CHAMPAGNE
Jesper Tillberg avsmakar utvalda hus från det franska distriktet och funderar över den nära relationen till musik.
– Fenomenet Paris handlar mer om det intensiva livet på en så begränsad yta. Det är den överlägset mest tätbefolkade huvudstaden i Europa. Den har så många fysiska, historiska, sociologiska lager att man aldrig kommer att förstå allihop. Staden är som en levande organism som inte välkomnar dig, inte förkastar dig, men i princip tolererar dig.
För ambassadören handlar hemstadens, som han uttrycker det, magnifika likgiltighet, om en plats som ger absolut frihet:
– Den låter dig själv välja vilket Paris du vill bo i, vilket liv du vill ha.
När det kommer till oss svenskar imponeras han av vår förmåga att inreda, som han säger: att med enkla medel kunna åstadkomma något snyggt utan att det behöver vara lyxigt. Även vad gäller mat, tycker han att Stockholm är en stad i klass med gastronomins ursprungsland där yngre förmågor ser till att nya influenser skapar nya smakupplevelser. Detta sagt av en ambassadör vars lands kök är på Unescos världsarvslista som ett immateriellt kulturarv.
Familjen Cvach-Valentin genomsyras av en l’esprit parisien: en vilja att vara närvarande och delaktiga i diskussioner, utbyten och politik, men också att hänge sig åt l’art de vivre, där historia, estetik och andlighet förenas på typiskt franskt vis.
I en reflektion över sin hemstads framtid, berättar ambassadören om gentrifieringen som självklart också drabbat Paris:
– Det största hotet mot Paris, precis som överallt, är att sta
den förvandlas till ett museum på grund av orimligt höga fastighetspriser. Det är redan verklighet i många delar av Paris, men den har ännu inte drabbat mer yttre arrondissements, som enligt många andra huvudstäders normer skulle betraktas rätt centrala. Bit för bit förenar sig Paris med sina närförorter som har samma 1900-sekelskaraktär. Så småningom kommer staden att absorbera dessa precis som den alltid har gjort under århundradens lopp. Det är här saker kommer att hända framöver!
Vid tillbakablickar på Paris dominans under 1920-talet, påminner han om hur mycket tiden kan tillskrivas amerikaner som bland andra Hemingway, Fitzgerald och Henry Miller.
– Fast staden själv förtjänar också kredit för att ha omfamnat dem, särskilt svart musik och svarta artister, och gett dem en framträdande roll som artisterna inte kunde ha i Amerika.
Han pekar också på ett annat exempel på unik kulturell dialog som i år är aktuellt med sin hundraårsdag. Det experimentella danskompaniet Svenska Baletten, Ballets Suédois, uppträdde i Paris mellan 1920-1925. Svenskarna Jean Börlin och Rolf de Maré revolutionerade dansen (tillsammans med ryska Ballets Russes).
– Det kunde bara hända i Paris eftersom de då hade möjligheten att arbeta med konstnärer och kompositörer som Francis Picabia, Jean Cocteau, Fernand Léger, Erik Satie, Francis Poulenc, Germaine Tailleferre. I år firas hundraårsdagen av Svenska Baletten: en dokumentär kommer att visas på SVT i mars, det blir föreställningar på Kungliga Operan i Stockholm och under hösten i Paris på Théâtre des Champs-Elysées.
Paris har aldrig kommit tillbaka till sitt brusande 1920-tal anser ambassadören. Samma fenomen med kreativitet efter kriget inträffade visserligen efter andra världskriget, men då var det mycket kraftfullare i New York.
– Hellre tillbaka till de där löftena från 1900-talet, en tid då vi fortfarande kunde hoppas bemästra teknisk förändring och göra den till verktyg för mänskliga framsteg snarare än slaveri. Vi har exakt samma utmaning idag, och jag hoppas vi inte kommer misslyckas igen. Om vi lyckas, är jag övertygad om att Paris återigen blir en av de stora kosmopolitiska metropolerna i Europa. π
David Cvach Frankrikes ambassadör i Sverige sedan 2017, hans första tjänstgöring som beskickningschef. Tidigare rådgivare till Frankrikes president hollande, ambassadråd i Washington D.C, Iran och Armenien. Gift med Orlane Valentin, språkattaché vid Franska ambassaden, tre barn.
Bromska palatset Byggnaden på Narvavägen 26 uppfördes 1898-1900 för industrimannen Gustaf Emil Broms med familj. Efter hans hastiga bortgång, bodde familjen kvar till 1920, då änkan sålde palatset som legationsbyggnad till franska staten. Idag räknas byggnaden som ett av Stockholms sista privatpalats, vid sidan av Hallwylska, von Rosenska och Sagerska palatsen.
»Den låter dig själv välja vilket Paris du vill bo i, vilket liv du vill ha.«