CABARÉ VOLTAIRE
Candide på Operan. Plaza ropar ”Mon Dieu!” och pratar Daft Punk, Gaultier och Luc Besson med hyllade designern Lena Lindgren.
Vilt, vågat, Voltaire. På Operan i Stockholm spelas nu Candide, baserad på den berömda romanen av upplysningens stora franska namn, François-Marie Arouet, mer känd under sitt ”nom de plume”, Voltaire. För musiken står West Side Stories Leonard Bernstein. Även om operetten är en vackert jazzig musikupplevelse, närmast flörtigt smeksam, är det ändå kostymen som är föreställningens verkligt kreativa fyrverkeri med över 200 förförande, förfärande och förfinade kostymer. Plaza ställde kostymören Lena Lindgren mot operafonden.
Du har förut gjort kostymen för Alice i Underlandet, finns det inslag från Alice surrealistiska värld även i Candides kostym?
– Jag jobbar mycket med överdriven form och starka färger, så visst har de två föreställningarna vissa likheter i sin palett. Både Alice och Candide gör en fysisk resa under berättelsens gång, vilket betyder att man som kostymdesigner måste vara tydlig med att skilja de olika karaktärerna och huvudpersonen åt, så publiken hänger med.
Temat för det här numret är Frankrike, personligen fick Lena Lindgrens skelett-kostymer mig att tänka på flera popkulturella franska referenser. Däribland Michel Gondrys musikvideo för Daft
Punks låt All Around the World med sina stiliserade skelett.
Den blå klänningen med sin strut-bh påminde mig om Gaultiers spetsiga bh till Madonna. Är jag helt fel ute?
– Jag utgick ifrån en maskerad när jag designade kostymen. En idé om att berättaren, the Old Lady, spelad av Miriam Treichl, iscensatte hela operetten för att få Candide att förstå att han är naiv som tror att han lever i den bästa av världar. Skelett är den allra mest basic maskeradkostymen jag vet. Strutbrösten handlar för mig om samma sak, att en kvinnas bröst – som i det här fallet blir en handelsvara – är ett utanpåverk lika mycket som ett smycke eller en extremt hög peruk. I Daft Punks video jobbar de med samma slags formspråk. Skelett … astronauter, och så vidare. Tydliga enkla figurer. För att inte tala om Gaultier som leker mycket med tydliga ”tecken” för olika roller. Vi lever i en vacker värld. Varför inte använda den?
De många populärkulturella referenserna i kostymerna, hur arbetade du – och regissören Ole Anders Tandberg – med dem?
– I mitt arbete med scenkostym leker jag ofta med igenkännbara referenser. Det är intressant att berätta historier genom tecken som publiken kan associera olika till. Jag jobbar mer än gärna övertydligt. Somlig publik läser bara av ytan och kanske tycker att det ser ”skojsigt ut”, men för mig handlar det om att när man mixar olika ”världar” skapar man ett nytt universum som blir vårt – publikens och ensemblens – gemensamma.
Vad betyder Frankrike eller Paris för dig som kostymör och designer?
– Svårt att säga. Det finns så mycket att välja mellan, men ska jag nämna något specifikt så är det Cinéma Du Look-filmerna som gett mig extremt mycket. Subway av Luc Besson, Diva och The Moon In the Gutter av Jean-Jacques Beineix, tidiga 80-talsfilmer med mycket form och långsam och ibland obegriplig handling. De har alltid legat mig nära hjärtat.π
Missa inte Lena Lindgrens personliga Paristips i Plazas Guide. Candide spelas på Operan i Stockholm till den 8 maj.