VÅRSPANING KVINNA – ESTETISK EXTREMISM
Plazas modespanare Sofia Hallström blickar mot våren i Paris och ser en trio av minimalism, maximalism och Marie Antoinette.
Lacroix, sweety!, som Ab.fabEdina skulle ha ropat. Plötsligt dök han upp i Paris modeschema igen, den teatraliske designern som millenniegenerationen grämt sig över att vara för unga för att uppleva. Christian Lacroix gick nämligen ur tiden 2009. Haute couture-huset dog bankruttdöden och dess skapare gick tillbaka till att ägna sig åt sitt drömyrke sedan barnsben: att göra kostymer åt baletter och operor.
Fram till nu, det vill säga.
Med ens uppenbarade sig Christian Lacroix på Bastilleoperan, en grå bunker lika charmig som en konferensanläggning. Annonserad på catwalken inte i ord, utan genom en majestätisk svart strutsplym och en edwardiansk skjorta med sidenrosett i midjan.
Det visade sig att Dries Van Noten hade bjudit in Lacroix att göra något helt nytt för vårsäsongen 2020: att samarbeta för att ta fram en enda kollektion, för skaparglädjens skull och ”inte för att göra en hommage”.
Vem hade gissat det? Ett giftermål mellan det avantgardistiska Antwerpen och det omåttliga, volymösa, färgsprakande Sydfrankrike av Marie Antoinettesk karaktär. Vad kunde man vänta sig annat än en rosa gräddbakelse till klänning? Men inte bara. I samarbetet möttes maximalismen av en tydligt kontrasterande minimalism. Ett enkelt svart linne parades med en stor volangkjol, ett annat linne fick en vitguldglittrande puffärm på ena sidan och en rak svart klänning pyntades med ett guldigt pärlbroderi.
Stundtals gjorde plaggen större utsvävningar, Van Noten är ju inte den som spottar i den mönstrade koppen. Ihop med Lacroixs kärlek till volanger och dyrbara pärlarbeten blev det spännande: vad sägs om tigermönstrad topp ihop med barockt glimmande skor och en rejäl prasselkappa i guldmetallic? Eller svarta pärlbroderier, orange leopardtopp och volangkjol i en mönstermix av rödsvartprickigt och blommor? C’est bien Lacroix ça!
Möten mellan modevärldens extremer har hänt förr. Sedan flera år är det John Galliano som designar Maison Margiela, ett märkligt möte mellan överhettat drama och den mest introverta av intellektuella belgare. En osannolik kombo som hade verkat omöjlig 2011 när dramaqueen Galliano, full som en alika, hävde ur sig antisemitisk galla som berövade honom både jobb och ära. Men fem år efter den bisarra comebacken har det satt sig: Antwerpens mesta avantgardist gör sig oväntat bra i sin nya, mindre tillbakadragna skepnad (till skillnad från Martin Margiela låter Galliano sig både fotas och intervjuas). I vårens couturevisning inspirerades John Galliano inte bara av Margielas dekonstruktioner, utan också av hans konst att upcycla — och gjorde det med den bravur som bara kommer med decennier i haute couturens underbara värld. Hela kollektionen var ett galant konststycke i att samla kläder på loppisar och sy om och blanda dem på surrealistiskt nya sätt, lika mycket i Gallianos anda som i Margielas.
Kom nya årtionde, kom kreativ remix! När 2020 börjar är den sprudlande maximalismen på väg mot zenit av stora klänningar och extrema volymer, framjagad av modehus som Balmain och det japanska stjärnskottet Tomo Koizumi. Samtidigt ser vi en ny våg av minimalism växa fram i nyanser av beiget och systrarna Ohlsens The Row. Och allt, allt blandas vilt på instagram. Ja, dikotomiska remixer av modets extremer kan faktiskt bli det bästa med vårt nya modedecennium.
»Ja, dikotomiska remixer av modets extremer kan faktiskt bli det bästa med vårt nya modedecennium.«