och träffa bollen fortare och mera precist.
– När en journalist frågade vad han tyckte om det färgrika tennismodet, tänkte han en stund förrän han svarade, att han inte brydde sig speciellt mycket om det. Men om han fortfarande spelade, skulle han använda sig av modet, för att spela i grönt på gräs, ockra på grus och grått på hard court, för att förvirra sin motståndare, skrattar Beryl Lacoste.
Trots uppmärksamheten i tidningarna, trodde Krokodilen aldrig riktigt på att modehuset skulle bli någon större affär. Det var först när Beryls pappa, Bernard, gick in i firman år 1963 som den internationella epoken började.
– Farfar varnade pappa för att lämna sitt säkra jobb på General Motors då han hade en familj att försörja. Men Lacoste intres
serade honom. När pappa började sälja till utlandet blev det en enorm succé. Han ville skapa en kvalitetsprodukt, som också kunde användas utanför tennisen.
Under René Lacostes tid började andra spelare också med mode. Brittiska Fred Perry, som på trettiotalet vann Wimbledon hela tre gånger, startade eget sportswear brand i Florida. Perry kom från enkla förhållanden och trivdes bäst i USA, där han var en superkändis, som tränade tennis och minglade med stjärnor från Hollywood. Hans sportiga kläder blev kult bland ungdomarna eftersom det kändes ungt och fräscht och inte liknade de traditionella plagg, som fanns i affärerna.
Landsmannen, Ted Tinling, som i tonnåren hade spelat på den franska rivieran, hade en annan strategi. I mera än tre decennier skapade han kläder till kvinliga tennisstjärnor som Chris Everett, Martina Navratilova och Billy Jean King.
Stilen var inspirerad av tidens strömningar inom pop och kultur.
– Självförtroendet är kanske det som gör skillnaden mellan seger och förlust. Om en kvinna känner att hon är snyggare eller bättre klädd än sin motståndare, kan inget stoppa henne, sade Tinling.
Även skorna var viktiga. År 1963 skapade det franska märket, Le Coq Sportif, Stan Smith-skorna till den amerikanska stjärnan, Arthur Ashe. Den vita modellen, som idag produceras av Adidas, är fortfarande en klassiker.
I takt med att sporten blev professionell, medan modebranschen växte till en enorm industri, blev tennismodet ett globalt fenomen, förknippat med historiska ögonblick.
Björn Borgs ikoniska träningsjacka, Fila Settanta, blev kult, precis som pannbandet och den tajta polotröjan.
John McEnroe var klädd av Sergio Tacchini när han utmanade Borg, kastade racketen och bråkade med de häpna domarna.
Efter flera år med ett tennismode, som har varit lika fragmenterat som spelarnas olika personligheter, tycks pendeln svänga tillbaka igen till den klassiska elegansen.
Polo Ralph Lauren har sedan flera år klätt domarna till Wimbledon i en klassisk elegans inspirerat av de engelska internatskolarna, där tävlingarna började.
I sin kollektion för Lacoste, kör världsettan, Novak Djokovic också med en enkel och säker stil.
Hans rival, den nu 38-åriga Roger Federer, har alltid varit elegant, både i spelet och klädseln. I somras bytte han från Nike till japanska Uniqlo.
Nya generationer av stilfulla spelare finns redan. Bästa exemplet är kanske den unga, framstormande tyska talangen, Alexander Zverev, som är klädd av det italienska modehuset Zegna, känt för sina skräddarsydda kavajer. Att god stil inte bara handlar om tennis eller mode var Zverev också exemplet på när han under Australian Open här nyligen skänkte pengar för att rädda djur och människor undan de fruktansvärda bränderna. π
»Det handlade inte bara om att vinna – elegansen var också en del av spelet.«